Etikettarkiv: Livspusslet

Krasch – Paris – och tillbaka igen

Jag har alltså inte kraschat på vägen till Paris, om ni skulle undra över syftningen i rubriken. Utan lite i livet, innan vi åkte iväg. Det visade sig att det fantastiska huset (som borde varit MITT) såldes till ägarnas bekanta utan att de ens hade en visning på det. Och min vana trogen fick jag då en liten livskris (precis som jag fick när det enda andra hus jag velat bo i visade sig ha lite för stora fel för att vi skulle våga satsa). Det här med att köpa hus handlar ju om så otroligt mycket mer än bara ett hus, det är verkligen livet, hela livet, som det handlar om. Var är det vi ska ha vårt liv? Hur vill vi leva det? Vad får det kosta att leva? När ska vi göra det? Vad kan vi tänka oss för kompromisser om vi inte hittar det vi drömmer om? Hos mig triggar det igång så otroligt mycket oro och rädsla för att det ska bli fel eller att det inte ska bli av alls, att periodvis blir jag helt matt och ledsen.

Och det hjälper ju heller inte att vi är så sjuka hela tiden. Tvååringen hann precis bli frisk från sina vattkoppor innan barnens farmor och farfar kom hit för att barnvakta medan jag och sambon åkte till Paris för att fira hans fyrtioårsdag. När vi kom hem efter tre dygn hade tvååringen redan blivit sjuk igen och var som en liten våt trasa av feber och mammalängtan. Nu är hela familjen smittade av samma sjuka och vi hostar i kapp här hemma medan vi stötvis försöker städa bort det vanliga kaoset. Det tar liksom ALDRIG SLUT.

Men Paris var underbart, som en overklig dröm utklippt ur vår trötta vardag. En dröm där det var vår och körsbärsträden blommade, vi fick sova på nätterna, äta frukost helt ostörda i timmar, aldrig behövde städa eller laga mat, såg en massa fina saker och drack lyxiga drinkar på mystiska små cocktailklubbar. Det var vår första resa utan barn på ungefär åtta år. Jag hoppas verkligen att det inte dröjer lika länge till nästa.

Och när det gäller skrivandet: det har inte blivit så mycket av den varan de senaste veckorna med tanke på alla sjukdomar, födelsedagar och livskriser. Men nu, äntligen, är jag igång igen. Skriver på som sjutton här från sängkanten, och snart, väldigt snart faktiskt, börjar vi närma oss att kunna skicka iväg lite text för respons. Det känns så himla roligt!

Jag skriver äntligen igen

Nu har jag haft mina två första egna skrivdagar i rad på flera månader. Antagligen sedan i mitten av januari. Det här med att ha tre dagar ”ledigt” för att skriva, blir ju inte så ledigt i vabruari och däromkring. Jag tror helt ärligt att antingen jag eller ett eller båda barnen har varit sjuka varenda måndag, tisdag och onsdag sedan mitten av januari. Men nu. ÄNTLIGEN. Nu är vi alla friska och jag skriver som en galning.

Husmanin har lagt sig lite, både på grund av rädsla (kommer det någonsin att bli ett hus för mig…) och på grund av medveten ansträngning. Det är svårt att komma ur den maniska energin när den väl sveper över en, men jag har försökt att istället vända den till skrivandet, och faktiskt lyckas över förväntan. Jag skriver och skriver på mitt och Livs hemliga skrivprojekt. Innan frukost, under dagen, medan jag lagar middag, innan tandborstningen, efter att jag nattat barnen. Och när jag ligger i sängen och ska sova ägnar jag mig åt att planera releasfesten. Det är underbart. Jag vill aldrig att det ska ta slut.

För mycket skämmer allt

Ni vet när det finns så mycket att göra och allt är så lika roligt att man blir helt paralyserad och bara sitter och glor ut genom fönstret? Så är det just nu.

