Etikettarkiv: Mer humoristiskt

Det föränderliga språket

Det här med språkets förändring och motståndet mot detsamma. Jag är på vissa sätt en riktig bakåtsträvare i det här fallet. Jag gillar att stava orden som jag alltid gjort. Jag tycker att det är slött med sms- förkortningar och ungdomliga och slarviga stavningar av ord som minsann har en helt utmärkt stavning som det är, tack så himla mycket. Varför ändra på ett vinnande koncept, brukar jag fråga mig.

Samtidigt som jag också kan både förstå och uppskatta att språket förändras och att ord betyder andra saker idag än de gjorde förr; det finns ju en sorts tjusning i själva processen, i det organiska hos språket, det erkänner även jag. Men tjusningen finns alltså i hur ordens betydelse ändras, inte i hur stavningen ändras, om ni förstår hur jag menar. Stor skillnad där.

Jag ägnar mig gärna åt att sitta på mina höga hästar och se ner på mindre noggrant folk och deras slarviga stavning, och förfasar mig också ibland när jag är på det humöret: Vart är vårt språk på väg? Hur kommer det egentligen se ut om tjugo år, eller om femtio? Kommer det ens gå att känna igen? Kommer det jag skriver nu på mitt fulländat tidsenliga men dock korrekta språk vara så föråldrat att mina eventuella barnbarn knappt kommer kunna läsa det? (Och så vidare…)

Döm om min förvåning, och min känsla av språklig svindel när jag läser Denna dagen, ett liv – biografin om Astrid Lindgren, och kikar närmare på Astrids brevväxling med exempelvis fadern till hennes första barn. Mej, skriver de till varandra. Och dej. Istället för mig och dig. Till och med ett ord som skulle fått mig att nästan svimma av upprördhet om jag läst det på ett sms: tebax. TEBAX, istället för tillbaks, alltså. En (skulle jag säga) av världens största författarinnor skriver alltså mej och tebax, där någon gång i slutet av tjugotalet, för nästan hundra år sedan. En ganska svindlande tanke, tycker jag.

För vem är egentligen jag att sitta här och tycka att jag vet bättre och har bättre smak än Astrid Lindgren, en kvinna som visserligen är död men som jag beundrar djupt och innerligt: en av de intelligentaste, modigaste och mest nyskapande kvinnorna på hela nittonhundratalet. Men den kanske intressantaste frågan är nog: om det redan för hundra år sedan skrevs mej och dej och tebax i personlig brevväxling mellan människor som stod varandra nära, hur kommer det sig att inte mer har hänt med språket sedan dess? (Och med hänt, menar jag i det här fallet degenerering, förvanskning, utarmning, och så vidare) Den här oron jag känner över hur det ska gå med vårt svenska språk egentligen, är den särskilt befogad, i så fall?

Vad tror ni?

Romanetiketter

I sin blogg på LitteraturMagazinet skrev Kristina Hård för ett tag sedan om att romaner borde ha en liten etikett på baksidan precis som vinflaskor. Med små cirklar som visar procentenhet av exempelvis fantasyinnehåll eller dramainnehåll. Vilket underbart förslag! Jag är alltid väldigt mycket för visuella hjälpmedel, men det här var nog det bästa jag hört på länge.

Jag har sparat på det här inlägget ett tag för att jag närt förhoppningar om att jag 1: skulle komma på ett otroligt snyggt och underfundigt och välformulerat förslag på etikett till mitt eget manus att presentera för er, samt att jag 2: skulle lyckas med att göra otroligt snygga cirkeldiagram i excel som visar innehållet i mitt manus uppdelat i färgglada procentenheter. Detta kommer tyvärr inte att hända – lika delar beroende på bristande fantasi, bristande uppfattning av vad det egentligen är jag skriver, och oerhörd tafflighet i det avskyvärda programmet excel.

Så kolla in Kristinas inlägg istället, och fundera på hur ni skulle etikettera era egna projekt!

(Okej då, mitt bästa försök är: Lätt bubblig utvecklingsroman med starka inslag av portalfantasy där en besk ton av kärleksbekymmer blandas med fräsch vänskap och en lång eftersmak av de stora frågorna om livet och vad som egentligen är viktigt.)

(Men några cirkeldiagram blir det inte. Basta.)

En saga från sagovännerna

Efter mitt förra inlägg kom det önskemål om smakprov på våra sagor. Det här är en ganska kort en, från 2013 (fast alla våra sagor är förstås korta, det hör till formatet), traditionsenligt tramsig och full av konstigheter. Titeln, exempelvis, bestäms genom att vi tar valfri bok från bokhyllan och på måfå slår upp en sida och blundar och pekar på en mening.

Som Maria så vist sade i en av kommentarerna är det nog så att man måste ha varit med att skriva våra sagor för att uppskatta dem till fullo. Men jag är inte den som snålar med att bjuda på mig själv (eller andra), så här kommer den ändå:

 

Lika många som furstar det finns på öarna runt om

Många jättar, jättemånga faktiskt, dundrade genom skogen med andan i halsen. Ett slags stridsrop ljöd gigantiskt klingande: I!

Under himlen, på en pinne, vajade pysslingarna. Med eller utan underkläder. Nakenfisarna njöt av luftfärden då brisen smekte deras hud.

