Etikettarkiv: Poddar

Oändligt med tid kräver rutiner

Jag är född obotlig optimist, och därmed också tidsoptimist. Och som om inte det vore nog har jag dessutom en sorts lätt destruktiv livsnjutarmentalitet som gör att jag alltid vill börja med efterrätten, och i de flesta olika sammanhang alltid ta det roliga först. Det är förstås ganska livsbejakande, och avslappnat, lite charmigt (finns det faktiskt folk som tycker!), och ibland är det en egenskap som jag uppskattar hos mig själv. Men ärligt talat, för det mesta är det bara så sjukt svårt att få något vettigt gjort med den inställningen att det blir som ett sorts halvt omedvetet, slött självplågeri. Och nu när jag har nästintill oändligt med tid (det vill säga, nästan hela arbetsdagar) att skriva och göra mina skrivrelaterade saker, blir resultatet av den här livsnjutarmentaliteten ganska ofta att jag börjar dagen med en lång andra frukost framför brasan, läser lite, sjunger lite, tar en promenad, bakar pepparkakor (eller något annat gott), och känner mig helt lugn eftersom jag vet att jag kan börja skriva precis när som helst. I värsta fall går större delen av dagen utan att jag egentligen får något gjort, så när jag är på väg att hämta barnen från förskola och skola, känner jag mig sjukt irriterad på mig själv och undrar, hur kunde det bli så här?

Det är alltså till största delen en retorisk fråga, jag vet ju varför. Det beror på att min livsnjutarmentalitet får ta ut svängarna alldeles för mycket, eftersom jag inte har några rutiner. I alla fall inga fungerande rutiner.

Hade, menar jag. Inte hade några fungerande rutiner. För nu börjar jag äntligen utveckla dem. Jag säger inte att jag har uppnått någon perfektion (långt ifrån, förstås), men jag har börjat. Med hjälp av råd och pepp från en god vän och även (halleluja) extremt mycket skrivlust, börjar jag äntligen få till det. Ett av mina bästa tricks är faktiskt att lyssna på en skrivpodd eller något annat skrivrelaterat på morgonpromenaden och till frukost (intar min frukost efter lämning av barnen, för att få lite lugn och ro), för att komma i stämning. Det fungerar förvånansvärt bra. Det verkar som att min hjärna behöver något av en bro från en stämning till en annan, från vila till arbete, och en podd om skrivande är liksom den absolut perfekta kombon. Idag var det senaste avsnittet från Debutera eller dö – som jag verkligen tycker att ni ska lyssna på om ni inte har gjort det! Superinsirerande skrivpodd! Tipsa mig gärna om ni har egna favoritpoddar, jag behöver fler!

Dramaturgiskolan i podden ”Bakom boken”

Om ni inte lyssnar på podden Bakom boken, med Daniel Sjölin, producerad av Norstedts och Rabén & Sjögren, tycker jag verkligen att ni ska göra det! Daniel samtalar med författare om deras författarskap och om skrivande på ett sätt som verkligen är intressant oavsett om man känner till författaren i fråga eller inte. Till skillnad från i den förra varianten av podden är det nu mer fokus på process och själva grejen med att skriva, vilket är ett otroligt stort lyft, tycker jag. Och dessutom – och nu kommer jag till det bästa! – finns i varje avsnitt en liten dramaturgiskola i miniformat, som på ett väldigt konkret och grundläggande sätt avhandlar dramaturgins stora och små delar. I den ordningen.

Jag skulle kunna säga att dramaturgiskolan inte direkt ger mig ny information, och det skulle vara sant, för den behandlar så grundläggande saker att till och med jag känner till dem. Men eftersom jag nu en gång för alla är den sortens människa som inte har dramaturgi som min starkaste sida, är det fantastiskt bra att få den så lättillgängligt och enkelt och konkret serverad på det här sättet. Det är faktiskt GULD!

Just nu tänker jag på akter, för det är vad det första programmet handlar om. Och trots att jag lyssnat på alla programmen (förstås) har jag inte kommit så mycket längre än till akterna i mina funderingar. De flesta berättelser har tre tydliga akter (vissa har förstås fem, men de flesta tre). Har jag tre tydliga akter i mitt manus?

