Etikettarkiv: Perfektionism

Äntligen check på Luciatåget!

Efter att hela familjen gått upp klockan sex (trots att delar av familjen bara sovit kanske fyra timmar eller så), har vi nu varit på dagis och tittat på Luciatåget. Och hör och häpna: delar av familjen var också med i Luciatåget i år! Buslusan alltså. Hon och hennes bästa kompis gick hand i hand allra längst fram i tåget, i sina vita linnen utanpå overallerna (Luciatåget är alltid utomhus, framför den stora julgranen på dagisgården) och med Luciakronor och glitter och elektriska ljus i händerna. Bortsett från en hel del gäspningar och återkommande små experimentella ljusshower med det elektriska ljuset stod hon där och sjöng så gott hon kunde, emellanåt med ett litet leende och en vink till mig och sambon.

Det här  premiären för Buslusan i ett Luciatåg, för det mesta brukar hon som sagt avstå. Den som vill kan läsa här om hur det var förrförra året. Jag och sambon hade haft lite på känn att det kanske skulle funka i år, men vi var inte helt säkra förstås. Så när vi väl stod där och tittade och insåg att hon skulle fixa det, kändes det ganska stort. Det är absolut första gången i sitt liv som hon har klarat att stå framför en publik och göra det hon ska (det har ju  hänt en gång att hon stått i Luciatåget utan att öppna munnen, och det har hänt en gång att hon stått på en dansuppvisning utan att röra en muskel) och det gör mig så glad. För hennes skull. För att hon kanske äntligen kan slappna av lite och tycka att det är roligt att vara med, istället för att tänka på prestationen.  Känns som att vi båda har tagit ett kliv framåt i vår utveckling den här hösten.

Vilken fin unge jag har!

Om hälsan och mitt kommande ABC

Har äntligen börjat hämta mig efter ungefär en veckas grym influensa, eller vad det nu var. Har haft nästan 40 graders feber och så ont i halsen att jag inte kunnat varken äta eller prata på tre dagar. Det skulle nästan kunna varit en halsfluss, när jag tänker på det. Nu är jag till slut rätt så pigg, men det känns fortfarande som om jag har en osthyvel i halsen så jag säger bara det allra mest nödvändiga och jag har lärt mig att svälja EXTREMT sällan. Och jag lever fortfarande på te och glass och soppor – en inte helt oäven kost i ärlighetens namn.

En annan sak. Det här med mitt Skrivandets ABC som jag pratat om tidigare. Jag har varit väldigt pepp på att börja lägga ut det här, men NATURLIGTVIS har jag fastnat lite, eftersom jag ju varit tvungen att skriva om de små texterna så att de skulle passa bättre här – för en publik, alltså ER mina vänner – och jag under den lilla omskrivningsprocessen (som jag tänkte mig skulle bli enkel och snabb och inte kräva så mycket tankearbete) insåg hur mycket bättre det skulle bli om jag lade lite mer tid på varje enskilt litet ämne/ord. På samma sätt som jag alltid tänker om allting. Men nu har jag bestämt mig för att börja väldigt sakta med några av de allra enklaste temana/orden och försöka hejda mig själv så gott det går i den här perfektionistiska viljan att göra allting bättre. Och bara göra det LITE bättre. Annars kommer det ju aldrig hamna här på bloggen. Jag kan göra det mycket bättre när som helst, EFTER att jag lagt det här.

Det är alltså min plan. Nu ska jag ta en titt runt hos er alla, det var skamligt längre sedan jag faktiskt skrev en hälsning hemma hos någon annan. Förlåt för det. Det har varit lite mycket de här senaste veckorna. Kram på er allihop!

Lyckad paketkalender i år!

Ni som följt min blogg i exakt ett år eller mer vet att jag när jag var liten brukade få en paketkalender av min mamma varje december, och att jag förra året för första gången gjorde en till Buslusan. Jag har berättat om det – och om den fullkomligt vansinniga perfektionismen och manin som den sortens projekt kan sätta igång i mig – här. Sammanfattningsvis kan sägas att jag förra året ansträngde mig så till den milda grad med projektet att jag nästan fick ännu en utmattningsperiod efter att den var klar.