Jag känner mig väldigt inspirerad att skriva på mitt eget, vanliga manus. Jag känner mig  väldigt inspirerad att skriva på mitt och Livs gemensamma hemliga skrivprojekt. Förra veckan när jag åkte buss kom en idé till en novell, eller nästan en roman plötsligt och högg tag i mig, och den släpper inte riktigt. Jag har kanske FEM blogginlägg som jag vill skriva. Och dessutom responsläser jag ett par manus åt skrivarvänner just nu. Och dessutom, läser jag flera RIKTIGT bra böcker.

Så trots att jag har ledigt tre dagar i veckan för att göra allt det här, kan jag sitta långa stunder och bara glo för att jag inte kan bestämma mig för vilket som är allra bäst att börja med. Och exakt just idag har vi inlett månaden vabruari med vattkoppor i familjen. Så resten av veckan blir kanske inte så mycket gjort.

Hur gör ni när ni har mycket roliga saker och inte vet var ni ska börja? Det roligaste först? Svåraste först? Enklaste/snabbaste/ först? Hur ska jag tänka?

 

Mitt nya liv

Det verkar som om mitt naturliga intervall för blogginlägg under sommaren är i runda slängar ett i månaden, plus minus någon vecka hit och dit. Inget jag egentligen är så glad över, men det har nog varit oundvikligt. Därför är det en himla tur att sommaren är SLUT NU och nya tider stundar!

Med hösten (och då menar jag inte riktigt årstiden hösten, utan snarare höstterminen) kommer ganska ofta nytt. Är det inte en ny skola, nytt jobb eller ny kurs på medborgarskolan, så är det något annat nytt, i form av nya vanor, nya vänner eller nya planer. Jag får alltid en enorm längtan efter att göra något nytt på hösten. Och nu ska jag faktiskt få börja på något sprillans nytt: nämligen ett jobb!

Det finns två saker som jag verkligen gillar med det nya jobbet, så här innan jag ens har börjat (börjar på torsdag). Det är inte ett socionomjobb och alltså inte ett jobb jag är kvalificerad för, utan ett barnskötarvikariat på en förskola. Det känns för mig helt fantastiskt att jag ska få jobba med friska barn, i en positiv miljö, och att jag inte ska ha ansvar för människor på det sättet som en socionom anställd i socialtjänsten har. Det kommer säkert att bli utmanande och svårt på vissa sätt, men åtminstone på ett helt annat sätt än jag är van vid från socialtjänsten. Och på det stora hela tror jag faktiskt att det kommer bli roligt!

Det andra som jag gillar med det nya jobbet (och helt ärligt det jag gillar mest med det), har inget med själva jobbet att göra, utan bara med omfattningen. Jag kommer jobba 40%, två dagar i veckan. Och kan ni gissa vad jag ska göra resterande tre dagar? Rätt svar: SKRIVA!

KAN NI FÖRSTÅ HUR GALET UNDERBART?

Ehrm

Jag måste börja med att säga: Ehrm. Och för att förtydliga om det inte är uppenbart: Ehrm som i att det var ju väääldigt länge sedan jag gjorde ett inlägg här på bloggen. Jag antar att det kan tolkas som att det inte händer något alls på skrivfronten och att jag helt enkelt inte har ett endaste minsta dugg att skriva om. Men nej, faktum är att det är PRECIS TVÄRT OM.

För att sammanfatta det kan man säga att jag under sommaren har läst väldigt mycket, tänkt väldigt mycket, instagrammat väldigt mycket, och den allra senaste tiden, faktiskt skrivit väldigt mycket (alltså, jämförelsevis). Jag har också fattat vissa avgörande beslut som rör mitt framtida skrivande – och fått jobb. Och det har liksom tagit all min tid, med tanke på att vi haft semester och noll barnfri vardag och så. Här kommer en punktlista, som uppvärmning inför framtida, lite mer matigare inlägg:

