Etikettarkiv: Metaskrivande

Skrivandets ABC – lösningen på mer än ett problem

Jag har tänkt ut en i mitt eget tycke EXTREMT bra lösning på mitt problem med att skriva korta blogginlägg. Jubel och fanfarer!

Som jag tror att jag nämnt minst en eller kanske flera gånger här på bloggen så är mitt sätt att lära mig saker att formulera mig med egna ord, skriva ner och spara orden och sedan helst läsa dem igen. När jag nu ungefär samtidigt som jag började blogga bestämde mig för att lite mer medvetet anstränga mig för att förstå mig på det här med skrivande och hur det egentligen fungerar, började jag göra exakt på det sättet (i alla fall då och då när den andan faller på). Det jag börjat bygga är en sorts eget ”skrivandets ABC”, där jag läser på om ord och uttryck som jag känner att jag inte helt har grepp om (och även ord och uttryck som jag HAR grepp om, för ofta är den sortens grepp som man tror att man har, ganska oformulerat), och formulerar så kort som möjligt en egen beskrivning av vad det nu är jag läser på om.

Jag har bestämt mig för att jag lika gärna kan dela med mig av mitt ABC. Bloggen är ju ändå det absolut bästa stället att lagra information eftersom jag där alltid har tillgång till den, eftersom det blir lättare att hitta i den, och jag kan spara länkar till andras inlägg om samma saker (och jag ÄLSKAR verkligen länkar). Jag hoppas att ni förstår att jag inte på något sätt anser mig vara en expert, utan att det är mitt sätt att lära mig på, och att jag bara vill dela med mig av det. Om ni vet någon som har skrivit ett smart inlägg om något av mina ämnen (eller om ni själva gjort det!) – säg till bara, så länkar jag!

Helhetsrespons

IMG_20150329_140441

Efter födesledagsfrukost på sängen och lite svajig Ja må hon leva från Sambon och Buslusan med ackompanjerande surskrik från Filurpojken, har jag tillbringat stor del av dagen i sängen, i soffan och vid köksbordet med chokladpraliner och portvin och mitt manus – för det kan man nämligen få göra när det är ens nästan-födelsedag. Det har varit värsta lyxen.

Men min riktiga födelsedag var faktiskt igår. Och då fick jag den största och finaste och lyxigaste present som en skrivande person kan få. Nämligen grymt genomtänkt och noggrann helhetsrespons på mitt manus från skrivarvännen Liv. När vi planerade responsen slumpade det sig så att den enda dagen hon kunde på ganska länge var just min födelsedag, och jag insåg att det var den bästa ursäkten jag någonsin fått för att få ägna mig en hel dag åt mitt skrivande utan avbrott, en dag när ingen egentligen kan neka en något. Så igår var resten av familjen på annat håll och jag och Liv åt cèhvre chaud och hembakade chokladbiskvier och pratade om mitt manus tills vi båda kände oss helt snurriga. Och det var sååå underbart.

Här kommer ett försök till sammanfattning, även om det inte är helt lätt att koka ner en hel dags samtal till bara några meningar (Liv, rätta mig om jag har missuppfattat eller glömt något viktigt):

Konceptet är jättebra (det är i alla fall min blygsamma tolkning av Livs respons, hehe). Storyn fungerar bra. Karaktärerna fungerar och är till stor del väl – eller till och med (jag citerar): ”klockrent”, ”träffsäkert” och ”SUPERBRA” gestaltade, men behöver delvis fördjupas. Dramaturgin är det lite sådär med – den behöver tajtas till och ses över ordentligt. Texten har väldigt ojämn kvalitet framförallt i början och slutet av manuset eftersom det skiljer nästan sex år i tid mellan de bitarna. Men i runda slängar kanske två hundra sidor eller mer behöver skrivas om för att jämna till och förbättra språket.

Det här är alltså det stora, och i princip exakt vad jag förväntade mig. Det blir mycket jobb och det kommer ta lång tid, men jag känner att jag äntligen har ett grepp om helheten och en tydlig målbild, och jag känner mig extremt peppad att sätta igång!

Sedan fick jag förstås en hel del respons på småsaker också. Som min tendens att överanvända stilgreppet att låta karaktärerna prata och tänka på saker som inte tydligt förklaras så att läsaren lämnas lite i ovisshet hela tiden. Jag har också fått med en del språkliga klyschor i texten trots att jag verkligen inte gillar att läsa det hos andra – märkligt hur blind man kan vara när det gäller sin egen text. Men Liv godkände tack och lov min prolog, vilket jag är väldigt glad för eftersom hon avskyr prologer och jag har en stark känsla av att min måste få finnas. En av de mest förvånande sakerna var att den karaktär som jag haft allra svårast för att skriva (karaktär X som jag kallat hen för) är den karaktär som Liv tycker fungerar allra bäst och som det är allra minst jobb kvar med. Jag tror att jag får återkomma till ett fördjupande  inlägg om den saken, för jag tycker att det är väldigt intressant.

