Etikettarkiv: Läslust

Tillbaka till henne

Det finns vissa böcker som berör på ett särskilt sätt, som får mig att få kontakt med det som verkligen är jag, men på ett djupare plan. Som når rakt in, och ner och under, och sedan bakom, eller bortom mig själv, till ett slags osynligt rutnät av rent varande – osynligt, men obeskrivligt kraftfullt. Till livstrådarna. De som förbinder mig med resten av världen, den som är, den som har varit, och ibland till och med den som kommer. De som förbinder mig med tankar, känslor, abstrakta begrepp, med symboler, med människor och livsöden. Med allt.

För mig är Tillbaka till henne en sådan bok.

En bok som får mig att känna mig som en del av världen, och inte ens bara världen, men alltet. Den får mig att känna att vi alla hör ihop, alla som funnits, finns och kommer att finnas, att jag är en av pärlorna i ett enormt universellt broderi, och oavsett om jag är så liten att man egentligen inte ser mig, så fyller jag min plats, nästan enbart genom att vara före och efter och bredvid någon annan.

Det är en sådan bok som gör att jag stannar upp och tänker och känner och bara är, i dagar efter att jag läst färdigt. Det är omöjligt att börja på ett nytt läsprojekt innan upplevelsen lagt sig. Jag känner mig djupt tacksam över att finnas till, och ända ifrån benmärgen levande.

Som ni förstår är jag lite hög på den här boken. Olika människor får den här känslan från olika böcker, och det finns inget som garanterar att någon annan känner likadant för samma bok. Men oavsett det, så skulle jag ändå vilja säga, med visst eftertryck: Läs gärna Tillbaka till henne. Läs och njut.

 

Har ni böcker som påverkar på det här sättet? Eller för den delen på ett helt annat sätt?

Extra egentid till läsning

Svärmor har varit här och hämtat hem Buslusan till sig själv (med tåg – vi behövde inte ens sätta oss i bilen för leverans!) och följaktligen ligger en air av frid över hela lägenheten. Trots att sambon är sjuk med feber och det således är en massa ompysslande och uppassande som måste göras, och trots att det alltså inte blev så mycket ”delat ansvar” över disken och tvätten och städningen och matlagningen och Filurpojken som jag hade sett fram emot, så är det ändå lugnt. Jag menar verkligen lugnt.

Jag tänker för mig själv att det inte alls är så påfrestande att ha en bebis som jag var rädd för. Sedan tänker jag att det nog beror på att det är andra barnet, allt är ju ganska mycket jobbigare när man gör det första gången. Men sedan tänker jag att det nog snarare beror på att Filurpojken är en helt gudalik liten varelse (och det är förstås Buslusan också, bara på ett lite mer krävande sätt) som alltid är så nöjd och glad och för det mesta sover på natten.

Hur som helst. Här är det lugnt, och jag vilar mig i soffan. Lite matt efter allt skrivande av skrivtips har jag skrivförbud idag och läser biografin om Astrid Lindgren. Och Sara Lövestams Tillbaka till henne. Och jag tjuvkikar lite i Wonderbook fast jag bestämt att jag inte ska läsa den förrän jag är klar med omläsningen av Stephen Kings Att skriva och Elisabeth Georges Skriv på! Jag har aldrig riktigt lyckats med att bara läsa en eller ett par böcker åt gången. För mig blir det snarare nästan alltid sju, eller tretton. På mitt sängbord (och under sängbordet) ligger högar och åter högar av böcker som jag börjat i och periodvis läser, men som också periodvis bara samlar damm.

Vad tycker ni att man ska göra med sådana böcker? Tvångsläsa dem, ställa tillbaka dem i bokhyllan eller ge bort dem till en secondhand- butik? Eller för den delen valfritt eget fjärde alternativ.

Varför jag läser

Under ganska många år har jag nästan enbart läst trevliga, lättsamma böcker på engelska. När jag läste en A-kurs i psykologi på Universitetet för nästan tio år sedan, började jag läsa i princip enbart på engelska för att öva mig på språket – mycket kurslitteratur var på engelska och inte alltid så lättillgänglig sådan heller. Jag valde att vid sidan av studierna bara läsa språkligt sätt enkel litteratur: fantasy och någon enstaka feelgood-roman, eftersom jag behövde något med ganska lite motstånd och något som gav mig lite lagom verklighetsflykt. Och efterhand som jag fortsatte plugga (socionomutbildningen) och sedan jobba och livet började tynga mer och mer, så fastnade jag i den väldigt enkla litterära fåran. Svunnen var den tid när jag läste Pär Lagerkvist, Sigrid Undset och Dostojevskij med oförskräckt nyfikenhet och inte ryggade undan för varken språkliga krumbukter eller ångestfyllda skildringar av verkligheten. Jag ville inte komma nära. Jag ville komma bort. Jag läste enbart av samma anledning som andra tittade på underhållningsteve: för att få en stunds enkel, kravlös avkoppling. Jag tror att det engelska språket gav mig en sorts känslomässig distans till det jag läste, en distans som jag verkligen behövde då, men som jag inte alls är intresserad av längre. Så i år läser jag på svenska.

Jag känner att jag äntligen börjar sluta cirkeln och komma tillbaka dit där jag började: till läsglädjen, nyfikenheten inför livet och människan och språket. Jag vill läsa för att upptäcka, för att lära mig, för att förkovra mig, för att se hur andra gör och hur man egentligen får till det här med gestaltning och spännande verb och ett drivet tempo. Jag vill läsa långsamt och anteckna vid sidan av, jag vill ryckas med och inspireras och sätta upp citat på kylskåpet och kolla upp vad mina gamla favoritförfattare verkligen har skrivit för böcker egentligen och jag vill läsa om deras liv och tänka på att alla författare faktiskt också är helt vanliga människor. Jag vill läsa vid köksbordet och på vardagsrumsgolvet och i soffan och i badet och i sängen och på tunnelbanan och på caféer och hos tandläkaren.

Jag vill läsa som jag gjorde när jag var nitton år.