Etikettarkiv: Mitt manus

Vilken sorts historia jag egentligen skriver

Jag är osäker på hur tydlig jag varit här på bloggen med det faktum att mitt manus är den första boken i en planerad serie. Om jag inte sagt det förut, säger jag det nu: MITT MANUS ÄR DEN FÖRSTA BOKEN I EN planerad SERIE (notera gemenerna i ordet ”planerad” – de finns där för att illustrera hur lite planerad min serie egentligen är). Jag har hela tiden vetat (okej, inte hela tiden, men i några år i alla fall) att det ska komma fler böcker som utspelar sig i samma stad och med delvis samma karaktärer, men själva handlingen har varit väldigt diffus, och ofta vacklat mellan olika koncept och riktningar. Jag har frågat mig själv väldigt många gånger vad det är för historia jag vill berätta, och jag har haft otroligt svårt att svara säkert på den frågan; från början för att jag inte alls har vetat, men på slutet snarare TROTS ATT JAG EGENTLIGEN VET. Jag har nämligen trott att man kanske inte kan berätta den sortens historia som jag vill berätta, och på det sättet som jag vill berätta den: att ingen skulle vilja läsa den om jag bara skrev så som jag vill.

Jag ska förklara lite närmare.

Jag läser sällan deckare eller spänningslitteratur. När det finns spänningsmoment i böcker jag läser (Här menar jag spänningsmoment som i slagsmål, uppgörelser, slutstrider och så vidare, inte den sortens lågmälda spänning som kan finnas i en hel bok. Kanske skulle jag säga action istället för spänning, men ni förstår vad jag menar…) skummar jag ofta över dem, eftersom jag bara inte orkar med att läsa det. Det finns nästan inget tråkigare än spänning, som jag ser det. Ändå har jag haft en känsla av att min bokserie måste vara uppbyggd på ungefär samma sätt som de flesta andra fantasy-serier som jag läst; det vill säga jag måste sakta men säkert bygga upp och stegra spänningen inför ett storslaget, världsomvälvande slutscenario i den sista boken där allting först ställs på ända och sedan ställs till rätta. Alla frågor måste besvaras.

Det jag vill säga är alltså att jag länge trott (eller åtminstone befarat) att jag helst borde avsluta min serie med någon form av inbördeskrig med sexiga halvgudar som slåss med magi och alla mina favoritkaraktärer ska naturligtvis vara nyckelpersoner i förhindrandet av världens undergång. Typ. Det är ju så det brukar vara. Jag säger inte att det är något fel med den typen av berättelse, i princip. Folk verkar ju uppenbarligen gilla det: det säljer. Men JAG gillar det inte. I alla fall inte så värst mycket. Inte så mycket att jag vill skriva en sådan serie. Jag har bara känt mig tvungen att göra det ändå, för jag vill ju att mina böcker ska läsas och helst sälja bra (om de nu lyckas bli a: färdigskrivna och b: utgivna).

Det här kan ju tyckas som ett ganska tramsigt problem, men bitvis har det faktiskt blockerat mig nästan totalt. Jag har varit tvungen att inte tänka alls på helheten och bara ägna mig åt mina karaktärer och deras små historier i nuet, för att alls kunna skriva. Det där stora som ska bli hela serien har jag helt enkelt ignorerat eftersom det har känts så obeskrivligt jobbigt och svårt. Men nu har jag ganska länge varit vid en punkt där jag MÅSTE bestämma mig för vad som ska hända sedan: om jag ska skriva ett storslaget actionslut där alla frågor besvaras och världen raseras för att sedan kunna byggas upp på nytt – eller inte.

Jag har bestämt mig för INTE.

Puh.