Njae. Är nog svaret. En tydlig och bra första akt har jag, och den avslutas med en riktigt grym Point of no return, som varje bra akt ska göra enligt dramaturgiskolan. Men sedan blir det värre. Andra akten, jaa… jag vet ju var den börjar, men var den skulle kunna sluta? Knappt ens den blekaste aning. Eller okej, jag har faktiskt en aning, men det är en otydlig aning. Och än så länge finns knappast någon Point of no return. Så jag har en del att jobba på. Men grejen är, att när jag tänker på min berättelse i sådana här termer, så konkret, då blir det också så mycket roligare att jobba med den. Den känns mindre som en amöba som bara flyter runt och som jag måste hantera och förhålla mig till lite reaktivt, och mer som en grund till något som jag formar, något som jag har kontrollen över. Himla skönt.

Hur är det för er? Tänker ni på akter och seriös dramaturgi när ni skriver?

Framgångshets i Författarpodden

Har haft ett par lite stressiga veckor med mycket i skolan och lite sömn. Ett av de tydligaste sätten jag märker en sådan sak på (förutom ringarna under ögonen och exempelvis att sambon var två centimeter ifrån att hälla kaffepulver i Filurpojkens kvällsvälling häromdagen) är att jag plötsligt hade en massa gamla poddavsnitt att lyssna på. I vanliga fall lyssnar jag nästan alltid samma dag som de dyker upp i etern. Men hur som helst – till saken:

Ett av de gamla avsnitten jag lyssnade på idag var Framgångshetsen i Författarpodden. Agnes och Frida pratar om kändisskap och hur man som författare vet att man är framgångsrik och liknande saker. Jag måste säga att jag tyckte det var riktigt deppigt. De verkade vara ganska överens om att framgång betyder många skrivna böcker, mycket tjänade pengar, många fina recensioner, mycket plats i olika medier, och ”att man är någon”. De verkade också vara ganska överens om att framgång på det här sättet är viktigt, och att det känns frustrerande och liksom dåligt när man inte når dit tillräckligt fort, eller någonsin. Jag vet att jag kan vara ganska naiv ibland, men jag vill absolut inte tänka så här. Naturligtvis tänker jag på hur jag ska kunna bygga mitt författarskap på olika sätt, det måste man få göra så det är inte det jag vänder mig emot. Men just den där hetsen. Att det finns en sorts färdig mall och att man måste passa in i den så fort det bara är möjligt, annars duger man inte. På riktigt. Hur kan de vilja vara del av något sådant? Varför?

Jag drömmer om ett skrivande liv. Alltså ett liv där det finns mer plats för mitt skrivande, där allting kretsar mer eller mindre runt det. Ett liv där jag inte behöver göra något tråkigt hela dagarna, för att sedan skriva när jag kan klämma in en timme efter middagen på kvällen. Allt annat än det är bonus. Klart att jag vill tjäna massor med pengar, om jag får drömma. Klart att jag vill få fina recensioner. Men det är drömmar. Jag skulle bli oerhört tacksam (och inte så lite förvånad) om de uppfylldes – inte missnöjd om de inte blir verklighet. Jag vet inte om jag är lite för hård mot Agnes och Frida, men jag blev lite besviken. Så mycket yta. Så mycket trams. Jag tycker nog faktiskt att de borde veta bättre.

Väder och skrivande i Fantastisk Podd

I torsdagens avsnitt av Fantastisk podd pratar Malmögruppen om väder i skrivandet och i läsandet. De berättar om speciella läsupplevelser av väder och om hur de använder vädret när de själva skriver. Mycket spännande tycker jag.

När jag skriver använder jag gärna väder för att illustrera både känslor och stämningar och processer och för mig är det en väldigt viktig del av att hitta fram till texten och kanske framförallt själva känslan i texten. En av mina absoluta favoritläsupplevelser kopplade till väder är nog Susan Coopers En ring av järn. Där elvaåriga Will Stanton mer än något annat önskar sig snö till jul (han bor i England) och får det också, en djup, allt övertäckande snö som visar sig ha en magisk grund snarare än meterologisk. Det är hans första möte med ljusets kamp mot mörkret, och för min del, när jag som elvaåring läste den här boken en jul med mycket snö, var det på alla sätt fullkomligt magiskt, eftersom det var ett av mina första möten med en riktig fantasyhistoria som utspelar sig i vår värld. Det är inte mycket som kan toppa den läsupplevelsen.

