Det här med språkets förändring och motståndet mot detsamma. Jag är på vissa sätt en riktig bakåtsträvare i det här fallet. Jag gillar att stava orden som jag alltid gjort. Jag tycker att det är slött med sms- förkortningar och ungdomliga och slarviga stavningar av ord som minsann har en helt utmärkt stavning som det är, tack så himla mycket. Varför ändra på ett vinnande koncept, brukar jag fråga mig.
Samtidigt som jag också kan både förstå och uppskatta att språket förändras och att ord betyder andra saker idag än de gjorde förr; det finns ju en sorts tjusning i själva processen, i det organiska hos språket, det erkänner även jag. Men tjusningen finns alltså i hur ordens betydelse ändras, inte i hur stavningen ändras, om ni förstår hur jag menar. Stor skillnad där.
Jag ägnar mig gärna åt att sitta på mina höga hästar och se ner på mindre noggrant folk och deras slarviga stavning, och förfasar mig också ibland när jag är på det humöret: Vart är vårt språk på väg? Hur kommer det egentligen se ut om tjugo år, eller om femtio? Kommer det ens gå att känna igen? Kommer det jag skriver nu på mitt fulländat tidsenliga men dock korrekta språk vara så föråldrat att mina eventuella barnbarn knappt kommer kunna läsa det? (Och så vidare…)
Döm om min förvåning, och min känsla av språklig svindel när jag läser Denna dagen, ett liv – biografin om Astrid Lindgren, och kikar närmare på Astrids brevväxling med exempelvis fadern till hennes första barn. Mej, skriver de till varandra. Och dej. Istället för mig och dig. Till och med ett ord som skulle fått mig att nästan svimma av upprördhet om jag läst det på ett sms: tebax. TEBAX, istället för tillbaks, alltså. En (skulle jag säga) av världens största författarinnor skriver alltså mej och tebax, där någon gång i slutet av tjugotalet, för nästan hundra år sedan. En ganska svindlande tanke, tycker jag.
För vem är egentligen jag att sitta här och tycka att jag vet bättre och har bättre smak än Astrid Lindgren, en kvinna som visserligen är död men som jag beundrar djupt och innerligt: en av de intelligentaste, modigaste och mest nyskapande kvinnorna på hela nittonhundratalet. Men den kanske intressantaste frågan är nog: om det redan för hundra år sedan skrevs mej och dej och tebax i personlig brevväxling mellan människor som stod varandra nära, hur kommer det sig att inte mer har hänt med språket sedan dess? (Och med hänt, menar jag i det här fallet degenerering, förvanskning, utarmning, och så vidare) Den här oron jag känner över hur det ska gå med vårt svenska språk egentligen, är den särskilt befogad, i så fall?
Vad tror ni?