  1. Jag har läst Maggie Stiefvaters fyra böcker i serien The Raven Cycle, och det var något av en uppenbarelse. Eftersom de var så bra att jag nästan svimmade (upprepade gånger) började jag fundera på vad det var som gjorde dem så himla bra, och vad jag skulle kunna lära mig av dem och ta med mig till mitt eget manusprojekt. Det är naturligtvis grund till ett helt eget inlägg här på bloggen, så just nu kan jag bara säga att alla de funderingarna ledde mig till en helt ny och spännande men också ganska läskig tanke, nämligen:
  2.  Jag funderar allvarligt på att överge mitt begränsade tredjepersonsperspektiv för ett ALLVETANDE tredjepersonsperspektiv. Det låter kanske inte så drastiskt i förstone, men vid närmare eftertanke så betyder det nästan att jag behöver skriva en helt ny bok. Ju mer jag tänker på det, ju mer känns det som att ett allvetande perspektiv skulle kunna ge mig dels ett grymt mycket bättre manus, men också den inspiration och nytändning som jag kanske behöver för att orka bli klar någon gång.
  3. Instagram. Denna välsignelse för den kreativa människan. Mycket roligare än Facebook, Twitter och det mesta annat jag känner till. Jag är totalt fast. Följ mig gärna om ni vill – jag finns där som Skriviver 🙂
  4. Den fjärde punkten är kanske den största. Och de av er som följer mig på Instagram (och några andra av er också) vet redan vad den innehåller. Nämligen: Jag har börjat med ett hemligt skrivprojekt tillsammans med Liv. Vi har planerat det i flera år, tror jag, men nu har vi äntligen börjat. Och trots att vi tänker fortsätta vara ganska hemliga med det, så kan jag säga så här mycket: ATT VI HÅLLER PÅ OCH SKRIVER EN BOK!!!

Ja, det var väl det viktigaste tror jag. Och hur går det för er, ni som fortfarande tittar in här ibland trots den ekande tystnaden?

 

En låååång, lycklig utandning

Nu är det äntligen klart. Visserligen har hela familjen insjuknat i förkylning och/eller något som möjligen skulle kunna vara vattkoppor. Och visserligen är lägenheten fortfarande fylld med kartonger och kassar och saker som vi packade ner inför fotograferingen och som vi inte orkat packa upp. Men vi har gjort den jävla fotograferingen. Och fint blev det. Vi tittade på bilderna i fotografens kamera lite snabbt innan han gick, och jag kom på mig själv med att tänka: ”Vilken fin lägenhet, där skulle jag verkligen vilja bo!”

Jag lade ner löjligt mycket tid på blombuketterna – det är en av mina riktigt svaga punkter. Jag ÄLSKAR blommor.

IMG_1366 (2)

IMG_1382 (2)

 

Influensans för och nackdelar

Den lilla förkylningen visade sig vara influensa som nu däckat både mig och barnen. Min kroppstemperatur har de senaste tre dygnen hållit sig mellan 38 och 39 grader, medan barnens temperatur håller sig mellan 38 och 40 grader. Vi hostar så vi nästan kräks och snorar och svettas och har ont i kroppen. Och om jag tyckte att vår vardag var kaosartad förut så är det ingenting mot vad den är nu. Vi sover lite överallt och när som helst, det ligger täcken och kuddar och sängkläder och filtar i hela lägenheten och vi har inte ätit lagad mat på flera dagar. Ingen har duschat sedan i tisdags eller haft på sig något annat än pyjamas, nattlinne eller morgonrock och Buslusans hår ser ut som dreds i två flätor. Jag vet inte om vi någonsin kommer kunna reda ut det igen. Dessutom har vår lilla katt börjat löpa eftersom vi glömt att ge henne p-piller.

Buslusan sov nästan hela dagen igår, och när hon vaknade klockan sex på kvällen sa hon rossligt: ”Mamma, jag tror att jag vill ha lite mera frukost”. Då fick hon bitar av vattenmelon serverade i sängen, och resten av kvällen piggelinglass. Ungefär på den nivån är vår matlagning.

Men som så ofta vid äkta kaos, så inträder en sorts underbart lugn. Känslan av att jag inte står ut med det här vardagskaoset och att jag håller på att bli galen för att jag inte får någon tid för mig själv och för att lägenheten ser ut som ett bombnedslag och för att barnen är som iglar på mig dagarna i ända, den känslan förvandlas till en absolut acceptans av tillvarons beskaffenhet. Det är fascinerande, tycker jag. Så fort jag slutar FÖRSÖKA ha kontroll på tillvaron, så bara försvinner all ångest som i ett trollslag. Och det är ärligt talat verkligen något att vara tacksam för.