Hur är det för er? Är vädret viktigt i ert skrivande? Har ni någon favoritupplevelse av väder i litteraturen?

Karaktärsbyggande i författarpodden

I senaste avsnittet av författarpodden pratar Agnes Hellström och Frida Skybeck om karaktärsbygge. De ägnar stor del av tiden till att diskutera hur pass komplexa karaktärer behöver vara, och verkar ha ganska olika åsikter om den saken. Eftersom karaktärsbygge är något av det jag tycker är allra roligast och intressantast med att skriva, gick jag verkligen igång på det.

Agnes är av åsikten att karaktärer behöver vara riktigt komplexa, en person kan inte vara renodlat ond eller ens renodlat butter om det inte antyds lite om hur personen blev sådan så att läsaren ges möjlighet att förstå eller i bästa fall tycka om karaktären. Detta gäller alltså även bikaraktärer. Medan Frida snarare verkar tycka att det finns ett egenvärde i att låta exempelvis antagonisten i en berättelse få vara renodlat ond, eftersom vi i verkliga livet sällan förstår varför folk gör som de gör. Hon verkar också tycka att det finns ett egenvärde i att låta folk vara onda utan att förklara, för att det annars kan uppfattas som att man ”slätar över” deras beteende. Hon uttrycker också att hon tycker att det räcker med att två, tre huvudkaraktärer går igenom någon slags psykologisk utveckling, och att resten av karaktärerna i en berättelse gärna kan få vara lite mindre komplexa.

Det är lite svårt som lyssnare att vara säker på att Agnes och Frida verkligen har så olika åsikter som det låter, och att det inte mest beror på att de kanske misstolkar varandra lite. Men oavsett det tycker jag att det här är en otroligt intressant fråga, och jag är givetvis helt på Agnes linje. Karaktärer måste vara komplexa, och även bikaraktärer behöver en viss komplexitet för att inte bli platta. Det handlar inte om att jag tycker att man som författare ska redovisa allt och skriva läsaren saker på näsan, utan att man som författare behöver veta delvis vad som har format även bikaraktärer, och att man kan låta det glimta fram lite. Jag har skrivit mer utförligt om hur jag tänker om karaktärsbygge här. Jag retar mig (precis som Agnes uppenbarligen gör) ganska mycket på platta, schablonaktiga karaktärer och det är många böcker som jag helt enkelt slutat läsa av den anledningen. Eller som jag läst färdigt men sedan pratat om i ganska föraktfulla ordalag (lika bra att erkänna: jag är inte alls så snäll som jag vid ett första ögonkast kan verka).

 

Vad tycker ni? Hur komplexa behöver karaktärer vara? Huvudkaraktärer? Bikaraktärer?

Orden och språket – i Fantastisk Podd

Har lyssnat på senaste avsnittet av Fantastisk Podd där Nene Ormes, Oskar Källner och Anders Björkelid pratar om ord och språk i skrivandet. Jag har till och med lyssnat på det två gånger. Det säger väl en del. Faktum är att jag tycker att det är ett av de intressantare poddavsnitten någonsin, inräknat även helt andra skrivpoddar. Så lyssna på det!

Det som upptar mig allra mest just nu är det där med att göra nya ord, något som diskuteras en del i avsnittet. Att använda gamla ord på ett nytt sätt, att sätta ihop ord till något som tillsammans betyder något helt annat än delarna, eller att forma helt sprillans nya ord. Det är sådant man måste göra ibland när man skriver fantastik. Och även annars, om man är lagd åt det hållet. Jag tycker att det är sååå roligt.