Sammanfattningsvis tror jag att jag ganska säkert kan säga att Liv tyckte väldigt mycket om mitt manus och att hon tror på det, men att det är långt ifrån klart. Så nu är det bara att kavla upp ärmarna och att installera laserskrivaren som jag fick av Sambon i födelsedagspresent – mycket bra om man känner behov av att skriva ut många versioner av sitt fyrahundrafemtiosex sidor långa manus. Och jag tror nog att det kan behövas ett par vändor den närmaste tiden.

Skrivandets upp och ner

Som ni kan förstå av inlägget inre explosion är jag just nu i en av mina mest kreativa faser. Den där det känns som om jag knappt kan gå utanför dörren/slå på datorn/titta på min bokhylla utan att få en massa tankar som jag skulle vilja skriva ner eller diskutera med någon. Intressant nog är skrivarvännen Liv i den absolut motsatta fasen, som hon skriver om i det här inlägget på sin blogg. Hon kallar det för mellandagar. En träffande benämning.

Precis som Liv har jag funderat en hel del över det här med kreativitetens (och därmed skrivandets) upp och nedgångar. Det har nog alltid varit uppenbart för mig att min kreativitet kommer i faser. Men på senaste tiden har jag börjat identifiera mönstret lite tydligare. Det har börjat kännas nödvändigt för mig att ha lite bättre koll på hur allt egentligen hänger ihop, för att berg och dal- banan inte ska bli alldeles för jobbig. Och jag behöver (som alltid) helst formulera det i skrift. Annars känns det inte som att jag har tänkt färdigt.

Jag har identifierat tre faser, som kommer efter varandra i ett ständigt fortlöpande mönster. Först vad jag skulle kunna kalla för explosionsfasen, (där jag alltså är just nu) när min hjärna flödar över av inspiration och fullkomligt sprutar ut idéer och uppslag till allt från blogginlägg och noveller till nya romaner, filmmanus eller helt andra projekt. Om jag inte ska bli galen måste jag då ägna en period åt att samla upp allting, få ner tillräckligt mycket på papper för att känna att jag är trygg med att jag inte ska tappa bort någonting, att allt finns kvar även fast jag inte hinner jobba med allting samtidigt, för det hinner jag förstås inte fast jag gärna vill.

Och sedan infinner sig arbetsfasen, en sorts lång nedförsbacke när jag kan använda energin från min explosion till att faktiskt skriva: blogginlägg, dagbok, manustext, annan text, vad det nu är jag håller på med. Det är en underbar fas, men jag brukar ha en del problem med den. Som jag antydde i mitt inlägg om explosionen har jag en tendens att liksom hatta fram och tillbaka mellan olika saker, för att jag gillar att skriva på flera olika saker samtidigt, precis som jag alltid läser flera olika böcker samtidigt, och i allmänhet har en massa olika projekt samtidigt. Det gör tyvärr att jag ofta får mindre gjort än vad jag skulle vilja under de här perioderna. Dessutom har jag ju min maniska sida, som lätt går igång i det här läget – och även om det är härligt, så kan det också vara lite destruktivt.

För det som till sist händer – ju mer maniskt jag gått igång på saker, desto fortare händer det – är att energin tar slut, alltid innan jag hunnit med det jag ville hinna med. Det tänker jag på som utmattningsfasen, även om jag tycker att Livs namn för det är bättre – mellandagar. Det handlar helt enkelt om återhämtning. Energin är slut, både i huvudet och i kroppen, lusten försvinner och jag tror att om jag var det minsta pessimistiskt lagd så skulle nog tvivlen komma här också. För att åter kunna komma i arbetsfört skick måste jag vila. Men det där med att vila är helt enkelt inte något jag är bra på, åtminstone har jag inte varit det under större delen av mitt liv – det är inte förrän nyligen som jag äntligen börjar lära mig lite. Och då har det krävts några års ordentlig utmattning och en hel del ansträngning för att komma till den här punkten.

