Jag börjar nästan bli klar med slagsmålscenen (som ju inte är ett slagsmål egentligen, men för att ni ska förstå på ett ungefär). Halleluja! Det hjälpte mig ganska mycket att fokusera på känslorna istället för på vad de gör och säger, så tack för det tipset! Och en sak till: det hjälpte att strunta i mina egna anteckningar om vad det var jag skulle skriva. Tänk vad intressant att det kan vara så.
Jag hade bestämt mig för att jag behövde en viss, specifik utgång av scenen, vilket betydde att perspektivkaraktären behövde fatta ett visst, medvetet beslut, vilket i sin tur betydde att hon behövde ha en anledning att fatta det beslutet, och så vidare. I mina anteckningar inför scenens uppbyggnad hade jag alltså skrivit en liten redogörelse för allt som de två karaktärerna behövd säga och göra och tänka, för att allt skulle utfalla enligt planen. Praktiskt, kan man tänka, då är det ju bara att skriva på. Men jag insåg till slut att det var tvärt om. Det var ju så sjuuukt tråkigt att skriva ner allt som stod i min planering, som en extremt jobbig hemtenta.
Så mitt i det där skrivandet som kändes som att simma i sirap, bara slutade jag tänka på vad som stod i mina anteckningar och lät karaktärerna göra lite som de ville istället. Jag snarare iakttog än skrev, och det visade sig att det var ett supertricks. Istället för att min karaktär fattade beslut på en massa exakta fakta, så visade det sig att jag kunde få till samma specifika utgång av scenen till synes nästan helt slumpartat. Det snarare råkar bli som det blir, på grund av några olika små saker; det växer fram mer organiskt och mycket mer subtilt och komplext (tycker jag åtminstone nu när jag är jättenöjd och väldigt trött och det är mitt i natten). Vad coolt det är! Även om den här texten i sin helhet fortfarande inte är något vidare, så känns den mycket bättre nu än jag förväntat mig, och framförallt så har jag den där känslan som jag har när det känns bra: att mina karaktärer är på riktigt, att saker händer dem och att de gör som de gör, inte för att jag bestämmer och hittar på, utan för att det liksom är meningen, eller att det råkar bli så. Kanske kommer jag ändå inte att ha kvar scenen i den här formen, sådant är ju svårt att veta i det här stadiet, men det var ändå ett litet genombrott, det får jag lov att säga!
Och jag ska komma ihåg det här: När det är svårt och tråkigt att skriva efter mallen – sluta med det!