Ni kan inte ana vilken lättnad det är. Jag har helt enkelt bestämt mig för att ge mig själv samma råd som jag alltid ger andra: att skriva den historia som jag VILL berätta, att skriva så som det faller sig naturligt för mig att skriva (visst är det konstigt att det är så svårt att lyda sina egna råd, jag kan bli galen på den saken…) och bara hoppas att något förlag kommer att förstå min vision. Det här beslutet ligger som ni förstår helt i linje med min nya filosofi att skrivandet ska vara glädje och inte press. Jag skriver för att berätta det jag älskar att skriva om, jag försöker inte gissa vad ett förlag vill ha. Punkt.

Så sammanfattningsvis var det jag gjorde på min retreat att fatta beslutet om vad det är för sorts historia jag egentligen skriver, och vidare att utan rädsla och med äkta glädje, nyfikenhet och faktiskt ett visst mått av självförtroende börja grovplanera helheten just på det sätt som jag hittills (i kanske sju år) undvikit som pesten.

Jag har identifierat tre lager av trådar i min berättelse – för att underlätta planeringen. Jag tänker på helheten som något liknande en gobeläng där olika lager av trådar ligger olika djupt eller ytligt, och har olika funktion.

Det första lagret är karaktärerna. Jag har under helgen identifierat karaktärsbågar (från engelskans character arch – ett mycket användbart ord) för alla mina perspektivkaraktärer och de viktigaste bikaraktärerna – som sträcker sig från det här manuset till slutet av serien! Det gör det mycket lättare att planera varje enskild bok eftersom jag då får något att hålla mig till. Fortfarande blir det nog en ordentlig utmaning, men det känns äntligen möjligt att genomföra, med lite blod, svett och tårar.

Det andra lagret är karaktärernas bakgrundshistoria. Om jag generaliserar ordentligt handlar det här lagret om bakgrund som karaktärerna själva bara känner till delvis, eller kanske inte alls, och som under seriens gång ska komma fram mer och mer. Jag har den här bakgrunden bara delvis klar för mig själv, och det återstår en hel del tänkande för att få det klart. Och sedan förstås en hel del tänkande för att bestämma hur jag vill berätta den. Det jag har gjort under helgen är att jag har fattat vissa avgörande beslut om vad den här bakgrundshistorien INTE ska innehålla, vilket förstås gör det något enklare att bestämma vad den faktiskt SKA innehålla.

Det tredje lagret kallar jag för bakgrundshistorians bakgrund. Det är möjligen ett lite förvirrande epitet, men passande, tycker i alla fall jag. Det handlar om vad som hänt för länge sedan, och hur allt det stora hänger ihop, det som rör mitt världsbygge. Även här har jag tagit vissa avgörande beslut om vad bakgrundens bakgrund INTE ska innehålla, som jag hoppas ska göra att saker och ting blir lite enklare vid planeringen.

Som ett kortfattat svar på frågan om vilken sorts historia jag egentligen skriver, har jag kommit fram till följande:

Det är en historia om människor, helt vanliga människor som visar sig vara kanske lite mer ovanliga än väntat. Men det handlar om människorna, inget annat, och jag tror att jag med ganska stor säkerhet kan säga att de inte kommer rädda världen, och att alla frågor inte kommer att besvaras.

Tjohooo!

Skrivåret 2015

När jag försöker sträcka tanken bakåt och omfamna hela det här året, märker jag att det känns som flera, och inte alls bara ett. Det beror säkert på många olika saker, men en av de viktigaste är antagligen litteraturkunskapen jag läst i höst – det har varit det första steget ut i ”den vanliga världen” (okej, nästan den vanliga världen, universitet är lite som lekplatser, egentligen) efter flera år som utmattad och föräldraledig, men det har också gett mig så mycket i form av nya tankar när det gäller litteratur, skrivande och mänsklighetens historia och utveckling. Jag önskar så innerligt att jag bara kunde få fortsätta med litteraturvenskapen för det är helt ärligt det absolut roligaste jag någonsin gjort i hela mitt liv, men nu är mina studielån slut så framöver kan det bara bli 7,5 poängs kvällskurser, eller liknande. Och jag ska nog inte hoppa på någon kurs i vår, om jag ska börja skriva på mitt manus igen så måste jag fokusera.

