Etikettarkiv: Mani

Lyckad paketkalender i år!

Ni som följt min blogg i exakt ett år eller mer vet att jag när jag var liten brukade få en paketkalender av min mamma varje december, och att jag förra året för första gången gjorde en till Buslusan. Jag har berättat om det – och om den fullkomligt vansinniga perfektionismen och manin som den sortens projekt kan sätta igång i mig – här. Sammanfattningsvis kan sägas att jag förra året ansträngde mig så till den milda grad med projektet att jag nästan fick ännu en utmattningsperiod efter att den var klar.

I år har det gått mycket, mycket bättre på alla plan. Vi förenklade genom att inte köpa tjugofyra enskilda presenter, utan valde istället att köpa en LEGO friends juicebar att fördela på tjugofyra paket. Jag och sambon hjälptes dessutom åt att slå in paketen i år, till skillnad från förra året när jag i princip slog in alla själv (inte för att sambon inte ville hjälpa till, ska tilläggas, utan för att jag helt enkelt fick spel när han slog in paket och det inte blev riktigt lika snyggt som om jag hade gjort det själv – i år har jag mognat något på den fronten), och eftersom jag redan gjort själva upphängningen en gång var det på alla sätt (både mentalt och rent praktiskt) mycket lättare att göra det en gång till. Jag lade ner all överdriven estetisk planering och bekymrade mig (nästan) inte alls över att det inte skulle bli tillräckligt fint. Jag lade ner kanske hälften så lite arbetstimmar i år och definitift mindre än hälften så lite tankemöda.

Ändå blev det bra. Ja, ändå blev det faktiskt ganska fantastiskt. Och helt utan några negativa konsekvenser för sömnen och hälsan. Hur kan det komma sig?

  1. Skillnaden mellan när jag gör något så bra jag kan under vissa begränsade omständigheter och när jag går igång som en galning och tar ut mig totalt i mina ansträngningar för att få till absolut perfektion, är uppenbarligen inte enorm (även om den naturligtvis finns).
  2. Hur jag UPPFATTAR den skillnaden, är något som jag själv kan påverka med mina tankar. Jag kan välja att uppehålla mig vid den skillnaden och föreställa mig hur mycket bättre det skulle blivit om jag gjort mer eller annorlunda, och jag kan väja att inte uppehålla mig vid den skillnaden, utan istället glädjas åt det jag faktiskt åstadkommit och hur bra det trots allt blivit.
  3. Jag har lärt mig sedan förra året att verkligen uppskatta processen på riktigt. Alltså, att inte bara uppskatta processen eftersom den leder till ett underbart (och helst perfekt) resultat, utan att uppskatta processen nästan helt frikopplad från resultatet. Jag har uppskattat att jag och sambon har suttit tillsammans på kvällarna och räknat legobitar och slagit in paket och druckit glögg och tjuvlyssnat på julmusik och pratat om julklappar, känslan av gemenskap och att vara två och att ta det lugnt – DET är vad jag vill ge mina barn. Inte en galet stressad despotisk estet-mamma som gör nästan vad som helst för att få allting på exakt sitt eget sätt.

Så jag ryggdunkar mig själv ordentligt just nu. Jag har faktiskt kommit någonstans, jag har lärt mig, jag har blivit en bättre människa, mamma och partner, i det lilla. Men det lilla är det stora, så brukar jag alltid tänka.

 

Creative overload

Om ni kommer ihåg några gamla inlägg som jag skrev om kreativitet som kändes som en inre explosion och om skrivandets upp och ner, där jag beskrev hur jag i vissa perioder får så mycket idéer att jag tror att jag ska bli galen och inte kan göra verklighet av ens hälften av allting, och definitivt inte kan koncentrera mig på mitt manus?

SÅ ÄR DET JUST NU och det är helt GALET UNDERBART samtidigt som det nästan driver mig till vansinne.

Det är verkligen så väldigt mycket som att vara förälskad. Varje stund är en ren njutning, livet liksom förvandlas till något glittrande, doftande, svävande och helt uppslukande, samtidigt som det blir helt omöjligt att göra saker som att plugga, jobba, äta och sova. Eller för den delen skriva en hemtenta.

GAH.
Men jag skulle inte byta det mot något annat i hela världen. Det skulle jag faktiskt inte.