Så just nu vill jag nog inte ens bli frisk. För då vet jag att min kaosartade vardag kommer slå mig i huvudet igen.

Kreativitet och kaos

Jag har alltid tänkt på kaos som kreativt. I kaos händer det något, och i rörelsen finns kreativiteten. Det är svårt att skapa från ett tomrum, från ett läge där det inte finns några intryck. Men ärligt talat är det också ganska svårt att skapa från kaos. Jag tror att kaoset behövs ibland, i alla fall i någon form, men skapandet måste liksom komma efteråt, i lugnet, om det ska fungera bra.

Just nu känns det för mig som om det aldrig finns något efteråt, inget lugn över huvud taget. Det finns bara ett ständigt kaos, och det är svårt att tro att det ska bli någon förändring inom en överskådlig framtid. Jag menar inte den sortens kaos som liksom slår ner som en bomb och splittrar tillvaron totalt en kort period (eller för den delen längre) för att sedan låta tillvaron så sakteliga hämta sig igen, utan snarare den sortens eviga, småbarnsföräldrakaos som äter upp ens ork och kreativitet en dag i taget, hela tiden, år efter år. Det är till stora delar outhärdligt, tycker jag.

Delvis beror den outhärdliga känslan säkert på at jag är extra känslig efter år av utmattning, att jag faktiskt inte orkar med riktigt lika mycket som andra gör, eller hur som helst inte så mycket som jag förut orkat med. Men jag tror också att det är så här det ser ut för de flesta småbarnsföräldrar: ingen egen tid, bara städa, tvätta, laga mat, leka, klä på och klä av, byta blöjor och natta och vaka och vabba under sjukdomar – som bara avlöser varandra HELA TIDEN – och gå på utvecklingssamtal och barnkalas och till BVC och tandläkaren och till Sös för uppföljning av Filurpojkens lilla hjärtfel och dessutom så fyller nästan alla jag känner år på våren och hälften fyller jämnt (däribland jag själv och min tvillingbror) och vi ska försöka renovera lägenheten och sedan sälja den och hitta ett hus, och som om inte det vore nog så måste man försöka motionera regelbundet – helst tre gånger i veckan, BÅDE jag och sambon – för att ta vara på vår hälsa och inte dö i förtid av välfärdssjukdomar, och det är ju också trevligt om jag och sambon någon enstaka gång får tillfälle att vara bara med varandra också. Jag förmodar att det är fullkomligt normal vardag för en småbarnsförälder, hur skulle det kunna var på något annat sätt. Men det är outhärdligt i vilket fall.

Jag vet att jag har berört frågan förut här på bloggen, hur svårt det är att skriva och vara kreativ under småbarnsåren. Och jag har fått många kloka svar från alla er, kära bloggvänner, och jag har insett att jag måste prioritera familjen och livet framför skrivandet. Men just nu förstår jag inte hur jag ska kunna skriva någonting alls. Hur ska jag ens kunna behålla lusten att vilja skriva. Jag inser förstås att jag är i en ordentlig svacka och att jag säkert kommer komma upp ur den igen – för det gör man ju alltid – men GUD vad jag är trött på min vardag. Så trött, trött, trött.

Jag hoppas att ni alla har det lite bättre.

 

Mycket bloggfunderingar

Just nu är två motstridiga krafter extremt aktiva i mitt inre:

Efter att jag läst Livs inlägg om hur bloggandet är en skrivövning i sig och hur bra det är att resonera runt skrivandet och öva sig på sådant som inte är direkt relaterat till pågående manus, blev jag (naturligtvis) mer peppad än någonsin att fortsätta med mitt bloggande och mitt funderande i just de där banorna. Det är något av det absolut roligaste jag vet och jag kan verkligen gå igång på det som på nästan ingenting annat. Så en stor del av mig funderar på saker att skriva om och på att dra igång tusen storslagna planer som liksom legat och halvslumrat i bloggrelaterade mappar på datorn.

