På min dotters dagis har de under hösten haft till uppgift att göra en bok. Inga krav på prestation, bara fyra, fem enkla bilder och så får de berätta fritt och föräldrarna skriver ner. En fantastiskt rolig och kreativ uppgift.
De andra barnen har ritat enkla, gulliga streckgubbar som håller varandra i handen på de ungefärliga temana: Min väg till dagis, När vi åkte till simhallen, eller Jag och min mormor. Inte särkilt originellt, inte särskilt spännande, men det är ändå charmerande och det är små böcker med början, mitten och slut. Färdiga, vederbörligen dramatiserade tillsammans med pedagoger och kompisar och nu upphängda på en vägg till beskådning. Alla böcker utom dotterns, alltså.
Min fyraåriga dotter (som jag härmed kommer kalla för Buslusan – för det går ju inte an att Filurpojken har sitt eget smeknamn här på bloggen och inte hon) har gjort en Rålvarg. Så här ser den ut.

Buslusan berättar: ”Rålvargen är ett farligt djur. Den har vassa tänder och klor och suger blod. Den har tre ben på framsidan och fyra ben på baksidan. Den har en navel, som en människa. Rålvargen har en lång hals och ett huvud som kan snurra runt. Rålvargen har alla regnbågens färger och taggar på ryggen. Rålvargen äter andra djur, och trä. I rålvargens öron finns en chak-chak, en termometer som mäter hur varma och kalla rålvargarnas öron är. Deras rumpor stinker så man måste hålla för näsan. När rålvargen simmar i vattnet och ser en haj så blir rålvargen så arg att den blir röd. Rålvargars bajskorvar är jättevarma och giftiga, så om man får dem på sig måste man åka till doktorn.”
Kan ni förstå hur nöjd jag är. Jag har uppenbarligen fått en liten fantastik-författar-dotter, även om hon verkar ha mer av en dragning åt skräck än vad jag själv har. Det är i vilket fall ljuvligt, och bara en sådan explosion av kreativitet. Jag tror att boken ska handla om en dag i rålvargarnas skog och hur en rålvargsmamma får en bebis och rålvargsbarnet blir storasyskon (hett tema här i familjen). Sedan ska det också handla om natten när månen gick i bitar och föll ner i vattnet och en stjärna som också föll. Allt ska få plats på typ fyra sidor. Hur som helst. Buslusan har än så länge kommit till framsidan. Sambon har lagt ner ganska många timmar på att försöka coacha henne vidare men allt vi har lyckats uppnå är i princip att hon har ritat om framsidan tre gånger. Vi börjar helt ge upp tanken på att den ska bli klar och hängas upp tillsammans med de andra barnens verk. Vilket uttryck är det man brukar använda i sådana här lägen?
Just det ja. Äpplet faller inte långt från trädet.
I hela mitt liv har jag nog varit kvar ungefär på hennes nivå. Samma explosionsartade kreativitet. Samma oförmåga att någonsin bli klar. Det är ju ingen slump att jag inte lyckats prestera ett enda färdigt manus trots att jag är trettioåtta år och har skrivit sedan fyraårsåldern. Jag fastnar i detaljerna. Så även nu. Jag sitter här och ska skiva färdigt de sista styckena i mitt manus så att det ska gå att läsa när jag lämnar det till en första helhetsrespons om bara några dagar. Men vad gör jag? Jag petar. Småredigerar på inledningen. Och skriver det här blogginlägget (vilket i och för sig inte var så svårt eller tidsödande: jag såg rålvargen ligga där på vårt soffbord och plötsligt så liksom formulerade sig det här inlägget i princip helt ordagrant i mitt huvud, det var bara att skriva ner och ta ett litet foto).
Så trots att jag inte vågade ha det som nyårslöfte så är det ändå min stora, stora, jättesuperstora förhoppning om år 2015 – att jag till slut ska bli färdig.