Skrivandets upp och ner

Som ni kan förstå av inlägget inre explosion är jag just nu i en av mina mest kreativa faser. Den där det känns som om jag knappt kan gå utanför dörren/slå på datorn/titta på min bokhylla utan att få en massa tankar som jag skulle vilja skriva ner eller diskutera med någon. Intressant nog är skrivarvännen Liv i den absolut motsatta fasen, som hon skriver om i det här inlägget på sin blogg. Hon kallar det för mellandagar. En träffande benämning.

Precis som Liv har jag funderat en hel del över det här med kreativitetens (och därmed skrivandets) upp och nedgångar. Det har nog alltid varit uppenbart för mig att min kreativitet kommer i faser. Men på senaste tiden har jag börjat identifiera mönstret lite tydligare. Det har börjat kännas nödvändigt för mig att ha lite bättre koll på hur allt egentligen hänger ihop, för att berg och dal- banan inte ska bli alldeles för jobbig. Och jag behöver (som alltid) helst formulera det i skrift. Annars känns det inte som att jag har tänkt färdigt.

Jag har identifierat tre faser, som kommer efter varandra i ett ständigt fortlöpande mönster. Först vad jag skulle kunna kalla för explosionsfasen, (där jag alltså är just nu) när min hjärna flödar över av inspiration och fullkomligt sprutar ut idéer och uppslag till allt från blogginlägg och noveller till nya romaner, filmmanus eller helt andra projekt. Om jag inte ska bli galen måste jag då ägna en period åt att samla upp allting, få ner tillräckligt mycket på papper för att känna att jag är trygg med att jag inte ska tappa bort någonting, att allt finns kvar även fast jag inte hinner jobba med allting samtidigt, för det hinner jag förstås inte fast jag gärna vill.

Och sedan infinner sig arbetsfasen, en sorts lång nedförsbacke när jag kan använda energin från min explosion till att faktiskt skriva: blogginlägg, dagbok, manustext, annan text, vad det nu är jag håller på med. Det är en underbar fas, men jag brukar ha en del problem med den. Som jag antydde i mitt inlägg om explosionen har jag en tendens att liksom hatta fram och tillbaka mellan olika saker, för att jag gillar att skriva på flera olika saker samtidigt, precis som jag alltid läser flera olika böcker samtidigt, och i allmänhet har en massa olika projekt samtidigt. Det gör tyvärr att jag ofta får mindre gjort än vad jag skulle vilja under de här perioderna. Dessutom har jag ju min maniska sida, som lätt går igång i det här läget – och även om det är härligt, så kan det också vara lite destruktivt.

För det som till sist händer – ju mer maniskt jag gått igång på saker, desto fortare händer det – är att energin tar slut, alltid innan jag hunnit med det jag ville hinna med. Det tänker jag på som utmattningsfasen, även om jag tycker att Livs namn för det är bättre – mellandagar. Det handlar helt enkelt om återhämtning. Energin är slut, både i huvudet och i kroppen, lusten försvinner och jag tror att om jag var det minsta pessimistiskt lagd så skulle nog tvivlen komma här också. För att åter kunna komma i arbetsfört skick måste jag vila. Men det där med att vila är helt enkelt inte något jag är bra på, åtminstone har jag inte varit det under större delen av mitt liv – det är inte förrän nyligen som jag äntligen börjar lära mig lite. Och då har det krävts några års ordentlig utmattning och en hel del ansträngning för att komma till den här punkten.

Som jag skrev i min kommentar till Livs inlägg: jag har börjat försöka tänka på min kreativitet lite som andning: en självklar vågrörelse av in ut, in ut. Det jag menar när jag säger in och ut handlar snarare om aktivitet och passivitet. Att i min aktiva fas – utandningen – tar jag in otroligt mycket information, men jag gör det på ett aktivt sätt: jag läser med pennan i handen och gör understrykningar och har små färgglada flärpar som jag sätter på de viktigaste sidorna, eller så viker jag hundöron, och jag skriver stödanteckningar och planerar och skriver blogginlägg om allting som jag funderar på. Hjärnan går på högvarv. All information bearbetas högintensivt och formas om till något som jag kan uttrycka, diskutera, skriva ned. Efter all den här aktiviteten kommer ganska naturligt den passiva fasen – inandningen. Då tar behovet av att uttrycka allting hela tiden slut, eller mattas av åtminstone. Jag tar gärna in saker i de här perioderna, men inte aktivt. Jag läser inte lika mycket, och om jag gör det så blir det sällan skrivhandböcker eller andra fackböcker eller biografier, utan mycket lättare läsning, ren underhållning. Jag gör mer av ingenting. Och jag tittar på teveserier. Faktum är att det är bara i sådana här perioder som jag tittar på teveserier egentligen. När jag har mina aktiva perioder prioriterar jag alltid bort den sortens underhållning eftersom min tid känns för värdefull för att bara slötitta på saker, och det känns också alltid lite för passivt när jag är i den där känslan av att jag vill lära mig, förstå, formulera och uttrycka.