I år har det gått mycket, mycket bättre på alla plan. Vi förenklade genom att inte köpa tjugofyra enskilda presenter, utan valde istället att köpa en LEGO friends juicebar att fördela på tjugofyra paket. Jag och sambon hjälptes dessutom åt att slå in paketen i år, till skillnad från förra året när jag i princip slog in alla själv (inte för att sambon inte ville hjälpa till, ska tilläggas, utan för att jag helt enkelt fick spel när han slog in paket och det inte blev riktigt lika snyggt som om jag hade gjort det själv – i år har jag mognat något på den fronten), och eftersom jag redan gjort själva upphängningen en gång var det på alla sätt (både mentalt och rent praktiskt) mycket lättare att göra det en gång till. Jag lade ner all överdriven estetisk planering och bekymrade mig (nästan) inte alls över att det inte skulle bli tillräckligt fint. Jag lade ner kanske hälften så lite arbetstimmar i år och definitift mindre än hälften så lite tankemöda.

Ändå blev det bra. Ja, ändå blev det faktiskt ganska fantastiskt. Och helt utan några negativa konsekvenser för sömnen och hälsan. Hur kan det komma sig?

  1. Skillnaden mellan när jag gör något så bra jag kan under vissa begränsade omständigheter och när jag går igång som en galning och tar ut mig totalt i mina ansträngningar för att få till absolut perfektion, är uppenbarligen inte enorm (även om den naturligtvis finns).
  2. Hur jag UPPFATTAR den skillnaden, är något som jag själv kan påverka med mina tankar. Jag kan välja att uppehålla mig vid den skillnaden och föreställa mig hur mycket bättre det skulle blivit om jag gjort mer eller annorlunda, och jag kan väja att inte uppehålla mig vid den skillnaden, utan istället glädjas åt det jag faktiskt åstadkommit och hur bra det trots allt blivit.
  3. Jag har lärt mig sedan förra året att verkligen uppskatta processen på riktigt. Alltså, att inte bara uppskatta processen eftersom den leder till ett underbart (och helst perfekt) resultat, utan att uppskatta processen nästan helt frikopplad från resultatet. Jag har uppskattat att jag och sambon har suttit tillsammans på kvällarna och räknat legobitar och slagit in paket och druckit glögg och tjuvlyssnat på julmusik och pratat om julklappar, känslan av gemenskap och att vara två och att ta det lugnt – DET är vad jag vill ge mina barn. Inte en galet stressad despotisk estet-mamma som gör nästan vad som helst för att få allting på exakt sitt eget sätt.

Så jag ryggdunkar mig själv ordentligt just nu. Jag har faktiskt kommit någonstans, jag har lärt mig, jag har blivit en bättre människa, mamma och partner, i det lilla. Men det lilla är det stora, så brukar jag alltid tänka.

 

En bekännelse

Det kan vara svårt om man inte känner mig, att inse vad min bekännelse faktiskt betyder. Faktum är att det kanske kan vara svårt att förstå även om man känner mig. Men här är den i alla fall, bekännelsen:

Jag har börjat rita igen.

Jo. Så är det. Jag kan inte påstå att jag alls planerade det eller att det ens var meningen. Snarare är nog det motsatta sant; jag har i det längsta försökt förtränga behovet att skapa bilder, små eller stora, i färg eller bara med penna, på papper eller på duk. Jag har ju inte tid med det. Det finns inte utrymme för ännu ett intresse att ta plats i mitt liv, åtminstone inte om jag någonsin vill bli klar med mitt manus. Men häromdagen så liksom bara hände det.

