Etikettarkiv: Redigering

Litet exempel på redigering

Jag har funderat mycket på det här med att dela med sig av text här på nätet. Jag tycker att det är väldigt roligt att läsa det andra skriver, och jag tycker också om att dela med mig av min egen text, i princip. Men i det här sammanhanget (bloggsammanhanget) har jag tyckt att det känns svårt, trots att jag egentligen velat dela med mig. Jag har liksom inte hittat rätt ingång till det. Det känns på något sätt lite märkligt att bara slänga ut, typ: hej, kolla, det här har jag skrivit idag! – och så SMACK en bit text. Mitt i ingenstans, liksom.

Men idag kom ingången till mig sådär som saker kommer till en ibland, helt självklart och naturligt och utan att det alls var meningen. Jag höll på och redigerade en bit gammal text (kanske tre år gammal eller så), och insåg hur otroligt långt jag kommit med att se vad som kan gömma sig i några rader text och med att hitta fram till mina karaktärers olika röster. Därför tänkte jag helt enkelt dela med mig av den gamla textbiten, och den nya:

Nico står och pratar allvarligt med en mörkhyad man i ljusbrun, broderad skjorta. Bastian stannar en bit bort, tänker att han kanske ska vänta tills de är klara, för mannen ser liksom lite viktig ut och Nico verkar besvärad.

Den här gamla texten är det kanske inget JÄTTEstort fel på. Den beskriver vad som händer ganska exakt och den antyder en sorts oro, en lätt, lätt antydan bara. Ibland räcker ju det. Men nu när jag satt här och redigerade bestämde jag mig för att Bastians röst (Bastian är perspektivkaraktären) inte alls kommer fram (jag har så att säga gjort ett litet genombrott på det planet nyligen och verkligen hittat fram till hans elvaåriga ton, som jag upplever det), och att det dessutom finns mycket mer att både berätta och gestalta här. Så de tre raderna blev till sju, och texten blev levande på ett helt annat sätt (plus att Nico har bytt namn till Niko eftersom han plötsligt blev ryss istället för italienare, och mannen i skjorta blev vit istället för svart):

Niko står och pratar allvarligt med en blek man i brun, broderad skjorta och Bastian vet vad den skjortan betyder. Det betyder Kians folk, de som styr Tivolitorget och hela stadsdelen. Och det är inte bra, inte bra att prata med en Brunskjorta.
   Bastian känner hur fötterna stannar alldeles av sig själva och han står så nära att Niko ser honom, så nära att han kan höra vad de säger, men så långt bort att han inte stör. Brunskjortan har breda skuldror och någonting i sina rörelser som säger farlig, farlig, i Bastians huvud. Han på minner om en annan, en som Bastian inte alls vill tänka på och han håller hårt i sina popcorn och tittar ner på fötterna samtidigt som han lyssnar, motvilligt, och spänner kroppen helt stilla.

Här upplever jag som sagt att jag får fram Bastian på ett helt annat sätt, hans röst, hans tankar och känslor och sätt att vara. Den lätta oron som antyddes förut blir tydligare, läsaren får mer information som är av vikt direkt, vilket jag tror kan behövas för att samtalet som utspelar sig mellan Niko och Brunskjortan ska få lite mer tyngd i läsarens ögon (istället för att allting förklaras efteråt). Det finns också en antydan till ett hemskt eller obehagligt förflutet, något som helst ska väcka läsarens nyfikenhet inför vad bröderna Bastian och Niko egentligen har varit med om tidigare. På det stora hela är den nya texten helt enkelt mycket bättre, tycker jag.

Självklart kan jag inte förvandla allt text till dubbelt så många rader hela tiden när jag redigerar, då skulle textmassan svälla ut i helt ohanterliga proportioner (vilket den ju nästan redan gjort, i ärlighetens namn). Men jag kan hålla ögonen öppna för just de där små ställena där jag har skyndat förbi eller slarvat över bitar som egentligen innehåller mer information till läsaren, och jag kan se till att hela tiden ha med mig min perspektivkaraktärs röst.

Jag älskar verkligen när text blir bättre.

Att killa en darling

Häromdagen hade jag ett tillfälle när jag var tvungen att göra det där som folk pratar så mycket om: jag tog död på en älskling. Killed a darling, som det heter. Inte en älskad karaktär, alltså, utan en bit text. Det sägs att det är svårt att göra det, men superviktigt, att texten blir bättre av det, så det måste helt enkelt göras trots lidandet det förorsakar.

Jag har aldrig gjort det förut, insåg jag. Jag betraktar min text som ett ganska levande och organiskt material, så jag är ofta inte så fäst vid enstaka meningar och liknande och har helt enkelt inte så mycket darlings. Jag ändrar och skriver om utan särskilt mycket saknad eller ångest. Att ta död på den här lilla älsklingen här om dagen, vållade mig inte heller någon direkt ångest, men det var en intressant liten process.

Jag höll på och redigerade de första sju sidorna i mitt manus (för kanske femte gången), vilka introducerar ett av berättarperspektiven och ett antal karaktärer och konflikter. Och plötsligt insåg jag att ungefär en hel sida (den näst sista sidan) var helt fel. Den sidan introducerar två mindre (riktigt små) karaktärer, ger mycket stämning och viktig miljöbeskrivning, den fördjupar läsarens känsla för perspektivkaraktären och den introducerar också en bihandling som jag i princip inte alls vet vad jag ska göra med. Förut har jag känt att den sidan uppenbarligen måste vara med eftersom den uppenbarligen gör alla de här sakerna, och det uppenbarligen är bra – särskilt när jag lyckas komma på vad jag egentligen ska göra av den där lilla bihandlingen. Men nu var det plötsligt uppenbart att jag hade haft fel. Jag såg plötsligt helheten (de sju sidorna) på ett helt annat sätt. I första hand förstås för att jag just skrivit om helheten så att det viktiga (konflikter, en viss stämning) kommit fram bättre.

Utan tvekan kunde jag se hur den här enda sidan förstörde för de sju andra, hur den gjorde ett stort hack i stämningen jag ville få fram och lämna läsaren i när jag byter perspektivkaraktär. Jag kunde dessutom också se att den här eventuella bihandlingen som jag bara hade extremt vaga föreställningar om faktiskt är helt onödig och inte alls behövs, och att hela sidan därför rakt av miste sitt existensberättigande.

Den där sidan skulle ju inte vara en darling, om det inte vore för att de två karaktärerna som introduceras och det de representerar i mitt manus, är något som jag verkligen älskar och som jag upplever som både viktigt och lite unikt för min berättelse. Därför kändes det när jag bestämde mig för att plocka bort den där sidan. Jag tvekade inte. Jag hade ingen ångest. Men det kändes. Och nu är jag mycket nöjd med mig själv, för de sju sidorna är SÅ mycket bättre, och allt det jag uppfattade som viktigt på den där sidan jag plockade bort, det kan jag skriva in eller få med på andra ställen och på andra sätt, eller faktiskt vara utan. Nästan ingenting gör mig så lycklig som just det där: att har rätt ögon för texten, att se vad som verkligen fungerar och vad som inte gör det. Ibland är det så himla svårt. Men när det är lätt, då är det underbart, även om det innebär att killa en darling.

Hur är det för er med era darlings? Lätt eller svårt att ta död på dem? Gör ni det ofta?