Som jag skrev i min kommentar till Livs inlägg: jag har börjat försöka tänka på min kreativitet lite som andning: en självklar vågrörelse av in ut, in ut. Det jag menar när jag säger in och ut handlar snarare om aktivitet och passivitet. Att i min aktiva fas – utandningen – tar jag in otroligt mycket information, men jag gör det på ett aktivt sätt: jag läser med pennan i handen och gör understrykningar och har små färgglada flärpar som jag sätter på de viktigaste sidorna, eller så viker jag hundöron, och jag skriver stödanteckningar och planerar och skriver blogginlägg om allting som jag funderar på. Hjärnan går på högvarv. All information bearbetas högintensivt och formas om till något som jag kan uttrycka, diskutera, skriva ned. Efter all den här aktiviteten kommer ganska naturligt den passiva fasen – inandningen. Då tar behovet av att uttrycka allting hela tiden slut, eller mattas av åtminstone. Jag tar gärna in saker i de här perioderna, men inte aktivt. Jag läser inte lika mycket, och om jag gör det så blir det sällan skrivhandböcker eller andra fackböcker eller biografier, utan mycket lättare läsning, ren underhållning. Jag gör mer av ingenting. Och jag tittar på teveserier. Faktum är att det är bara i sådana här perioder som jag tittar på teveserier egentligen. När jag har mina aktiva perioder prioriterar jag alltid bort den sortens underhållning eftersom min tid känns för värdefull för att bara slötitta på saker, och det känns också alltid lite för passivt när jag är i den där känslan av att jag vill lära mig, förstå, formulera och uttrycka.

Och så här går det runt i en oändlig cirkel.

Det jag har börjat inse och nu försöker lära mig, är just att inte pressa mig själv för hårt i den aktiva fasen, eftersom det är då mellandagarna blir till utmattning. Precis som Liv skriver i sitt inlägg är det så att ju mer jag tillåter mig själv att vila och försöker njuta av mellandagarna, ju fortare går de över, och ju bättre mår jag.

 

Hur ser era kreativa processer ut? Går de också i faser, eller är de lite mer balanserade?

Storhetsvansinne eller inte

Det kan ju verka lite storhetsvansinnigt, det här att skriva sååå lååånga, mastiga, genomarbetade skrivtips som jag gjorde förra veckan (jag erkänner, det är på gränsen till maniskt). Varför, i hela friden. Kan man fråga sig. Jo, det är helt enkelt så jag lär mig. Jag lär mig genom att läsa och fundera (vad tycker jag själv, vad har andra tyckt, vad tycker jag själv om det andra tyckt), sedan sammanfatta och formulera med mina egna ord, och sedan skriva ner. Och läsa det jag skrivit. Och fundera mer.

Det händer något när man försöker formulera tankar i ord och skriva ner dem på papper. Alla ni som skriver, ni borde ju känna igen det. Man kan liksom ta en massa luddiga tankar och känslor och halvfärdiga formuleringar och begrepp och sakar som snurrar i ens huvud, och bestämma sig för att nu ska jag skriva ner det här. Jag ska fånga alla de där flygande grejerna och jag ska sätta fast dem på papperet och se vad det är för något. Och saken är att, det blir något. Det som kommer ut på papperet är alltid mer än det som jag hade i huvudet. Så är det för mig.

Jag vet inte om mitt dåliga minne är ett resultat av utmattning eller av ålder, eller en kombination, men det är de facto ett faktum. Jag kommer inte ihåg saker som jag inte skriver upp. Inte särskilt bra i alla fall. Och om det är någonting jag vill komma ihåg, som jag verkligen vill lära mig; någonting i hela den här vackra, vidunderliga, vida världen vi bebor, så är det att skriva. Jag vill lära mig det så mycket som det är möjligt att vilja lära mig något. Jag gör vad som helst. Verkligen vad som helst.

Så man kanske kan kalla det storhetsvansinne, men det är i så fall med en ödmjuk tanke om att lära mig, om att vägen mot ett författarskap är lång och svår och knagglig och att jag behöver all hjälp jag kan få. Och jag vill ge mig själv den hjälpen på det sätt som är bäst för mig. Att jag sedan får dela med mig här på bloggen och faktisk får möjlighet att åtminstone ibland diskutera saker jag tänker på med er andra skrivande människor – det är ju en extra bonus som jag lär mig ännu mer av, och det är också ren lyx.

Metaskrivande

Ni som följt min blogg ett tag vet att jag har en tendens att bli lite väl perfektionistisk och även har lätt att hamna i ett maniskt tillstånd när jag gör saker som jag går igång på. Man kan tillexempel läsa om det här – när jag gör en paketkalender till Buslusan. Jag har också en tendens att aldrig någonsin bli färdig med saker, något som ganska tydligt är kopplat till just den där perfektionistiska sidan.