Och så här går det runt i en oändlig cirkel.

Det jag har börjat inse och nu försöker lära mig, är just att inte pressa mig själv för hårt i den aktiva fasen, eftersom det är då mellandagarna blir till utmattning. Precis som Liv skriver i sitt inlägg är det så att ju mer jag tillåter mig själv att vila och försöker njuta av mellandagarna, ju fortare går de över, och ju bättre mår jag.

 

Hur ser era kreativa processer ut? Går de också i faser, eller är de lite mer balanserade?

Unnar mig att vara lite sjuk

Det är så otroligt många år som jag har betraktat varje förkylning, maginfluensa eller annan lagom stor åkomma som en underbar möjlighet att äntligen få vara hemma från jobb eller studier, och under en period på flera dagar inte ägna mig något annat än att skriva. Det är inte det att jag är friskare än andra när jag är sjuk, det är bara det att har man aldrig skrivtid så får man hitta den där man kan. Ibland har jag känt mig ganska mycket som en soldat med mitt skrivande, om ni känner igen den gamla devisen: inte stå när man kan sitta, inte sitta när man kan ligga, inte vara vaken när man kan sova. Ungefär så, fast tvärt om.

Efter lång tid blir det ganska tröttsamt. Och framförallt kan det förstås göra en sjuk, om man har läggning för att bli utmattad. Så nu för tiden försöker jag bli bättre på att unna mig att vara sjuk på riktigt. Inte i varje stund försöka tänka, förstå, formulera, bli klokare. Inga skrivpoddar, inga intellektuella radioprogram, inget seriöst bloggande, inga skrivhandböcker inget manustänkande (utom pyttelite, på ren inspirationsnivå). Jag tittar på teveserier och film, som jag sällan tar mig tid till annars. Gör lite mer av ingenting. Badar långa badkarsbad. Dricker te. Unnar mig fri tid. Detta märkliga, som jag så sällan har.

Hur har ni det?

Storhetsvansinne eller inte

Det kan ju verka lite storhetsvansinnigt, det här att skriva sååå lååånga, mastiga, genomarbetade skrivtips som jag gjorde förra veckan (jag erkänner, det är på gränsen till maniskt). Varför, i hela friden. Kan man fråga sig. Jo, det är helt enkelt så jag lär mig. Jag lär mig genom att läsa och fundera (vad tycker jag själv, vad har andra tyckt, vad tycker jag själv om det andra tyckt), sedan sammanfatta och formulera med mina egna ord, och sedan skriva ner. Och läsa det jag skrivit. Och fundera mer.

Det händer något när man försöker formulera tankar i ord och skriva ner dem på papper. Alla ni som skriver, ni borde ju känna igen det. Man kan liksom ta en massa luddiga tankar och känslor och halvfärdiga formuleringar och begrepp och sakar som snurrar i ens huvud, och bestämma sig för att nu ska jag skriva ner det här. Jag ska fånga alla de där flygande grejerna och jag ska sätta fast dem på papperet och se vad det är för något. Och saken är att, det blir något. Det som kommer ut på papperet är alltid mer än det som jag hade i huvudet. Så är det för mig.

Jag vet inte om mitt dåliga minne är ett resultat av utmattning eller av ålder, eller en kombination, men det är de facto ett faktum. Jag kommer inte ihåg saker som jag inte skriver upp. Inte särskilt bra i alla fall. Och om det är någonting jag vill komma ihåg, som jag verkligen vill lära mig; någonting i hela den här vackra, vidunderliga, vida världen vi bebor, så är det att skriva. Jag vill lära mig det så mycket som det är möjligt att vilja lära mig något. Jag gör vad som helst. Verkligen vad som helst.

Så man kanske kan kalla det storhetsvansinne, men det är i så fall med en ödmjuk tanke om att lära mig, om att vägen mot ett författarskap är lång och svår och knagglig och att jag behöver all hjälp jag kan få. Och jag vill ge mig själv den hjälpen på det sätt som är bäst för mig. Att jag sedan får dela med mig här på bloggen och faktisk får möjlighet att åtminstone ibland diskutera saker jag tänker på med er andra skrivande människor – det är ju en extra bonus som jag lär mig ännu mer av, och det är också ren lyx.