För, ja, jag tänker börja skriva på mitt manus igen. Jag tänker börja närmare exakt i övermorgon, den andra januari, då jag bokat in en tvådygns skrivretreat på hotell som uppvärmning på det nya skrivaråret. Gissa om det ska bli härligt! Och gissa om det känns extremt overkligt.

Förra året vid den här tiden gick jag och väntade på att få lämna mitt manus till Liv för helhetsrespons. På min födelsedag den tjugoåttonde mars fick jag tillbaka manuset tillsammans med noggrann och omsorgsfull respons, och jag blev otroligt peppad att sätta igång igen och äntligen skriva klart. Jag satte en mycket optimistisk och ganska orealistisk deadline (som vanligt) nämligen att jag skulle vara klar att skicka in manuset i maj 20016. Det gick upp och ner med skrivandet under sommaren och hösten, och i november kom jag plötsligt till den förvånande insikten om att jag inte skulle kunna och inte heller vilja bli klar till min deadline, inte till det priset som i så fall skulle behöva betalas. Det går att läsa lite mer utförligt om hur jag tänker här, men i stort handlar det om att skrivandet inte får ta över så mycket att livet blir lidande, och om att skrivandet blivit ett sådant tungt krav och en sådan stress för mig, att det inte varit det minsta roligt på länge. Efter att jag tagit det här beslutet, och bestämt mig för att mitt manus kommer att bli klart, men att det inte är det minsta viktigt NÄR det händer, bara ATT det händer, upptäckte jag det fantastiska att jag plötsligt fick tillbaka skrivlusten, och att jag också fick tillbaka väldigt mycket annan glädje. Mitt dåliga samvete försvann, och jag njuter nu av att skriva om jag gör det, och jag njuter också av att inte skriva, om jag inte skriver. En fantastisk känsla. Jag har ändå tvingat mig själv att vila från manuset under december (det var ärligt talat inte jättesvårt eftersom det ändå är så mycket att göra då med julrelaterade saker), för att få en helt ny och fräsch start i januari. Och nu är jag peppad!

Jag känner att jag sällan börjat ett nytt år med så mycket pepp i kroppen – och det säger ärligt talat en del eftersom jag är en rätt så peppad nyårsfirare i allmänhet. Jag tror att jag nästa år kommer att vara gladare och starkare än jag varit på många, många år, och jag tror att jag kommer få en hel del skrivet, även om jag inte vågar uttala mig om hur mycket. Men det spelar ju ändå ingen roll längre. Även om jag förmodligen kommer fortsätta att räkna skrivna ord och sidor, så kommer en annan del av mig att i första hand räkna glädjen, tillfredsställelsen och njutningen.

Det hoppas jag att alla ni andra också kommer att göra, och jag hoppas att ni får ett underbart GOTT NYTT ÅR!

 

Att släppa taget om ett manus

Det är en märklig känsla, det här att släppa taget om ett manus. Det var ju inte alls en medveten process utan snarare som att det skedde helt långsamt och gradvis och utan att jag alls hade en aning om det, och så en dag, bara: kunde jag helt överraskad känna att jag hade släppt, att all den där krampen i hela min varelse var borta, att jag kände mig fri och avslappnad och trygg. Och beslutet att lägga ner min deadline kom EFTER att den här känslan infann sig, som en helt naturlig konsekvens. Helt enkelt eftersom jag i kropp och själ och tanke visste att allt skulle ordna sig, bara inte alls enligt planen som jag haft, men också att DET INTE GJORDE NÅGONTING.

