Etikettarkiv: Mer poetiskt

Utmaning i poesi!

Har haft förmånen att de senaste dagarna läsa lite rykande färsk poesi, från ingen mindre än min skrivarvän Liv. Det har varit fantastiskt på många sätt, men bland annat för att jag kom ihåg hur mycket jag uppskattar poesi, just att det är så få rader, och att de kan uttrycka så mycket. Jag är ingen riktig poet själv, men under ett par olika perioder i livet har jag trots allt skrivit en del poesi. Bara som en annan form av dagbok (alltså, jämfört med den vanliga formen), och för min egen skull. Men jag tänkte: vi är nog många med lite gammal poesi som ligger och skräpar i byrålådorna (verkliga, elektroniska eller nätbaserade), vad sägs om att dela med sig av den? Det här är en utmaning till alla er bloggarvänner: Ta dagen eller kanske helgen till att leta fram och damma av en gammal dikt (eller för den delen ny) som ni själva skrivit, och lägg upp på er blogg!

Här är mitt bidrag:

 

 

stjärnföda

 

Jag samlar stjärnor och

äter upp dem

smakrika färgsprakande

som gudarnas tomtebloss och

lysvirvlande mäktiga

 

 

andas stjärnljus ut i

novembernatten

tuggar små nebulosor

kittlande, rullande på tungan

skrattstormar

 

 

Jag sväljer en stjärna till

(en supernova)

och spränger

inifrån

 

 

mitt lagom

 

 

 

 

 

(skriv en liten rad här om ni hänger på, så vet jag var jag ska läsa helgens dos av poesi)

 

 

Lost in space

Sitter på golvet och lyssnar på Aimee Manns Lost in Space. Tittar ut genom mitt fönster. Får bilder i huvudet. En känsla av att jag egentligen är ganska mycket smalare och yngre och har snyggare kläder (och körkort) och att det är en regnig, mörk kväll och jag åker bil, åker från någonting, lämnar något bakom mig. Ett liv. Lämnar ett liv för ett nytt, tror jag. Det gamla livet är lite oklart, lite trasigt, värkande på något sätt, det handlar nog om kärlek och det är lite svidande, ömt och sorgligt men ändå snyggt. Allt är snyggt i mitt huvud – det kommer sig av Aimee Manns musik. Och jag är fri, fri men med lite av bagaget fortfarande med mig. Regnet smattrar mot min vindruta där inuti mitt huvud och jag vet att jag förkroppsligar längtan bort. Jag är själva essensen av förlorad, ingenting finns runt omkring mig utom rymden.

Verkligheten är att jag sitter på min runda, dammiga matta i vardagsrummet och viker enorma tvätthögar med Filurpojken i knät. Aimee Manns röst strömmar ut ur högtalarna men det är också allt som stämmer med bilderna i mitt huvud. Jag har hål i jeansen och lite mjäll och har inte varit hos en frisör på kanske ett halvår. Extrakilona från senaste graviditeten är fortfarande kvar, känslan av att sitta fast, att vara tvingande, tvångande vuxen i ett liv där det inte finns någon plats för mig – Linda, den som är jag – där det bara finns plats för den här mamman som jag blivit, som jag nu är för evigt.

Jag ammar Filurpojken där jag sitter med tvätten liggande runt mig i högar – som ett helt nytt landskap av kullar och dalar, mitt här i mitt vardagsrum. Han somnar lugnt och tungt, slappnar av i sin lilla kropp och sjunker ner och in mot mig. Så trygg. Jag lyfter upp honom bara för att få känna honom mot mitt hjärta, varm och mjuk och så extremt full av komprimerat liv, till och med när han sover.

Hela rymden finns där. Inuti honom. Och just nu är det där jag förlorar mig. I hans lukt. I känslan av honom.

I hans rymd.