Jag satt och ritade med Buslusan med vänsterhanden som vanligt (för att hon någonstans efter treårsåldern fick spel och började gråta varje gång hon jämförde sin egen prestation med min och jag insåg att jag måste sluta rita med henne, eller börja rita sämre, så jag valde det senare), och känslan som jag haft ganska länge av att hon nog skulle kunna ta jämförelsen lite bättre nu gjorde att jag helt enkelt gav efter för det inre trycket. Jag hämtade ett av mina gamla minimala skissblock och bytte vänster mot höger, tuschpenna mot blyerts, och ritade lite för min egen skull. Inget särskilt, inte med en enda tanke på vad det skulle bli, utan bara för att jag ville känna hur det kändes att rita något som inte var en barnteckning, eller kladdande i skrivblocket under en tråkig föreläsning i skolan.

Och grejen är att det kändes SÅ BRA. Det kändes så bra att jag omedelbart insåg att den där enda lilla teckningen var en början på något som jag aldrig skulle kunna sluta med igen. För saken är att, även om jag tänker på mig själv som en skrivande person – jag har skrivandet som identitet eftersom jag alltid har skrivit – så ritade jag innan jag skrev. Om det är sant att jag alltid har skrivit, så är det ännu mer sant att jag alltid har ritat. Det är en så stor del av mig att det inte fungerar att leva utan det. Alltså, inte längre perioder än några år, och nu har det gått några år. Till slut blir behovet att få uttrycka mig i bilder så stort att jag bara ger efter. Som jag alltså gjort nu.

Jag säger till mig själv en del stränga saker, nu när jag har gett efter: Alla typer av långsiktiga planer, storslagna idéer och projekt som spänner över mer än max ett par dagar, är strängt förbjudna. Jag ska inte ha det här ritandet till någonting, det ska inte bli någonting, det FÅR inte bli någonting. Det är bara glädje i stunden, avkoppling och inspiration. Och helst av allt något jag kan dela med Buslusan. Det är allt.

IMG_20151022_140716

De två första. Buslusan var grymt imponerad 😉

Att hitta rätt ambitionsnivå

Jag sitter just nu med en hemtenta i Litteraturvetenskap, och har gjort det i några dagar. Jag övar mig på den vansinnigt svåra utmaningen: att inte göra mitt bästa.

När Sambon och jag diskuterar vår vardag och min skolgång är vi helt överens om att meningen med den här kursen inte är att jag ska vara en A-student och lära mig så mycket som möjligt om litteratur, egentligen. Meningen är att jag ska få lite utrymme till sådant som är viktigt, till mitt eget skrivande och till familjen. Meningen är att i januari när den här terminen är slut så ska vi som familj vara bättre rustade för våren, mer utvilade, gladare och starkare. Det blir vi ju inte av att jag stressar upp mig och hela tiden anstränger mig till max i skolan samtidigt som jag försöker göra allt annat också.

Det är så svårt, bara. Jag kan liksom inte med att komma oförberedd till seminarier, eller att slarva med hemtentor. SÄRSKILT inte när det är så roligt hela tiden. Jag vill ju verkligen lära mig allt och göra mitt bästa. Men då gäller det att ta sig en ordentlig funderare över vad som är viktigt här i livet. Min prioriteringsordning är solklar:

1. Min hälsa
2. Min familj
3. Mitt skrivande
4. Resten.

Som ni ser finns inte skolan med på de tre första punkterna, men ingår i den fjärde bland allt det som är mindre viktigt. Det här är min fullständigt ärliga prioritering, och ändå ser det i praktiken ut så här istället:

1. Resten
2. Min familj
3. Mitt skrivande
4. Min hälsa

Hallå, liksom. Nu tänker jag att det får vara nog med den här ordningen som jag inte är nöjd med. Min perfektionistiska sida får lägga ner, och helt enkelt böja sig för viktigare saker. Det är ju knappast någon risk att jag inte ska få godkänt på mina kurser bara för att jag inte gör mitt allra, allra bästa hela tiden. Och godkänt är allt jag behöver. Från och med nu tänker jag betrakta VG:n och G+ som totala misslyckanden, medan all tid som jag kan ägna åt motion, familj och manus, är SEGER.