Det konstiga – och härliga – är att känslan som infinner sig nu efter släppet är en känsla av försiktig nyfikenhet. Att jag liksom kan närma mig mitt manus på ett helt annat, mer frisinnat sätt. Jag tänker på det på något som kan bli bra, på något som innehåller potential och utvecklingsmöjligheter, istället för på något som är ofärdigt, haltande och definitivt inte så bra som det borde vara. Nu när jag tagit bort min deadline ur ekvationen så finns det plats för mitt manus (och för mig) att växa och bli så bra som det faktiskt skulle kunna bli, typ: istället för att bara borsta igenom håret och nödtorftigt försöka tvätta bort tandkrämsfläckarna från tröjan, hinner jag både duscha och byta till hela och rena och snygga kläder. Plus lite mascara. Ni förstår.

Det känns helt obeskrivligt skönt.

Ett stort beslut om vad som är viktigast

Helt utan att jag planerat det, har de senaste veckorna lett mig fram till ett av de största skrivrelaterade besluten som jag tagit på kanske flera år. Nämligen att sluta stressa fram mot en omöjlig deadline och i stället låta skrivandet ta den tid det tar. Jag tänker (åtminstone för stunden) sluta betrakta skrivandet som ett arbete, och istället låta det bli en härlig fritidssysselsättning som jag ägnar mig åt när jag har tid och lust. Och jag tror att jag behöver ta en ordentlig paus ifrån det innan det kan bli lustbetonat igen. Det är ett väldigt stort beslut för mig, och inte ett som jag fattar utan svårighet – i så fall hade jag nämligen gjort det för länge sedan.

I några veckor (kanske egentligen månader, om jag undantar ett antal specifika udda tillfällen) har jag känt att jag mer och mer tappat lusten att skriva på mitt manus. Jag har fått svårare och svårare att skriva något vettigt när jag bokat in tid för att göra det, och har märkt att jag oftare och oftare bara struntat i det och gjort något annat istället. Det handlar en del om tröttheten så här efter ett år (eller fem – beroende på hur man ser det) utan vettig sömn på nätterna. Antagligen handlar det ganska mycket om det, men eftersom det är det enda i mitt liv som jag egentligen inte kan påverka så mycket, är det inte just sömnbrist som framför allt gjort att jag ändrat inställning. Istället är det två andra saker.

Den första är min familj och det som jag med ett sammanfattande ord skulle kunna kalla ”mitt liv”. Det är ju ganska ofta som jag i olika skrivsammanhang diskuterar hur livet kommer i vägen för skrivandet och att man måste acceptera att det är så ibland och lära sig leva med det i perioder. I praktiken kommer mitt liv i vägen för skrivandet nästan hela tiden, eftersom det finns ganska lite tid för skrivandet och eftersom jag har ganska mycket andra saker som upptar mig. Men i mitt huvud så är det snarare tvärt om: Att skrivandet kommer i vägen för livet. Att skrivandet på riktigt hindrar mig från att vara helt närvarande med min familj och med vänner, och på vissa sätt kan jag nog säga att skrivandet hindrar mig från att vara helt närvarande med mig själv. Det kan låta galet, men det är hur som helst sant.

Jag kan bitvis bli så pass besatt av mitt skrivande att jag helt ärligt tycker att allting – precis allting – bara är irriterande störningsmoment i min skrivprocess. Och jag kan faktiskt tycka att det är lite okej att ha sådana perioder av intensivt skapande, jag kan tycka det, trots att det inte passar in i det beteende jag som kvinna och förälder förväntas ha, trots att det då faktiskt går ut över andra människor. Det är så otroligt viktigt för mig med skrivandet, att det kan få gå ut över livet ibland. Men det måste vara kortare perioder, och det måste bli konkreta resultat. För min del har det snarare varit ett kroniskt tillstånd under lång tid och inte alls en kort period, och det har heller inte blivit särskilt tydliga resultat – åtminstone inte som står i relation till det totala uppgåendet i processen. Det har gjort att jag levt med ett ständigt missnöje på alla plan, eftersom jag aldrig kunnat bli nöjd och heller aldrig kunnat slappna av. Jag har svårt att förstå hur det blev så här, att min besatthet av att någon gång bli klar tog över på ett sätt som faktiskt gränsar till osunt. Jag skriver på sidan om mig och bloggen att jag vill leva ett liv där jag lyssnar på mitt hjärta, och det vill jag verkligen. Men nu tänker jag att jag bara har lyssnat på det som hjärtat skriker – inte på det som hjärtat säger i vanlig samtalston, eller viskar och liksom smågnolar. Jag tänker att jag måste se till att lyssna på hjärtats röst i varje aspekt av livet, hela tiden, och inte bara lyssna ut en riktning och sedan sätta av åt det hållet, blind och döv för allt annat än målet.