Men jag har också läst Evas inlägg om att ta en längre bloggpaus för att tänka på sin hälsa och för att någon gång ge sig själv chansen att bli klar med manuset, och det gav mig en annan sorts tankeställare. För visst är det så att allt mitt bloggande i någon mån sker på bekostnad av mitt manus, och ibland till och med i någon mån på bekostnad av min hälsa. Med tanke på att jag ska börja jobba den här våren och att vi har planer på smärre lägenhetsrenoveringar och på ett eventuellt husköp och i så fall efterföljande flytt, kommer det att bli en hel del mindre skrivtid jämfört med normalt. Så en del av mig funderar på en liknande lösning, någon sorts större eller mindre bloggpaus, eller åtminstone grymt sänkta krav här på bloggen. För att inte bli stressad, och för att kunna fokusera min energi på att bli färdig med manuset.

Jag vet att det är väldigt svårt för mig att låta bli att blogga, och att det kanske inte är helt bra att låta bli heller. Men jag vet ju också hur det kan ta över mitt liv som en monstruös jätteparasit och ta precis all min tid i anspråk. Man skulle kunna argumentera att det väl bara är att sänka ambitionerna lite och inte ta det så allvarligt, men så enkelt är det inte för mig. Jag behöver gå igenom en lång och besvärlig process av vägande för och emot och en hel del försvarstal och så vidare för att på ett medvetet plan kunna tillåta mig att göra sådant som bloggandet mindre seriöst. Jag kan inte förklara varför (det finns ju väldigt många andra saker jag verkligen kan göra mindre seriöst utan några som helst problem, som att betala räkningarna och att städa efter mig i tvättstugan), det bara är så, helt enkelt.

Det är alltså det jag funderar på. Jag väger för och emot. Försöker hitta ett upplägg som kan ge en bättre balans.

Ett stort beslut om vad som är viktigast

Helt utan att jag planerat det, har de senaste veckorna lett mig fram till ett av de största skrivrelaterade besluten som jag tagit på kanske flera år. Nämligen att sluta stressa fram mot en omöjlig deadline och i stället låta skrivandet ta den tid det tar. Jag tänker (åtminstone för stunden) sluta betrakta skrivandet som ett arbete, och istället låta det bli en härlig fritidssysselsättning som jag ägnar mig åt när jag har tid och lust. Och jag tror att jag behöver ta en ordentlig paus ifrån det innan det kan bli lustbetonat igen. Det är ett väldigt stort beslut för mig, och inte ett som jag fattar utan svårighet – i så fall hade jag nämligen gjort det för länge sedan.

I några veckor (kanske egentligen månader, om jag undantar ett antal specifika udda tillfällen) har jag känt att jag mer och mer tappat lusten att skriva på mitt manus. Jag har fått svårare och svårare att skriva något vettigt när jag bokat in tid för att göra det, och har märkt att jag oftare och oftare bara struntat i det och gjort något annat istället. Det handlar en del om tröttheten så här efter ett år (eller fem – beroende på hur man ser det) utan vettig sömn på nätterna. Antagligen handlar det ganska mycket om det, men eftersom det är det enda i mitt liv som jag egentligen inte kan påverka så mycket, är det inte just sömnbrist som framför allt gjort att jag ändrat inställning. Istället är det två andra saker.

Den första är min familj och det som jag med ett sammanfattande ord skulle kunna kalla ”mitt liv”. Det är ju ganska ofta som jag i olika skrivsammanhang diskuterar hur livet kommer i vägen för skrivandet och att man måste acceptera att det är så ibland och lära sig leva med det i perioder. I praktiken kommer mitt liv i vägen för skrivandet nästan hela tiden, eftersom det finns ganska lite tid för skrivandet och eftersom jag har ganska mycket andra saker som upptar mig. Men i mitt huvud så är det snarare tvärt om: Att skrivandet kommer i vägen för livet. Att skrivandet på riktigt hindrar mig från att vara helt närvarande med min familj och med vänner, och på vissa sätt kan jag nog säga att skrivandet hindrar mig från att vara helt närvarande med mig själv. Det kan låta galet, men det är hur som helst sant.

