Etikettarkiv: Respons

Att ge respons på barnboksmanus – som en present

I går hade jag den stora äran och glädjen att få ge respons på ett barnboksmanus som min vän Marie Hedegård skrivit. Eller heter det barnbok när det är för åldrarna 9-12? Kanske barn- och ungdomsboksmanus, då.

Hur som helst. Det var galet roligt. Som jag kan ha nämnt tidigare är att ge respons på text något av det absolut roligaste jag vet i hela världen. Alla kategorier. En vanlig reaktion från människor som får respons från mig är: ”OJ! Vilket jobb du har lagt ner! Jag kommer aldrig kunna återgälda det här… Det är ju helt fantastiskt.”. Och jag förstår delvis den reaktionen. Jag lägger ner mycket tid och energi på min respons (förmodligen FÖR mycket, men min akilleshäl är ju svårigheten att begränsa mig, och inte att jag har svårt att breda ut mig och hålla låda i oändlighet), och det kan vara jobbigt att ta emot något som känns svårt att återgälda. Men det som är så otroligt bra med respons är ju att själva responsen i sig – det jag gör när jag tittar på en text och skriver ner mina tankar om den – är belöning nog. På riktigt. Och SÄRKILT, kan jag tillägga, när det gäller ett barnboksmanus. För allting blir ju så himla tydligt, och det är så lätt att få överblick, och det går ju ärligt talat väldigt mycket fortare att responsläsa 70 sidor jämfört med ungefär 700 (som är mitt rekord).

Men kanske borde jag ändå nyansera min entusiasm lite. Det ÄR tids- och energikrävande att responsläsa. 700 sidor och även 300 sidor kan ibland kännas ganska övermäktigt. Och i ärlighetens namn kanske jag skulle bli ganska besviken om det visar sig nästa gång jag behöver respons på mitt manus att ingen av mina vänner har tid, lust eller ork att återgälda tjänsten. Så, jag skulle kanske inte kunna fortsätta i evighet med att responsläsa bara för själva responsläsandets skull. Men min poäng kvarstår ändå: Det ÄR en belöning i sig.

När jag funderar över varför saker fungerar eller inte fungerar i en text som någon annan skrivit, så lär jag mig oerhört mycket. Faktiskt väldigt mycket mer än jag gör när jag sitter med min egen text framför mig och funderar på samma sak. För hur jag än vänder och vrider på mina egna ord och formuleringar, så är det jag som har skrivit dem, och det är väldigt svårt att se dem med neutral blick. För att inte säga omöjligt. Med andra människors texter är det en helt annan sak. Därför är jag extremt tacksam varje gång jag får chansen att responsläsa text, och nästan varenda gång blir jag märkbart klokare och får insikter om skrivandets hantverk som jag upplever i princip som presenter.

Brukar ni lämna iväg era texter för respons, och/eller själva responsläsa andras text?

 

Brist på personlig hygien och annat

Om ni undrar vad jag gör just nu och varför det är lite tyst här på bloggen IGEN fast jag lovat bot och bättring och fast jag har typ millioner inlägg som jag har tänkt skriva och som är nästan helt färdiga i mitt huvud?

Jo, jag skriver respons. Jag har läst Annas manus, och just nu formulerar jag responstankar så att pennan fingertopparna glöder. Det här är det absolut roligaste jag vet i hela världen och det betyder alltså att jag inte kan göra det halvhjärtat med vänsterhanden och göra en massa andra saker samtidigt. Eller rättare sagt: jag kan, men jag vill inte, och eftersom jag har möjligheten att välja så väljer jag TOTALT FOKUS PÅ RESPONSEN och låter i princip allt annat bli lidande. Bara för att förtydliga (om någon undrar) vilka saker som blir lidande: familjen, barnen, vännerna, jobbet, mitt eget skrivande, fritiden, mathållningen, sömnen, den personliga hygienen, ja, i princip allt. Jag har hört att andra har det så här när de skriver, men jag har det mer så här när jag ger respons på text. Det är ungefär som en hemtenta fast extremt ALLTSÅ EXTREMT mycket roligare. Och imorgon är det deadline för imorgon ska vi ses och prata text; jag, Liv, Anna och syster yster Elin.