Det var alltså det första som fick mig att nästan över en dag ändra inställning till skrivandet. Det andra är förstås manuset självt, min trötthet på det, och mina tvivel. Tro nu inte att jag tänker ge upp, det tänker jag verkligen inte – långt ifrån. Men jag känner att jag – som flera av er så klokt påpekat i kommentarer häromdagen – behöver en lite längre paus från manuset. Jag behöver vila mig för att hitta tillbaka till det lustfyllda skrivandet. Och jag tror att jag också behöver ordentligt med tid till att bygga min värld (den där delar av handlingen utspelar sig) i lugn och ro. Jag tror att jag har hittat fram till en fungerande dramaturgi och jag tycker att jag lyckats skapa (någorlunda) trovärdiga och personliga röster till mina karaktärer. Men det som saknas är världsbygget, alla detaljer, bakgrunder, en övergripande berättelse som den här romanen kan vila i (med tanke på att den är tänkt som den första boken i en serie). Det är inget som går att slarva fram på bara några månader tills i vår, jag måste låta det ta den tid det behöver.

Jag har känt mig så otroligt stressad över att bli klar, att jag verkligen övervägt att skicka in ett nästan ofärdigt manus bara för att ”bli av med det”. Och egentligen tycker jag att man måste få göra på det sättet, om det verkligen känns som det rätta. Men det är inte jag, att göra så, inte alls. Det är inte så jag har föreställt mig att det skulle bli, och det kommer inte bli så heller, om jag får välja just nu. Jag vill vänta och göra mitt manus så bra som det alls kan bli, och det får helt enkelt ta den tid det tar.

Så jag känner att jag börjar släppa taget om mitt manus, ett tag som jag verkligen hållit fast vid väldigt krampartat på sista tiden. Jag tänker att det kommer bli färdigt, någon gång, men det är inte det absolut viktigaste i mitt liv, familjen och hälsan och glädjen är viktigare. Det viktiga är att jag har roligt och är lycklig medan jag skriver på mitt manus, och att jag blir nöjd med resultatet – exakt när det blir färdigt är mindre viktigt.

Ja. Sånt här kan man komma fram till en söndag när sambon är borta på roligheter och man själv nattar först det ena barnet och sedan det andra. Ett stort beslut mitt i det lilla, men ett som klingar sant i hela kroppen. Jag är ärligt talat redan lite lyckligare.

Segheten så här efter över sex år med mitt manus

Det går obeskrivligt segt med skrivandet. Det beror delvis på att jag skriver en hemtenta och är lite upptagen och stressad av den, delvis på att jag är förkyld. Men i ärlighetens namn, så är det tyvärr inte bara det heller.

Jag börjar verkligen tröttna. Över sex år med samma manus gör att jag inte riktigt har kvar entusiasmen. Trots att min text är bättre nu än någonsin, både den gamla och den nya, trots att jag känner att jag faktiskt kommit någonstans med manuset, på många olika plan. Jag kan bara inte uppbåda samma glädje inför att skriva längre. Jag hoppades att jag skulle få lite extra schvung med NaNoWriMo, men istället gör det mig bara ännu mer deppig eftersom jag presterar ungefär 300 ord om dagen som det är nu (och det är i bästa fall), istället för 1600 ord om dagen eller vad det nu är som jag borde skriva. Jag har kommit till en väldigt obehaglig punkt, som jag faktiskt aldrig trodde att jag skulle hamna vid:

Jag vill inte skriva. Jag vill ha skrivit.