Jag kan bitvis bli så pass besatt av mitt skrivande att jag helt ärligt tycker att allting – precis allting – bara är irriterande störningsmoment i min skrivprocess. Och jag kan faktiskt tycka att det är lite okej att ha sådana perioder av intensivt skapande, jag kan tycka det, trots att det inte passar in i det beteende jag som kvinna och förälder förväntas ha, trots att det då faktiskt går ut över andra människor. Det är så otroligt viktigt för mig med skrivandet, att det kan få gå ut över livet ibland. Men det måste vara kortare perioder, och det måste bli konkreta resultat. För min del har det snarare varit ett kroniskt tillstånd under lång tid och inte alls en kort period, och det har heller inte blivit särskilt tydliga resultat – åtminstone inte som står i relation till det totala uppgåendet i processen. Det har gjort att jag levt med ett ständigt missnöje på alla plan, eftersom jag aldrig kunnat bli nöjd och heller aldrig kunnat slappna av. Jag har svårt att förstå hur det blev så här, att min besatthet av att någon gång bli klar tog över på ett sätt som faktiskt gränsar till osunt. Jag skriver på sidan om mig och bloggen att jag vill leva ett liv där jag lyssnar på mitt hjärta, och det vill jag verkligen. Men nu tänker jag att jag bara har lyssnat på det som hjärtat skriker – inte på det som hjärtat säger i vanlig samtalston, eller viskar och liksom smågnolar. Jag tänker att jag måste se till att lyssna på hjärtats röst i varje aspekt av livet, hela tiden, och inte bara lyssna ut en riktning och sedan sätta av åt det hållet, blind och döv för allt annat än målet.

Det var alltså det första som fick mig att nästan över en dag ändra inställning till skrivandet. Det andra är förstås manuset självt, min trötthet på det, och mina tvivel. Tro nu inte att jag tänker ge upp, det tänker jag verkligen inte – långt ifrån. Men jag känner att jag – som flera av er så klokt påpekat i kommentarer häromdagen – behöver en lite längre paus från manuset. Jag behöver vila mig för att hitta tillbaka till det lustfyllda skrivandet. Och jag tror att jag också behöver ordentligt med tid till att bygga min värld (den där delar av handlingen utspelar sig) i lugn och ro. Jag tror att jag har hittat fram till en fungerande dramaturgi och jag tycker att jag lyckats skapa (någorlunda) trovärdiga och personliga röster till mina karaktärer. Men det som saknas är världsbygget, alla detaljer, bakgrunder, en övergripande berättelse som den här romanen kan vila i (med tanke på att den är tänkt som den första boken i en serie). Det är inget som går att slarva fram på bara några månader tills i vår, jag måste låta det ta den tid det behöver.

Jag har känt mig så otroligt stressad över att bli klar, att jag verkligen övervägt att skicka in ett nästan ofärdigt manus bara för att ”bli av med det”. Och egentligen tycker jag att man måste få göra på det sättet, om det verkligen känns som det rätta. Men det är inte jag, att göra så, inte alls. Det är inte så jag har föreställt mig att det skulle bli, och det kommer inte bli så heller, om jag får välja just nu. Jag vill vänta och göra mitt manus så bra som det alls kan bli, och det får helt enkelt ta den tid det tar.

Så jag känner att jag börjar släppa taget om mitt manus, ett tag som jag verkligen hållit fast vid väldigt krampartat på sista tiden. Jag tänker att det kommer bli färdigt, någon gång, men det är inte det absolut viktigaste i mitt liv, familjen och hälsan och glädjen är viktigare. Det viktiga är att jag har roligt och är lycklig medan jag skriver på mitt manus, och att jag blir nöjd med resultatet – exakt när det blir färdigt är mindre viktigt.

Ja. Sånt här kan man komma fram till en söndag när sambon är borta på roligheter och man själv nattar först det ena barnet och sedan det andra. Ett stort beslut mitt i det lilla, men ett som klingar sant i hela kroppen. Jag är ärligt talat redan lite lyckligare.