Jättar måste rädda freden, så med pysslingarnas uppmuntran och stödjande pompoms dundrade de vidare. Stora fredsliljor spirade under att sällskapet sjöng ganska högt om Bildt. Denne var med. Liksom Barbapappa.

– Fred! Kärlek! Skattesänkningar!

– Barbari! fnös Gammelpysslingen.

Barpapappa ledde dansen i god tretakt.

– Hörnini, nu måste ni anstränga er för fredens skull! log pysslingarna medan Carl Bildt hötte uppfordrande med brödkaveln mot krigarna.

– Freden, freden! Krigarna tog reson.

– Hurra!

Medan lugnet spred sig, tog pysslingarna ton igen.

– We shall overcome, sjöng de och moonade förnöjsamt till musiken.

Jättarna generades föga. Tillsammans med Bildt tog man hand om efterdyningarna av allsången genom terapi. Freden höll länge.

 

Här har ni en verkligt otroligt juste polare som vet var hon har sin diskmaskin

Nya diskmaskinen är på plats. Äääääääntligen. Den finns ungefär en halv meter bakom mig där jag sitter och skriver, och den låter så obeskrivligt betryggande och hemtrevlig med sitt rytmiska dunkande och runtsköljande.

Jag tror att mitt undermedvetna reagerar på ett hushåll med diskmaskin ungefär som en fastboende reagerar på en liftare med handduk (jag hoppas att de flesta av oss känner till vad Liftarens Guide till Galaxen har att säga om handdukar, men för er som inte gör det, klicka på den här länken). Mitt undermedvetna upplever ett hushåll med diskmaskin som ett hushåll där det också (alltså förutom att det diskas) dammsugs och dammtorkas regelbundet, plockas undan efter barn dagligen, tvättas och tvättsorteras i prydliga högar som omedelbart hamnar på rätt ställe och inte ligger på pianot i dagar, där köket alltid är skinande rent och där det också lustigt nog serveras kaffe med nybakad sockerkaka – förmodligen med citronsmak – och där det står en vas med spröda vårtulpaner på bordet.

Ni förstår hur jag menar. Det undermedvetna symbolvärdet av en diskmaskin kan inte överskattas.

Lucia

Alla med barn i dagis- och skolåldern vet att den riktiga Luciadagen inte är idag, utan snarare igår. Det är då man går upp mitt i natten (halv sex), hoppar över duschen och grusögd äter frukost i rekordfart samtidigt som man försöker se till att man har alla dotterns Lucia-attiraljer nedpackade inklusive extra ljus till kronan (vis av erfarenheten från förra året när den åkte i golvet redan i dagishallen och de små lamporna blev ett minne blott), extra glitter, plus förstås tomtekläder till Filurpojken. Man försöker också se till att Lucialinnet inte blir för skrynkligt när man nu har strukit det bara för några timmar sedan (halv ett – strax innan Filuren behagade somna). Allt i förhoppning om att få se sitt barn stå i rad med ett gäng andra utklädda sötnosar och sjunga luciasånger falskt och i otakt.

Eller inte.

I vårt fall inbegrep frukosten en hel del gråtande från fyraåriga dottern som inte ville gå till dagis. Hon tänkte inte sjunga. Och hon tänkte inte ha på sig sitt Lucia-linne (trots att hon gillade det så mycket när hon provade det kvällen innan att hon gärna hade sovit med det om hon fått). Väl på dagis var det uppenbart helt lönlöst att försöka övertala henne, så hon satt i mitt knä och viskade (ganska högt) ”Mamma jag är hungrig” och ”Kan vi inte gå hem nu?” under hela lussandet. Så mycket för den stämningsfulla stunden.

Jag kan skratta lite åt henne, hon är som hon är. Förra året gick hon med i Luciatåget men utan Lucialinne, med trasig krona och utan att sjunga en enda liten strof. Hon har en stark vilja, och det är bra. Men samtidigt så hoppas jag av hela mitt hjärta att det ska gå över, och gå över snabbt, den här rädslan hon har för att göra saker som hon inte är säker på att hon kan (hon är inget vidare varken på sångtexter eller melodier). För hon är född med precis samma perfektionistiska ådra som jag själv. Och det är ingen lätt ådra att leva med. För min del är det nog inte förrän i vuxen ålder som jag lyckats lära mig att slappna av så pass att jag kan försöka göra saker som jag inte tror att jag är bra på, eller som jag tror inte kommer bli tillräckligt bra. Det är så onödigt. Jag önskar henne verkligen en barndom fylld av oövervinnerlig glädje, inte en barndom fylld av undvikande och otillräcklighet. Men jag har ingen aning om hur jag ska kunna hjälpa henne. Det enda jag kan komma på är att jag måste bli bättre själv, på att inte bry mig om hur saker faktiskt blir, utan bara bry mig om glädjen i processen. Som igår när vi dekorerade ett pepparkakshus (köpt på ICA) och det inte blev som dottern ville (och definitivt inte som jag ville, herregud), men ingen av oss bröt ihop och trots en rätt så påfrestande dag blev någonting kvar av den som bara var ren kreativitet. Ganska explosiv kreativitet.

Kanske ett litet steg på vägen.

DSC_0489