Det ska bli SÅ KUL.

Helhetsrespons

IMG_20150329_140441

Efter födesledagsfrukost på sängen och lite svajig Ja må hon leva från Sambon och Buslusan med ackompanjerande surskrik från Filurpojken, har jag tillbringat stor del av dagen i sängen, i soffan och vid köksbordet med chokladpraliner och portvin och mitt manus – för det kan man nämligen få göra när det är ens nästan-födelsedag. Det har varit värsta lyxen.

Men min riktiga födelsedag var faktiskt igår. Och då fick jag den största och finaste och lyxigaste present som en skrivande person kan få. Nämligen grymt genomtänkt och noggrann helhetsrespons på mitt manus från skrivarvännen Liv. När vi planerade responsen slumpade det sig så att den enda dagen hon kunde på ganska länge var just min födelsedag, och jag insåg att det var den bästa ursäkten jag någonsin fått för att få ägna mig en hel dag åt mitt skrivande utan avbrott, en dag när ingen egentligen kan neka en något. Så igår var resten av familjen på annat håll och jag och Liv åt cèhvre chaud och hembakade chokladbiskvier och pratade om mitt manus tills vi båda kände oss helt snurriga. Och det var sååå underbart.

Här kommer ett försök till sammanfattning, även om det inte är helt lätt att koka ner en hel dags samtal till bara några meningar (Liv, rätta mig om jag har missuppfattat eller glömt något viktigt):

Konceptet är jättebra (det är i alla fall min blygsamma tolkning av Livs respons, hehe). Storyn fungerar bra. Karaktärerna fungerar och är till stor del väl – eller till och med (jag citerar): ”klockrent”, ”träffsäkert” och ”SUPERBRA” gestaltade, men behöver delvis fördjupas. Dramaturgin är det lite sådär med – den behöver tajtas till och ses över ordentligt. Texten har väldigt ojämn kvalitet framförallt i början och slutet av manuset eftersom det skiljer nästan sex år i tid mellan de bitarna. Men i runda slängar kanske två hundra sidor eller mer behöver skrivas om för att jämna till och förbättra språket.

Det här är alltså det stora, och i princip exakt vad jag förväntade mig. Det blir mycket jobb och det kommer ta lång tid, men jag känner att jag äntligen har ett grepp om helheten och en tydlig målbild, och jag känner mig extremt peppad att sätta igång!

Sedan fick jag förstås en hel del respons på småsaker också. Som min tendens att överanvända stilgreppet att låta karaktärerna prata och tänka på saker som inte tydligt förklaras så att läsaren lämnas lite i ovisshet hela tiden. Jag har också fått med en del språkliga klyschor i texten trots att jag verkligen inte gillar att läsa det hos andra – märkligt hur blind man kan vara när det gäller sin egen text. Men Liv godkände tack och lov min prolog, vilket jag är väldigt glad för eftersom hon avskyr prologer och jag har en stark känsla av att min måste få finnas. En av de mest förvånande sakerna var att den karaktär som jag haft allra svårast för att skriva (karaktär X som jag kallat hen för) är den karaktär som Liv tycker fungerar allra bäst och som det är allra minst jobb kvar med. Jag tror att jag får återkomma till ett fördjupande  inlägg om den saken, för jag tycker att det är väldigt intressant.

Sammanfattningsvis tror jag att jag ganska säkert kan säga att Liv tyckte väldigt mycket om mitt manus och att hon tror på det, men att det är långt ifrån klart. Så nu är det bara att kavla upp ärmarna och att installera laserskrivaren som jag fick av Sambon i födelsedagspresent – mycket bra om man känner behov av att skriva ut många versioner av sitt fyrahundrafemtiosex sidor långa manus. Och jag tror nog att det kan behövas ett par vändor den närmaste tiden.