Metaskrivande

Ni som följt min blogg ett tag vet att jag har en tendens att bli lite väl perfektionistisk och även har lätt att hamna i ett maniskt tillstånd när jag gör saker som jag går igång på. Man kan tillexempel läsa om det här – när jag gör en paketkalender till Buslusan. Jag har också en tendens att aldrig någonsin bli färdig med saker, något som ganska tydligt är kopplat till just den där perfektionistiska sidan.

Nu råkar det vara så att jag går igång väldigt mycket på skrivande och kanske framförallt metaskrivande – det där med att skriva om att skriva. Jag har börjat fila på mina allra första skrivtips (självklart om karaktärsfördjupning eftersom det är något av det roligaste jag vet), och det är ett träsk. Ett ljuvligt, underbart, väldoftande, regnbågsskimrande träsk som eventuellt skulle kunna vara ganska bra för hyn. Men det är likväl ett träsk. Jag fastnar i det. Och jag har ganska svårt att ta mig upp.

Planen är att göra nästa vecka till en skrivtipsvecka här på Skriviver. Ett litet tips per dag, åtminstone under arbetsveckan. Måndag: inledande sammanfattning. Tisdag, onsdag, torsdag, fredag: utveckling av fyra olika specifika punkter. So far so good. Jag gillar min plan och jag har kommit ungefär halvvägs.

Det är bara ett litet problem. Jag har en slags dröm om mitt eget lilla skriv-wikipedia: med länkar fram och tillbaka i en hel värld av skrivtips; med redogörelser för och jämförelser mellan olika författare som skrivit böcker om att skriva; med små tajta sammanfattande stycken om det viktigaste och med en tydlig uppdelning av vad som är mitt tyckande och vad som är andras; och källhänvisningar och förstås fotnoter. Jag älskar fotnoter.

Ni förstår. Jag har väldigt svårt att göra något halvhjärtat om jag älskar att göra det. Och jag älskar verkligen skrivande och metaskrivande. Jag ääälskar det. Men om jag ska vänta med att lägga några skrivtips här tills jag har uppnått min ungefärliga målbild så kanske det första inte dyker upp förrän i sommar någon gång – eller för den delen aldrig. Och det skulle antagligen ändå inte att var perfekt. Så därför bestämmer jag mig här och nu (med darrande knäveck) för att lägga ut mina skrivtips precis som jag skriver dem just nu – lite ofärdiga, utan källhänvisningar och fotnoter och jämförelser med författare av skrivböcker. Det är mina funderingar. Det är mitt eget tyckande och ingenting annat. Det räcker så länge.

Eller hur?

Mani i december

När jag var liten fick jag och min tvillingbror en paketkalender av vår mamma varje år i december. Det var som en dröm. Ett paket varje dag ända fram till jul. Det behöver inte vara något speciellt i paketen, det är själva känslan, överraskningen, stämningen, som räknas. Ända sedan dess har jag längtat efter att få göra en paketkalender till mitt eget barn, för att få föra vidare den glädjen, spänningen och känslan av julmagi. I år är premiären. Min dotter är fyra år – en perfekt ålder. Men hur underbart det än har varit att göra den, så kom den till priset av två sömnlösa nätter, huvudvärk, allmänt mos i huvudet och en enorm trötthet så här i efterhand. Det är bara att erkänna det: jag har ett maniskt drag. Och ett perfektionistiskt. De passar inte så bra ihop. Faktum är att de dragen bidragit stort till att göra mig sjuk.

För dryga två år sedan blev jag utmattad, riktigt ordentligt utmattad, och har sedan dess i långsam takt återhämtat mig. Idag skulle jag säga att jag är ganska frisk, men på många sätt inte densamma som jag var innan. Utmattning förändrar. Jag är mycket långsammare, mer stresskänslig, i allmänhet lite skörare. Kanske kommer jag en dag att känna att jag är absolut och oåterkalleligt återhämtad och exakt mig själv igen, kanske inte. Oavsett hur det blir i framtiden måste jag i nuet leva med mig själv precis som jag är. Och även om det till vardags går ganska bra så finns det lägen när det blir smärtsamt tydligt att jag inte är densamma som jag varit och att det inte går att fortsätta leva på samma sätt som jag alltid gjort. Ett av de lägena visade sig vara: ”när jag gör en paketkalender till min dotter.”