Det föränderliga språket

Det här med språkets förändring och motståndet mot detsamma. Jag är på vissa sätt en riktig bakåtsträvare i det här fallet. Jag gillar att stava orden som jag alltid gjort. Jag tycker att det är slött med sms- förkortningar och ungdomliga och slarviga stavningar av ord som minsann har en helt utmärkt stavning som det är, tack så himla mycket. Varför ändra på ett vinnande koncept, brukar jag fråga mig.

Samtidigt som jag också kan både förstå och uppskatta att språket förändras och att ord betyder andra saker idag än de gjorde förr; det finns ju en sorts tjusning i själva processen, i det organiska hos språket, det erkänner även jag. Men tjusningen finns alltså i hur ordens betydelse ändras, inte i hur stavningen ändras, om ni förstår hur jag menar. Stor skillnad där.

Jag ägnar mig gärna åt att sitta på mina höga hästar och se ner på mindre noggrant folk och deras slarviga stavning, och förfasar mig också ibland när jag är på det humöret: Vart är vårt språk på väg? Hur kommer det egentligen se ut om tjugo år, eller om femtio? Kommer det ens gå att känna igen? Kommer det jag skriver nu på mitt fulländat tidsenliga men dock korrekta språk vara så föråldrat att mina eventuella barnbarn knappt kommer kunna läsa det? (Och så vidare…)

Döm om min förvåning, och min känsla av språklig svindel när jag läser Denna dagen, ett liv – biografin om Astrid Lindgren, och kikar närmare på Astrids brevväxling med exempelvis fadern till hennes första barn. Mej, skriver de till varandra. Och dej. Istället för mig och dig. Till och med ett ord som skulle fått mig att nästan svimma av upprördhet om jag läst det på ett sms: tebax. TEBAX, istället för tillbaks, alltså. En (skulle jag säga) av världens största författarinnor skriver alltså mej och tebax, där någon gång i slutet av tjugotalet, för nästan hundra år sedan. En ganska svindlande tanke, tycker jag.

För vem är egentligen jag att sitta här och tycka att jag vet bättre och har bättre smak än Astrid Lindgren, en kvinna som visserligen är död men som jag beundrar djupt och innerligt: en av de intelligentaste, modigaste och mest nyskapande kvinnorna på hela nittonhundratalet. Men den kanske intressantaste frågan är nog: om det redan för hundra år sedan skrevs mej och dej och tebax i personlig brevväxling mellan människor som stod varandra nära, hur kommer det sig att inte mer har hänt med språket sedan dess? (Och med hänt, menar jag i det här fallet degenerering, förvanskning, utarmning, och så vidare) Den här oron jag känner över hur det ska gå med vårt svenska språk egentligen, är den särskilt befogad, i så fall?

Vad tror ni?

Metaskrivande

Ni som följt min blogg ett tag vet att jag har en tendens att bli lite väl perfektionistisk och även har lätt att hamna i ett maniskt tillstånd när jag gör saker som jag går igång på. Man kan tillexempel läsa om det här – när jag gör en paketkalender till Buslusan. Jag har också en tendens att aldrig någonsin bli färdig med saker, något som ganska tydligt är kopplat till just den där perfektionistiska sidan.

Nu råkar det vara så att jag går igång väldigt mycket på skrivande och kanske framförallt metaskrivande – det där med att skriva om att skriva. Jag har börjat fila på mina allra första skrivtips (självklart om karaktärsfördjupning eftersom det är något av det roligaste jag vet), och det är ett träsk. Ett ljuvligt, underbart, väldoftande, regnbågsskimrande träsk som eventuellt skulle kunna vara ganska bra för hyn. Men det är likväl ett träsk. Jag fastnar i det. Och jag har ganska svårt att ta mig upp.