Antagligen borde jag inte fundera över det här nu, mitt i en hemtenta. Vem hinner skriva på sin roman mitt i en tenta? Inte så många, gissar jag. Men jag tar mig tid till andra saker de här dagarna, nu i helgen har jag haft tenta-förbud exempelvis, så all min ”fria” tid i helgen skulle jag ha kunnat skriva på manuset. Men jag har inte gjort det. Och det är för att jag inte vill. Det jag faktiskt vill är att bli färdig. Jag vill vara färdig nu. Jag vill skicka iväg mitt manus till ett antal förlag och få en låååång semester från det. Men om jag fortsätter känna så här finns ju risken att jag aldrig någonsin blir klar.

Känner ni så här ibland? Vad gör ni då?

Litet exempel på redigering

Jag har funderat mycket på det här med att dela med sig av text här på nätet. Jag tycker att det är väldigt roligt att läsa det andra skriver, och jag tycker också om att dela med mig av min egen text, i princip. Men i det här sammanhanget (bloggsammanhanget) har jag tyckt att det känns svårt, trots att jag egentligen velat dela med mig. Jag har liksom inte hittat rätt ingång till det. Det känns på något sätt lite märkligt att bara slänga ut, typ: hej, kolla, det här har jag skrivit idag! – och så SMACK en bit text. Mitt i ingenstans, liksom.

Men idag kom ingången till mig sådär som saker kommer till en ibland, helt självklart och naturligt och utan att det alls var meningen. Jag höll på och redigerade en bit gammal text (kanske tre år gammal eller så), och insåg hur otroligt långt jag kommit med att se vad som kan gömma sig i några rader text och med att hitta fram till mina karaktärers olika röster. Därför tänkte jag helt enkelt dela med mig av den gamla textbiten, och den nya:

Nico står och pratar allvarligt med en mörkhyad man i ljusbrun, broderad skjorta. Bastian stannar en bit bort, tänker att han kanske ska vänta tills de är klara, för mannen ser liksom lite viktig ut och Nico verkar besvärad.

Den här gamla texten är det kanske inget JÄTTEstort fel på. Den beskriver vad som händer ganska exakt och den antyder en sorts oro, en lätt, lätt antydan bara. Ibland räcker ju det. Men nu när jag satt här och redigerade bestämde jag mig för att Bastians röst (Bastian är perspektivkaraktären) inte alls kommer fram (jag har så att säga gjort ett litet genombrott på det planet nyligen och verkligen hittat fram till hans elvaåriga ton, som jag upplever det), och att det dessutom finns mycket mer att både berätta och gestalta här. Så de tre raderna blev till sju, och texten blev levande på ett helt annat sätt (plus att Nico har bytt namn till Niko eftersom han plötsligt blev ryss istället för italienare, och mannen i skjorta blev vit istället för svart):

Niko står och pratar allvarligt med en blek man i brun, broderad skjorta och Bastian vet vad den skjortan betyder. Det betyder Kians folk, de som styr Tivolitorget och hela stadsdelen. Och det är inte bra, inte bra att prata med en Brunskjorta.
   Bastian känner hur fötterna stannar alldeles av sig själva och han står så nära att Niko ser honom, så nära att han kan höra vad de säger, men så långt bort att han inte stör. Brunskjortan har breda skuldror och någonting i sina rörelser som säger farlig, farlig, i Bastians huvud. Han på minner om en annan, en som Bastian inte alls vill tänka på och han håller hårt i sina popcorn och tittar ner på fötterna samtidigt som han lyssnar, motvilligt, och spänner kroppen helt stilla.

Här upplever jag som sagt att jag får fram Bastian på ett helt annat sätt, hans röst, hans tankar och känslor och sätt att vara. Den lätta oron som antyddes förut blir tydligare, läsaren får mer information som är av vikt direkt, vilket jag tror kan behövas för att samtalet som utspelar sig mellan Niko och Brunskjortan ska få lite mer tyngd i läsarens ögon (istället för att allting förklaras efteråt). Det finns också en antydan till ett hemskt eller obehagligt förflutet, något som helst ska väcka läsarens nyfikenhet inför vad bröderna Bastian och Niko egentligen har varit med om tidigare. På det stora hela är den nya texten helt enkelt mycket bättre, tycker jag.