Så här går det till: Jag börjar med en plan över hur paketen ska hänga (de ska hänga fritt på kanten av en hylla i dotterns rum) och då tar jag hänsyn till ett antal olika variabler, som; att paket som öppnas dagarna efter varandra inte hänger tillsammans utan med ett visst avstånd, att det måste se fint och välbalanserat ut i kalendern även efter att halva december har gått så paketen måste spridas ut jämt men liksom i två omgångar, paket som är små får inte hänga för många nära varandra, och inte heller paket som är stora, eller paket som innehåller liknande saker. Dessutom tillkommer paketens höjd i förhållande till varandra och sedan förstås hela estetiken med val av papper och snören. Det är då jag äntligen plockar fram min kartong med femton olika julklappspapper och kassen med cirka tjugo, trettio olika julklappssnören (allt förstås helt skilt från vanliga presentpapper och presentsnören, som har egna kartonger och kassar…) och sätter igång med den biten som är den roliga: att slå in paketen. Det tar väldigt lång tid för mig, med två eller tre olika sorts snören som jag ofta klipper i smala remsor, och så alla klistermärken – och blir jag inte nöjd så öppnar jag bara paketet och börjar om igen. Jag skulle kunna fortsätta beskrivningen med vilka problem som uppstår när man ska välja papper och snören och hålla ordning på vilket paket det egentligen är som ska hänga bredvid vilket och se till så att inget paket som öppnas innan eller efter men hänger någon annan stans har likadant papper, men jag hoppas att ni förstår min poäng:

Jag KAN helt enkelt inte göra något halvdant eller bara helt okej. Om det inte blir helt perfekt och precis exakt som jag vill så är det liksom ingen idé. Och för mig innebär det att ha total kontroll på hela processen. Det är helt galet. För tror ni att min fyraåriga dotter (som ändå är föremålet för all min ansträngning) bryr sig om alla detaljer, eller ens ser dem? Nej, självklart inte. Naturligtvis tycker hon att hennes paketkalender är fantastisk – och det är den, ärligt talat – men hon har ingenting att jämföra med. Jag hade kunnat slå in alla paket i samma papper och lagt dem i en skokartong. Hon hade blivit överlycklig. Och jag vet det, jag vet det verkligen, men jag kan ändå inte låta bli.

Den här sortens maniskt kreativa projekt resulterar ofta i sömnlösa nätter – för att jag alltid stannar uppe jättesent eftersom jag inte kan sluta, och för att jag sedan inte kan somna på flera timmar eftersom jag är så uppe i varv. Nu för tiden får jag tyvärr också tillbaka en massa olika symptom på stress. Men det är också väldigt roligt – och framförallt är det JAG. Det är så jag gör saker, alltid har gjort. Jag överdriver, och jag går ”all in”. Men nu är det ju så att jag har varit utmattad ganska länge. Och jag har verkligen ingen lust att göra om den här långa resan, inte ens som en liten snabbvisit. Jag vill inte vara utmattad ens en sekund till i mitt liv, och betyder det att jag måste ändra på väldigt grundläggande saker i min personlighet – ja, då får jag göra det. Jag måste förenkla.

Så därför har jag suttit tillsammans med min sambo och diskuterat vad som är viktigt så här innan jul. I vanliga fall brukar jag gå loss på millioner julklappar, flera lussebullsbak, pepparkakor, pepparkakshus (självklart ritar jag det själv och bygger själv och jag leker gärna kemist och krossar olikfärgade karameller som jag smälter i olika färgblandningar för att få regnbågsfärgade glasrutor till mina fönster…), hembakat bröd, hemgjorda chokladbiskvier, minst sju sorters eget julgodis med mera, med mera. Men nu när jag tänkte efter hur jag vill ha det i december är det två saker som verkligen känns viktiga. Att baka ett pepparkakshus med dottern (men kanske utan karamellfönster). Att få ligga på min bäddade säng i mitt välstädade sovrum och skriva på mitt manus i lugn och ro och äta chokladpraliner medan jag luktar på hyacinterna i fönstret. Allt annat kan jag egentligen hoppa över.

Och ni som orkat läsa ända till slutet av det här massiva inlägget. Hur gör ni för att orka/hinna/prioritera under den här fantastiska men erkänt mycket stressiga månaden?