Tre dagar kvar till respons

På lördag smäller det. Då kommer Liv hit och pratar om mitt manus, som hon nu äntligen läst färdigt – 456 hela sidor. I helgen som var fick jag frågan om vad jag förväntar mig av responsen. Jag har ägnat dagen idag åt städning och bakning av responsfika, och åt funderingar över just den frågan. Vad förväntar jag mig.

På sätt och vis är det enkelt. Jag förväntar mig att Liv ska säga vad hon tycker fungerar i mitt manus, och vad hon tycker inte fungerar. Och i bästa fall ge mig små vinkar om hur jag kan göra det bättre.

Sedan har jag självklart millioner och åter millioner tankar om vad vi kommer prata om, jag kan inte ens för mig själv formulera allting. Men jag kan säga att det jag har mest ångest för är att det kommer bli tydligt hur stora delar av manuset jag måste skriva om för att förnya texten (flera hundra sidor är fem, sex år gamla, och skillnaden i språk, berättande och gestaltning är ganska stor mellan ny och gammal text). Och det jag ser fram emot mest är att få prata om mina karaktärer med någon som känner dem nästan lika väl som jag, och som kan se hur mycket av det jag velat få fram av dem som verkligen finns där i texten, och hur mycket som är kvar innan jag når till målet.

I korthet, är det helt enkelt det.

Och nu är det faktiskt snart bara två dagar kvar.

Manuslängtan

muffins

Så här såg det ut igår när Buslusan och Sambon var på barnkalas och Filurpojken sov. Jag bakade peacemuffins som Eva tipsade om förra veckan och fikade mig igenom flera timmar egentid.

Det var underbart. Och inte ens i första hand på grund av muffins och egentid, utan av en helt annan anledning. Nämligen: jag har börjat längta efter mitt manus. En sådan där längtan som är som ett ständigt närvarande sug som går upp och ner i intensitet lite beroende på, och som kan övermanna mig totalt vid tillfällen när jag inte är på min vakt. Jag skulle egentligen ha gjort något helt annat igår (nämligen skrivit ett blogginlägg) men istället ägnade jag tiden åt att lösa lite konceptuella problem och att fantisera fram mer miljö till mitt manus. Det var en av de mest kreativa och glädjefyllda stunder jag har haft på länge. Och det var definitivt det roligaste jag gjort i relation till manuset på många månader. Innan jag lämnade iväg det till Liv på respons kände jag mig så trött på det att jag knappt kunde tänka en vettig tanke om det. Det kändes sönderläst och sönderskrivet och jag kände mig helt blind för både kvaliteter och brister i det. Det var verkligen läge att ta en paus. Och nu är det nog verkligen läge att avsluta pausen.

På lördag om två veckor händer det. Då är hela dagen den 28:e bokad till responsprat med Liv. Overkligt. Sjukt spännande.

Ren lyx.

Pralinpoesi

Jag har som jag skrivit om tidigare haft förmånen att få läsa Livs rykande färska diktsamling. Igår var hon här och åt paj och fick min respons. Jag antar att jag inte behöver säga att det var fantastiskt roligt.

Jag har aldrig förut gett respons på en diktsamling så det var en helt och hållet ny och spännande upplevelse (som jag också var lite nervös inför, ska erkännas). Det blir ju så annorlunda när varje ord räknas på ett sätt som det ärligt talat inte gör i prosatexter. Poesi ser inte ut som prosa, det låter inte som prosa, det finns inga regler eftersom allt är tillåtet. Och det kan verka lite skrämmande, just därför, men just därför är det också så underbart.

För underbart var det, eftersom det är en underbar diktsamling. Jag ska inte avslöja något om den, utom att den är som en liten ask praliner: ren, enkel, subtil och ändå stark och stor och rörande. Jag läste den tre gånger inför responsen och grät varje gång. Det visade sig att jag inte ens kunde prata om den utan att gråta en skvätt. Jag är ju liksom en sådan som gråter, jag.