Självklart kan jag inte förvandla allt text till dubbelt så många rader hela tiden när jag redigerar, då skulle textmassan svälla ut i helt ohanterliga proportioner (vilket den ju nästan redan gjort, i ärlighetens namn). Men jag kan hålla ögonen öppna för just de där små ställena där jag har skyndat förbi eller slarvat över bitar som egentligen innehåller mer information till läsaren, och jag kan se till att hela tiden ha med mig min perspektivkaraktärs röst.

Jag älskar verkligen när text blir bättre.

Min sambo läser

Och när jag säger läser, så menar jag inte i allmänhet. Utan jag menar i synnerhet: alltså, mitt manus. Sambon läser MITT MANUS. Mitt manus i ett ofärdigt tillstånd – vilket gör det hela ännu mer nervkittlande och ångestframkallande än det skulle varit annars – men hur som helst. Han läser det. Lite i taget. Allt eftersom jag skrapar ihop bitar från olika redigeringsdokument och sätter ihop dem till en läsbar helhet, så mejlar jag dem till honom, och han läser.

Det är spännande, underbart och fruktansvärt. För att förklara graden av min ångest så kan jag säga att jag visserligen älskar min sambo, men vi älskar inte samma böcker. Alls. Det finns hittills två författare i hela världen som vi båda uppskattar: Terry Pratchett och George RR Martin. Sedan delar vi oss i varsitt läger. Jag uppskattar språk, gestaltning, karaktärsdjup, relationer och en närhet till karaktärerna. Jag uppskattar också en sorts vardaglighet och ett lugn i text, jag gillar mysigt, jag gillar sagor, och det magiska med naturen. Sambon uppskattar historier som skildrar världar och strukturer snarare än personer, intellektuella utmaningar snarare än känslor, han uppskattar konflikter, krig, vapen och teknik, och hemskt gärna ett rymdskepp eller två.

Ja, ni hör. Man skulle kunna säga att vi förkroppsligar fördomarna om manlig och kvinnlig smak i litteratur. Men nu läser han mitt manus i alla fall, självklart med en medvetenhet om att han inte egentligen ALLS tillhör min tänkta målgrupp. Och han säger att han gillar det. Att det – ähum – förstås inte riktigt är hans typ av bok, men att det inte är tråkigt och att han vill veta vad som ska hända sedan (detta trots att han alltså redan vet en del om vad som ska hända sedan).

Jag tar det som GRYMT bra betyg, och jobbar på med resten av min redigering.

Hur det gick

Min retreat var en succé, får jag nog lova att säga. Jag är faktiskt sjukt nöjd. Och jag inser plötsligt med enkel och klar tydlighet hur det är möjligt att skriva en bok på ett år, sådär som jag har förstått att många författare gör. Man måste bara: 1 – helst inte ha några barn, och 2 – helst inte göra så mycket annat med sin tid. Att skriva är inte svårt, det är bara svårt att hitta tillräckligt med tid att skriva på.

Jag lyckades redigera femtiofem sidor, och av dem är kanske sju, åtta sidor helt nyskriven text. För mig är det absolut personligt rekord (tidigare har det hänt att jag lyckats antingen skriva sju sidor på ett drygt dygn, eller redigerat mycket – fast ärligt talat aldrig så här mycket) och det känns underbart att äntligen vara igång igen. Jag har dessutom också fått så mycket tänkt om manuset: jag har hittat på nya miljöer och namn på saker som förut var namnlösa, jag har uppfunnit nya djur och varelser och allmänna detaljer till min stad som förhoppningsvis berikar och förhöjer upplevelsen för en läsare.