Planen är att göra nästa vecka till en skrivtipsvecka här på Skriviver. Ett litet tips per dag, åtminstone under arbetsveckan. Måndag: inledande sammanfattning. Tisdag, onsdag, torsdag, fredag: utveckling av fyra olika specifika punkter. So far so good. Jag gillar min plan och jag har kommit ungefär halvvägs.

Det är bara ett litet problem. Jag har en slags dröm om mitt eget lilla skriv-wikipedia: med länkar fram och tillbaka i en hel värld av skrivtips; med redogörelser för och jämförelser mellan olika författare som skrivit böcker om att skriva; med små tajta sammanfattande stycken om det viktigaste och med en tydlig uppdelning av vad som är mitt tyckande och vad som är andras; och källhänvisningar och förstås fotnoter. Jag älskar fotnoter.

Ni förstår. Jag har väldigt svårt att göra något halvhjärtat om jag älskar att göra det. Och jag älskar verkligen skrivande och metaskrivande. Jag ääälskar det. Men om jag ska vänta med att lägga några skrivtips här tills jag har uppnått min ungefärliga målbild så kanske det första inte dyker upp förrän i sommar någon gång – eller för den delen aldrig. Och det skulle antagligen ändå inte att var perfekt. Så därför bestämmer jag mig här och nu (med darrande knäveck) för att lägga ut mina skrivtips precis som jag skriver dem just nu – lite ofärdiga, utan källhänvisningar och fotnoter och jämförelser med författare av skrivböcker. Det är mina funderingar. Det är mitt eget tyckande och ingenting annat. Det räcker så länge.

Eller hur?

One house down

Tror att dottern precis som jag upplevde pepparkakshuset som ett estetiskt misslyckande. Efter att vi rivit det igår under ceremoniella former och dottern mycket nöjd för första gången fått använda den ”riktiga hammaren” och sedan matat mig och sambon med bitar från det (hon tycker inte om godis), sade hon:

”Jag vill göra ett pepparkakshus en annan gång, och då ska det bli mycket finare.”

Sådan mor, sådan dotter, kan man väl säga.

Rålvargen

På min dotters dagis har de under hösten haft till uppgift att göra en bok. Inga krav på prestation, bara fyra, fem enkla bilder och så får de berätta fritt och föräldrarna skriver ner. En fantastiskt rolig och kreativ uppgift.

De andra barnen har ritat enkla, gulliga streckgubbar som håller varandra i handen på de ungefärliga temana: Min väg till dagis, När vi åkte till simhallen, eller Jag och min mormor. Inte särkilt originellt, inte särskilt spännande, men det är ändå charmerande och det är små böcker med början, mitten och slut. Färdiga, vederbörligen dramatiserade tillsammans med pedagoger och kompisar och nu upphängda på en vägg till beskådning. Alla böcker utom dotterns, alltså.

Min fyraåriga dotter (som jag härmed kommer kalla för Buslusan – för det går ju inte an att Filurpojken har sitt eget smeknamn här på bloggen och inte hon) har gjort en Rålvarg. Så här ser den ut.

PicsArt_1420213975400

Buslusan berättar: ”Rålvargen är ett farligt djur. Den har vassa tänder och klor och suger blod. Den har tre ben på framsidan och fyra ben på baksidan. Den har en navel, som en människa. Rålvargen har en lång hals och ett huvud som kan snurra runt. Rålvargen har alla regnbågens färger och taggar på ryggen. Rålvargen äter andra djur, och trä. I rålvargens öron finns en chak-chak, en termometer som mäter hur varma och kalla rålvargarnas öron är. Deras rumpor stinker så man måste hålla för näsan. När rålvargen simmar i vattnet och ser en haj så blir rålvargen så arg att den blir röd. Rålvargars bajskorvar är jättevarma och giftiga, så om man får dem på sig måste man åka till doktorn.”