Och jag insåg något som jag inte riktigt förstått förut: nämligen hur otroligt mycket man kan lära sig av att läsa poesi – alltså, inte bara läsa den lite slött och bestämma sig för om man gillade den eller inte, utan verkligen närläsa den. Smaka på meningarna och orden. Ge den tid. Det blir som att studera skrivandet och orden och rytmen och melodin under lupp. Som man sällan gör med prosa på samma sätt. Att förstå varför ett visst ord inte fungerar, varför det stjälper en hel mening, ett helt stycke – i förlängningen en hel sida. Det kan bli helt magiskt. Men naturligtvis kan det inte fungera med vilken poesi som helst. Det måste vara riktigt bra poesi. Som Livs. Den är riktigt, riktigt bra.

Manus iväg!

Idag har jag lämnat manuset till min första helhetsrespons. Hurraaaa! Jag kan knappt med ord beskriva känslan 😀

Tidigare har jag fått respons på kanske de första hundrafemtio sidorna, från delar av min skrivgrupp. Det har varit otroligt värdefullt: det har peppat mig att skriva vidare och det har hjälpt mig att utvecklas i hur jag ser på texten. Men det har egentligen inte sagt mig något om hur berättelsen i sig fungerar, hur upplägget fungerar, dramaturgin, karaktärernas utveckling, vilka teman som framgår och så vidare. För att kunna säga något om det måste man läsa hela texten. Och nu ska min skrivarvän Liv  från bloggen Lugn.Det ordnar sig, göra det. Jag är så oändligt tacksam.

Häromdagen skrev Liv ett inlägg om hur hon ser på skillnaden mellan att ge respons på en nästan färdig text och att ge respons på ett råmanus (klicka här om ni vill läsa det). Jag tycker att hon fångar på pricken det som jag känner att jag i första hand behöver hjälp med, när hon skriver att hon ser ett råmanus som ”ett stort antal böcker som ligger överlagrade på varandra”. Exakt den känslan har jag för mitt manus just nu.

När jag började skriva på det här manuset (för fler år sedan än jag helst vill räkna) hade jag ett enkelt tema och en enkel frågeställning som grund. Nu är det temat och den frågeställningen nästan osynliga i texten och istället har andra teman och andra frågeställningar växt fram från karaktärerna och deras processer. Jag började med en enda pov (point of view, eller berättarperspektiv – för er som inte känner till ordet) och nu har jag istället fyra. Jag började med att tänka mig min historia som urban- fantasy med karaktär av utvecklingsroman. Nu undrar jag om det kanske har blivit snarare tvärt om. Eller inte. Jag siktade från början mot att skriva för ungdomar men har nu landat på något som är mer av en cross-over. Ja, jag är helt enkelt inte alls säker på vad det är jag egentligen har skrivit. Och jag är inte heller särskilt säker på vad det är jag faktiskt vill skriva. Därför ska det bli underbart med respons, oavsett hur nervös jag är.

En dryg vecka till deadline

När jag startade den här bloggen för nästan exakt ett halvår sedan var mitt mål att jag inom om ett år skulle ha skrivit min historia från början till slut, att den skulle ska ha blivit läst och tyckt till om av en eller ett par, tre personer och sedan någorlunda tillfixad och redigerad av mig. Jag skriver om det här och här.

Så här i halvtid börjar jag närma mig att ha skrivit min historia från början till slut, åtminstone i princip, och alltså närmar jag mig också någon slags respons på helheten. Mycket senare än jag hoppats på, men fortfarande i tid för att på sikt nå fram till mitt slutgiltiga mål.