Det är ganska galet att jag på bara ett drygt dygn lyckas producera mer än jag gjort på flera månader sammanlagt. Men jag har börjat inse att det är så för mig just nu. I vardagen är det oerhört svårt att få lugnet att verkligen skriva. För även om jag då och då faktiskt får små tidsenheter i form av timmar och minuter, så är tiden däremellan så extremt sönderhackad och söndermalen, att jag behöver mina tidsenheter av egentid till att hämta mig, och till att värma upp inför skrivandet. I bästa fall hinner jag bara komma igång innan tiden är slut, i sämsta fall inte ens det. Jag ska verkligen försöka hålla i skrivandet nu, så mycket jag bara kan. Men jag inser också att för att jag ska bli klar och verkligen komma framåt behöver jag längre sammanhållna tidsbitar (det måste ju inte vara flera dygn på hotell även om det självklart är det absolut bästa jag kan tänka mig), och jag ska också göra allt jag kan för att försöka planera in sådana i vardagen. Nu i höst när jag ska plugga är det ju möjligt på ett helt annat sätt. Hurra för det!

Hur går det egentligen för er andra med skriveriet så här mitt i semestertider?

Romanetiketter

I sin blogg på LitteraturMagazinet skrev Kristina Hård för ett tag sedan om att romaner borde ha en liten etikett på baksidan precis som vinflaskor. Med små cirklar som visar procentenhet av exempelvis fantasyinnehåll eller dramainnehåll. Vilket underbart förslag! Jag är alltid väldigt mycket för visuella hjälpmedel, men det här var nog det bästa jag hört på länge.

Jag har sparat på det här inlägget ett tag för att jag närt förhoppningar om att jag 1: skulle komma på ett otroligt snyggt och underfundigt och välformulerat förslag på etikett till mitt eget manus att presentera för er, samt att jag 2: skulle lyckas med att göra otroligt snygga cirkeldiagram i excel som visar innehållet i mitt manus uppdelat i färgglada procentenheter. Detta kommer tyvärr inte att hända – lika delar beroende på bristande fantasi, bristande uppfattning av vad det egentligen är jag skriver, och oerhörd tafflighet i det avskyvärda programmet excel.

Så kolla in Kristinas inlägg istället, och fundera på hur ni skulle etikettera era egna projekt!

(Okej då, mitt bästa försök är: Lätt bubblig utvecklingsroman med starka inslag av portalfantasy där en besk ton av kärleksbekymmer blandas med fräsch vänskap och en lång eftersmak av de stora frågorna om livet och vad som egentligen är viktigt.)

(Men några cirkeldiagram blir det inte. Basta.)

Skissar synopsis istället

Eftersom jag hade svårt att komma igång med manuset igen efter mitt lilla skrivuppehåll, gör jag nu något annat. Nämligen: skissar på ett synopsis till det manus som tidsmässigt utspelar sig innan det jag nu skriver på. Flera bikaraktärer i det nuvarande manuset har egna perspektiv där, så att börja med det är ett sätt att lära känna alla bättre, plus att jag reder ut en hel del saker som jag trots allt behöver veta nu. Vad var det som hände då, egentligen, och så.

Jag har länge planerat (eller kanske snarare haft en förhoppning om) att kunna skriva ett råmanus till det här andra manuset under NaNoWriMo i år. Man vet ju aldrig vad livet tillåter, men jag tänker absolut försöka. Och jag har kommit fram till att jag är en person som skriver extremt mycket bättre om jag har ett synopsis och en tydlig plan, så jag har tänkt att jag ska försöka jobba fram ett synopsis under sommaren och början av hösten. Hade inte alls tänkt börja nu egentligen, men jag är en anhängare av magkänsla, och min magkänsla säger mig att det bästa jag kan göra just nu är att skriva synopsis. Så fort min magkänsla säger mig att det bästa jag kan göra är att fortsätta på mitt vanliga manus igen, kommer jag göra det, men inte förrän då.

Så kan det gå.