I en annan värld måste det finnas andra ord. Det är ju självklart. Och mitt manus utspelar sig delvis i en annan värld, eller snarare en annan stad. Men lättare sagt än gjort. Det är väldigt svårt att skapa helt nya ord som fungerar. Det som passar mig bäst är att ta ord som finns och använda dem på ett sätt så att de får en annan betydelse, där deras ursprungsbetydelse ger en ordentlig fingervisning om hur de ska tolkas. Som exempel kan jag bjuda på ordet ”smittad”, som i mitt manus har den ungefärliga betydelsen ”dum, galen, vansinnig, sjuk i huvudet”. I vårt språk ligger ordet smittad så långt från den betydelsen att det aldrig skulle användas på det sättet, men det är samtidigt så pass nära i betydelse att man om man får ordet serverat i en mening kan förstå vad det betyder.

Det är väldigt roligt att hålla på med, tycker jag – men det är också smittat svårt! Och sedan det där med att ta bort ord, att inte använda de mest tidstypiska, platstypiska orden. Också svårt. Men roligt det med. Jag tycker alltid att det är så extremt spännande just att komma ner på mikro- nivå i språket. Att peta runt bland orden och i orden. Ah – jag är en ordnörd, det är bara att erkänna, därav njutningen i att lyssna på ett helt poddavsnitt tillägnat orden.

Men kanske var det allra bästa med det här avsnittet att få höra Nene Ormes förklara att hon alltid formulerar det som händer och allt hon upplever i ord inuti sitt huvud, på något sätt beskriver livet i realtid hela tiden ”som om jag måste förvandla det till ord för att jag ska processa det ordentligt”. Å vad jag känner igen mig i det. Totalt. Bitvis måste jag nästan maniskt skriva ner mina formuleringar om mitt liv eller det jag ser omkring mig, eller bara stämningar eller ordväxlingar jag råkar höra. Det kan vara besvärligt, men jag tror faktiskt att det är väldigt bra för mitt skrivande. Det finns liksom ingen av och på- knapp när det gäller formulerandet, skrivtänkandet, det finns bara en volymknapp – som bäst kan jag ha det på så låg volym att det knappt hörs. Men det finns alltid där. Orden är så oerhört viktiga och ständigt närvarande. Jag kan inte, och jag vill heller inte, komma undan dem.

Anders Björkelid bekänner att han i mellanstadiet gjorde likadant, men då tänkte på sig själv i tredje person ”Han stannade ett tag för att stampa i vattenpölarna. Han såg sig omkring. Där borta var det en skata.”

 

Vad säger ni? Är det något som ni också gör, tänker på er själva i tredje person? Och brukar ni hitta på egna ord?

Världsbygge

Jag lyssnar alltid på Fantastisk podd eftersom jag tycker att den (förstås) är fantastisk: en podd för fantastiknördar på svenska – det kan ju omöjligt bli bättre! Det senaste avsnittet lyssnade jag på med särskild behållning. Det handlar om världen som karaktär. Jättespännande. Som vanligt känns det som att de bara hinner skrapa på ytan och att de just har kommit igång när programmet är slut. Men jag ska inte klaga. Underbart är kort, som det heter.

Jag tror att det är Susanna Nissinen som säger att hon inte börjar med världsbygget utan med karaktärerna och själva berättelsen, och halvvägs in i skrivandet märker hon att det tar stopp för att hon inte känner till världen, och då måste hon gå tillbaka och sitta och klura och spåna och skriva om en del. Krångligt, säger hon. Men ändå ganska härligt, säger jag.

För precis så är det för mig också. I början var min värld (som egentligen snarare är en stad) som en formlös, grå massa runt min karaktär och mig (hade ju bara en enda POV från början). Delar av världsbygget har jag verkligen fått kämpa mig fram till: slitit mitt hår, gått många, långa promenader med skrivmusik och knappt lyckats pressa fram något ändå. Men ibland har det varit som om både människor, byggnader och företeelser i staden liksom framträtt av sig själva, klivit ut ur skuggorna och velat bli skrivna om. En magisk upplevelse. Men jag har långt kvar. Jag är nu där att jag en gång för alla måste bestämma mig för vad min stad faktiskt är för ställe egentligen, vad finns där, vad finns inte – hur fungerar allting. När det blir dags att påbörja den stora omskrivningen behöver jag veta lite mer. Vara säker på åtminstone det mesta. Så det är en av de saker som jag tänker ägna de närmsta månaderna åt. Att världsbygga.