Det är väldigt härligt och väldigt hemskt. Härligt för att jag har väntat på den här stunden i fler år än jag vågar tänka på. Härligt för att det betyder att jag kan lämna ifrån mig manuset till testläsning och äääntligen få någon annans åsikt om vad som egentligen fungerar och inte. Härligt för att min sambo som är av åsikten att jag aldrig någonsin blir klar med något alls över huvud taget kan få en liten knäpp på näsan (och det är klart, jag är inte ens i närheten av färdig på riktigt, men det är ändå en milstolpe). Hemskt för att jag sitter och läser igenom delar av manuset som jag inte läst på väldigt, väldigt länge och, ja. Det kunde ha varit bättre.

Det har hänt (ärligt talat ganska många gånger) att jag läst igenom bitar eller nästan hela mitt manus och tänkt: ”Jäklar, det här är faktiskt riktigt bra. Riktigt bra, är det. Jag kan ju skriva. Tjoho!” En underbar känsla. Det är ganska deppigt att det inte känns så nu. Men samtidigt måste jag ju ändå se det som ett enormt framsteg: jag tittar på min egen text och ser ganska tydligt vilka svagheter som finns där; språkmissar, gestaltningsmissar, tempomissar. Karaktärsmässiga skevheter. Jag har svårt att se helheten, och det är därför jag är så glad över att jag ska få respons på den. Men i det lilla kan jag titta på min text och verkligen se den på ett sätt som jag tror att jag väldigt sällan gjort förut. Delvis för att jag inte läst den på så länge, tror jag. Delvis för att jag helt enkelt utvecklats. Så trots deppigheten finns det ganska mycket att vara glad för. Det är ju det här jag vill. Jag vill bli bättre på att skriva. Jag är en författare ”in making” och det här är den vägen vi alla måste vandra.

Så jag tänker att när jag tittade på min text för några år sedan och tänkte ”Ah, det här är sjukt bra”, då var jag inte så genialisk som jag trodde. Men nu när jag tittar på den och tänker, ”Åh, det här är inte så bra som det borde vara, det kommer ta sjuuukt lång tid att få det här färdigt”, då börjar jag närma mig.

Att läsa andras texter

Jag har den här veckan haft förmånen att få testläsa en annan bloggares novell och komma med respons på den. Det var länge sedan jag gjorde det. Och jag kan inte påstå att jag alls hade glömt hur sjukt roligt det är, men ändå. Det är sååå roligt. Den där fullkomligt uppslukande känslan av att få sjunka in i någon annans universum av ord och meningar, få tjuvkika lite på den kreativa processen och i bästa fall faktiskt vara en del av den. Det finns nog nästan ingenting jag älskar lika mycket. Inte ens att skriva på min egen text.

I testläsningsläget tror jag att min perfektionistiska sida verkligen är till hjälp, och den får liksom utlopp på ett sätt som den sällan får i mitt eget skrivande (eftersom jag fortfarande inte är i en redigeringsfas och måste försöka hejda alla sådana impulser). Bland annat för att en novell på 20 sidor är så oerhört mycket mer överskådlig än ett helt manus på dryga 450 sidor och det i någon mån är möjligt att ge den inre perfektionisten ganska fria tyglar och ändå bli färdig med responsen inom rimlig tid. Och det är ju så otroligt mycket lättare att se vad andra gör för fel, än att se vad man själv gör för fel, det gäller både i skrivandet och i vanliga livet, och det gör förstås att man också lär sig så mycket lättare och bättre när man testläser.

När man dessutom (som jag i det här läget) vet att ens respons kommer hamna hos en mycket kompetent bloggare som uttryckt att hon är bra på att ta kritik, är det verkligen grädden på moset. Många tycker att det är svårt att få respons på sin text, och därför kan det också vara både svårt och lite nervöst att ge respons, eftersom man inte vet riktigt hur den kommer tas emot. Men när man alltså vet att den är på väg till någon som verkligen vill ha den, är det som att få ge bort en fantastiskt present. Helt enkelt som en bal på slottet. Alldeles, alldeles… underbart.