Nu råkar det vara så att jag går igång väldigt mycket på skrivande och kanske framförallt metaskrivande – det där med att skriva om att skriva. Jag har börjat fila på mina allra första skrivtips (självklart om karaktärsfördjupning eftersom det är något av det roligaste jag vet), och det är ett träsk. Ett ljuvligt, underbart, väldoftande, regnbågsskimrande träsk som eventuellt skulle kunna vara ganska bra för hyn. Men det är likväl ett träsk. Jag fastnar i det. Och jag har ganska svårt att ta mig upp.

Planen är att göra nästa vecka till en skrivtipsvecka här på Skriviver. Ett litet tips per dag, åtminstone under arbetsveckan. Måndag: inledande sammanfattning. Tisdag, onsdag, torsdag, fredag: utveckling av fyra olika specifika punkter. So far so good. Jag gillar min plan och jag har kommit ungefär halvvägs.

Det är bara ett litet problem. Jag har en slags dröm om mitt eget lilla skriv-wikipedia: med länkar fram och tillbaka i en hel värld av skrivtips; med redogörelser för och jämförelser mellan olika författare som skrivit böcker om att skriva; med små tajta sammanfattande stycken om det viktigaste och med en tydlig uppdelning av vad som är mitt tyckande och vad som är andras; och källhänvisningar och förstås fotnoter. Jag älskar fotnoter.

Ni förstår. Jag har väldigt svårt att göra något halvhjärtat om jag älskar att göra det. Och jag älskar verkligen skrivande och metaskrivande. Jag ääälskar det. Men om jag ska vänta med att lägga några skrivtips här tills jag har uppnått min ungefärliga målbild så kanske det första inte dyker upp förrän i sommar någon gång – eller för den delen aldrig. Och det skulle antagligen ändå inte att var perfekt. Så därför bestämmer jag mig här och nu (med darrande knäveck) för att lägga ut mina skrivtips precis som jag skriver dem just nu – lite ofärdiga, utan källhänvisningar och fotnoter och jämförelser med författare av skrivböcker. Det är mina funderingar. Det är mitt eget tyckande och ingenting annat. Det räcker så länge.

Eller hur?

Min skriviver

Jag lärde mig skriva när jag var fyra år. Sedan dess har skrivandet följt mig som tillika välsignelse och förbannelse. Oavsett om jag skrivit prosa, dagbok, dikt eller sångtexter, har jag alltid varit drabbad av en sorts besatthet: att sätta ord på saker. På känslor, skeenden, stämningar. Bitvis har jag haft känslan att det som inte sätts ord på, det finns nästan inte. Det har i ärlighetens namn ställt till en del problem för mig periodvis, även om skrivandet i sig alltid varit en källa till stor glädje. Jag kan väl helt enkelt säga att även skrivande kan gå till överdrift, även skrivande kan bli till en osund besatthet.

Nu har jag tack och lov uppnått den mogna och avundsvärda åldern av trettioåtta år, och jag har lämnat den värsta besattheten bakom mig. Det som finns kvar är ett något mer nyanserat behov av att sätta ord på saker. Jag måste inte ens alltid skriva orden längre, ibland kan det räcka att bara säga dem, om jag har en god lyssnare närvarande. Men oavsett om jag inte längre måste skriva ner precis allt, så måste jag ändå alltid skriva. Alla ni som skriver, ni vet ju precis hur det är, eller hur?

Jag tänker ibland på om det kan finnas en punkt när jag skulle känna mig tvungen att sluta. Om man tänker sig att jag äntligen blir klar med det här första manuset, skickar in det till förlag och det blir refuserat ett antal gånger, säg, femton, tjugo gånger (ett ganska troligt scenario, rent statistiskt sett). Och om jag då helt enkelt skriver ett manus till, som också blir refuserat, och kanske ett till. Som även det blir refuserat (inte helt otroligt, det heller). Skulle jag ge upp till slut? Skulle jag tänka att skrivandet kanske inte är min grej ändå, och göra något annat?

Nej. Jag tror verkligen inte det. Skrivandet är inte en hobby, inte ett fritidsintresse som andra, något man gör tisdagar eller torsdagar eller bara som ett roligt litet projekt en sommar. Det är en del av livet. Det kan gå perioder när det inte går att få ihop skrivtiden med livet, när det känns helt lönlöst av andra anledningar, när det känns som om skrivandet är långt borta – men det är det egentligen inte. Det finns där hela tiden, under huden, i blodet, det väntar på att få komma fram när det blir tillräckligt med utrymme fritt. För det finns alltid, alltid något som behöver sättas ord på.