Kan ni förstå hur nöjd jag är. Jag har uppenbarligen fått en liten fantastik-författar-dotter, även om hon verkar ha mer av en dragning åt skräck än vad jag själv har. Det är i vilket fall ljuvligt, och bara en sådan explosion av kreativitet. Jag tror att boken ska handla om en dag i rålvargarnas skog och hur en rålvargsmamma får en bebis och rålvargsbarnet blir storasyskon (hett tema här i familjen). Sedan ska det också handla om natten när månen gick i bitar och föll ner i vattnet och en stjärna som också föll. Allt ska få plats på typ fyra sidor. Hur som helst. Buslusan har än så länge kommit till framsidan. Sambon har lagt ner ganska många timmar på att försöka coacha henne vidare men allt vi har lyckats uppnå är i princip att hon har ritat om framsidan tre gånger. Vi börjar helt ge upp tanken på att den ska bli klar och hängas upp tillsammans med de andra barnens verk. Vilket uttryck är det man brukar använda i sådana här lägen?

Just det ja. Äpplet faller inte långt från trädet.

I hela mitt liv har jag nog varit kvar ungefär på hennes nivå. Samma explosionsartade kreativitet. Samma oförmåga att någonsin bli klar. Det är ju ingen slump att jag inte lyckats prestera ett enda färdigt manus trots att jag är trettioåtta år och har skrivit sedan fyraårsåldern. Jag fastnar i detaljerna. Så även nu. Jag sitter här och ska skiva färdigt de sista styckena i mitt manus så att det ska gå att läsa när jag lämnar det till en första helhetsrespons om bara några dagar. Men vad gör jag? Jag petar. Småredigerar på inledningen. Och skriver det här blogginlägget (vilket i och för sig inte var så svårt eller tidsödande: jag såg rålvargen ligga där på vårt soffbord och plötsligt så liksom formulerade sig det här inlägget i princip helt ordagrant i mitt huvud, det var bara att skriva ner och ta ett litet foto).

Så trots att jag inte vågade ha det som nyårslöfte så är det ändå min stora, stora, jättesuperstora förhoppning om år 2015 – att jag till slut ska bli färdig.

Att läsa andras texter

Jag har den här veckan haft förmånen att få testläsa en annan bloggares novell och komma med respons på den. Det var länge sedan jag gjorde det. Och jag kan inte påstå att jag alls hade glömt hur sjukt roligt det är, men ändå. Det är sååå roligt. Den där fullkomligt uppslukande känslan av att få sjunka in i någon annans universum av ord och meningar, få tjuvkika lite på den kreativa processen och i bästa fall faktiskt vara en del av den. Det finns nog nästan ingenting jag älskar lika mycket. Inte ens att skriva på min egen text.

I testläsningsläget tror jag att min perfektionistiska sida verkligen är till hjälp, och den får liksom utlopp på ett sätt som den sällan får i mitt eget skrivande (eftersom jag fortfarande inte är i en redigeringsfas och måste försöka hejda alla sådana impulser). Bland annat för att en novell på 20 sidor är så oerhört mycket mer överskådlig än ett helt manus på dryga 450 sidor och det i någon mån är möjligt att ge den inre perfektionisten ganska fria tyglar och ändå bli färdig med responsen inom rimlig tid. Och det är ju så otroligt mycket lättare att se vad andra gör för fel, än att se vad man själv gör för fel, det gäller både i skrivandet och i vanliga livet, och det gör förstås att man också lär sig så mycket lättare och bättre när man testläser.

När man dessutom (som jag i det här läget) vet att ens respons kommer hamna hos en mycket kompetent bloggare som uttryckt att hon är bra på att ta kritik, är det verkligen grädden på moset. Många tycker att det är svårt att få respons på sin text, och därför kan det också vara både svårt och lite nervöst att ge respons, eftersom man inte vet riktigt hur den kommer tas emot. Men när man alltså vet att den är på väg till någon som verkligen vill ha den, är det som att få ge bort en fantastiskt present. Helt enkelt som en bal på slottet. Alldeles, alldeles… underbart.