Etikettarkiv: Lena Andersson

Lena Andersson om gestaltning bland annat

Skrivande,

Var på Parkteatern förrförra veckan och lyssnade på Lena Andersson (i Stockholm har vi varje sommar gratis utomhusteater på lite olika ställen – för er som inte vet – och i år har de börjat arrangera författarsamtal också, otroligt roligt!) och hon pratade om skrivande och sina böcker och – kanske lite otippat – ganska mycket om förbundskaptener i fotboll. Naturligtvis sade hon en hel del som är värt att nämnas (för min del tycker jag att hon är något av ett geni), men det som fastnade hos mig var i första hand något hon sade om gestaltning.

Sigge Eklund (som intervjuade) frågade hur hon tänkte om att hennes första böcker sålt otroligt dåligt – den innan Egenmäktigt förfarande i ca 700 ex – medan Egenmäktigt förfarande sålt i 200 000 ex och dessutom fått Augustpriset. Hon svarade: att hon i sina första böcker gestaltat ett problem. Verkligen gestaltat det. Hon sade att hon trodde att man för att förstå vad det var hon faktiskt skrev om var tvungen att vara lika insatt i ämnet som hon själv var, eftersom hon gestaltade det så väl, utan att berätta och skriva läsaren på näsan. I sina två senaste böcker har hon berättat om ett problem istället för att gestalta det. Det är absolut omöjligt att missa vad det egentligen är hon skriver om, och hon trodde att det var den avgörande faktorn. Eventuellt spelar det viss roll att de två senaste böckerna handlar om olycklig kärlek och att de andra böckerna har mycket smalare och mindre allmängiltiga ämnen, men hon trodde att skillnaden mellan gestaltande och berättande var viktigast.

Jag tyckte att det var väldigt intressant. Faktum är att jag tyckte att det var intressant på så många plan att jag inte tror att jag kan gå igenom dem ordentligt i ett endaste litet blogginlägg som det här. Men för att sammanfatta kan jag säga att jag funderar väldigt mycket på det där. Hur mycket ska man gestalta, hur mycket ska man berätta, i vilket sammanhang passar det ena eller det andra, i vilken genre, till vilken målgrupp? Och det här med gestaltning i sig, det är ju alltid sjukt intressant. Kan man skriva gestaltande när man berättar om ett problem, och kan man skriva berättande när man gestaltar ett problem? Det är som att det finns gestaltning på väldigt många olika nivåer, många fler än jag tänkt mig förut. Ah. Det är spännande.

Lena Andersson i Värvet

Inspiration,

Lyssnade på podden Värvet häromdagen. För den som inte upptäckt den är det ett intervjuprogram där Kristoffer Triumf (skribent, redaktör och copywriter) ägnar en dryg timme åt att prata med kända och begåvade människor, för att få fram, som han säger: de oraffinerade samtalen, sanningar och lärdomar om livet. En mycket fin intention.

I programmet där han samtalar med Lena Andersson berör de allt från legalisering av cannabis till idrottspappor och förstås att skriva en roman om kärlek. Men de pratar också helt kort om biofilm. Lena säger att hon vill använda njutning till sin egen förkovran, sitt meningsbygge, och att hon sällan roas av ren underhållning. Ungefär vad jag tror att jag hade väntat mig av en så intellektuell person som Lena. Men lite mer förvånande berättar hon att när det gäller bio så sammanfaller ofta underhållning med att hon får ut något meningsfullt; att det är de storslagna hollywoodfilmerna som har präglat henne mest; till dem kan hon både njuta enormt och förstå något. Törnfåglarna och Mitt Afrika var helt avgörande för hennes romaner om kärlek och hon har sett dem hur många gånger som helst.

På något sätt känns det trösterikt. Att det kanske finns något så fundamentalt allmänmänskligt i de där stora berättelserna och stora känslorna att till och med de intellektuella giganterna lär sig mer av dem än av knepig smalfilm (som Lena säger). Det måste inte alltid vara så krångligt.