Sitter på golvet och lyssnar på Aimee Manns Lost in Space. Tittar ut genom mitt fönster. Får bilder i huvudet. En känsla av att jag egentligen är ganska mycket smalare och yngre och har snyggare kläder (och körkort) och att det är en regnig, mörk kväll och jag åker bil, åker från någonting, lämnar något bakom mig. Ett liv. Lämnar ett liv för ett nytt, tror jag. Det gamla livet är lite oklart, lite trasigt, värkande på något sätt, det handlar nog om kärlek och det är lite svidande, ömt och sorgligt men ändå snyggt. Allt är snyggt i mitt huvud – det kommer sig av Aimee Manns musik. Och jag är fri, fri men med lite av bagaget fortfarande med mig. Regnet smattrar mot min vindruta där inuti mitt huvud och jag vet att jag förkroppsligar längtan bort. Jag är själva essensen av förlorad, ingenting finns runt omkring mig utom rymden.

Verkligheten är att jag sitter på min runda, dammiga matta i vardagsrummet och viker enorma tvätthögar med Filurpojken i knät. Aimee Manns röst strömmar ut ur högtalarna men det är också allt som stämmer med bilderna i mitt huvud. Jag har hål i jeansen och lite mjäll och har inte varit hos en frisör på kanske ett halvår. Extrakilona från senaste graviditeten är fortfarande kvar, känslan av att sitta fast, att vara tvingande, tvångande vuxen i ett liv där det inte finns någon plats för mig – Linda, den som är jag – där det bara finns plats för den här mamman som jag blivit, som jag nu är för evigt.

Jag ammar Filurpojken där jag sitter med tvätten liggande runt mig i högar – som ett helt nytt landskap av kullar och dalar, mitt här i mitt vardagsrum. Han somnar lugnt och tungt, slappnar av i sin lilla kropp och sjunker ner och in mot mig. Så trygg. Jag lyfter upp honom bara för att få känna honom mot mitt hjärta, varm och mjuk och så extremt full av komprimerat liv, till och med när han sover.

Hela rymden finns där. Inuti honom. Och just nu är det där jag förlorar mig. I hans lukt. I känslan av honom.

I hans rymd.