Etikettarkiv: Skrivflyt

Det hemliga skrivprojektet

Som jag nämnt har jag och Liv börjat skriva en bok tillsammans, och än så länge kallar vi det officiellt för Det hemliga skrivprojektet. Det finns väldigt mycket som jag skulle vilja berätta om projektet, eftersom det är så fantastiskt roligt. Och en del som jag inte kan berätta om projektet, eftersom det är hemligt.

Men jag kan åtminstone säga så här:

Ingenting har någonsin varit så lätt att skriva. Jag överdriver nästan inte alls om jag säger att det känns som att boken redan existerar i någon sorts idévärld, och att allt vi behöver göra är att ”plocka ner den” bit för bit. Än så länge är vi uppe i drygt sextio sidor av de tvåhundrafemtio som är vår ungefärligt uppskattade målbild, och det trots att vi nyligen har haft en längre paus från projektet. Känslan är helt enkelt ganska magisk.

Jag KOMMER förstås berätta mer än så här. Ville bara mjukstarta lite.

Äntligen lite semester

Efter den värsta reseförberedelsedagen någonsin har vi äntligen lyckats ta oss dryga fyrtio mil sydväst till svärföräldrarna. Det var en sådan där dag när jag inte ens tänkte ”Jobbigt, men det här kan jag ändå använda mig av när jag någon gång behöver skriva om en trött och stressad småbarnsfamilj”, utan helt enkelt bara: ”Ta mig här ifrån, jag vill dö.” Inga detaljer, föreställ er bara det ungefär värsta tänkbara.

Men vi överlevde och nu är vi här och det är underbart och jag har sovit åtta timmar i sträck utan att ens märka när sambon gick upp för att ge Filurpojken en flaska. Jag har fått flera timmars sammanhållen skrivtid och kommit igång med nästa scen i ordningen, och jag börjar faktiskt känna mig lite hoppfull inför att nå mitt mål att vara klar med den stora redigeringen någon gång runt nyår. Om jag bara ligger i på det här sättet, så.

Hurra!

Det där lite magiska med skrivandet

Jag börjar nästan bli klar med slagsmålscenen (som ju inte är ett slagsmål egentligen, men för att ni ska förstå på ett ungefär). Halleluja! Det hjälpte mig ganska mycket att fokusera på känslorna istället för på vad de gör och säger, så tack för det tipset! Och en sak till: det hjälpte att strunta i mina egna anteckningar om vad det var jag skulle skriva. Tänk vad intressant att det kan vara så.

Jag hade bestämt mig för att jag behövde en viss, specifik utgång av scenen, vilket betydde att perspektivkaraktären behövde fatta ett visst, medvetet beslut, vilket i sin tur betydde att hon behövde ha en anledning att fatta det beslutet, och så vidare. I mina anteckningar inför scenens uppbyggnad hade jag alltså skrivit en liten redogörelse för allt som de två karaktärerna behövd säga och göra och tänka, för att allt skulle utfalla enligt planen. Praktiskt, kan man tänka, då är det ju bara att skriva på. Men jag insåg till slut att det var tvärt om. Det var ju så sjuuukt tråkigt att skriva ner allt som stod i min planering, som en extremt jobbig hemtenta.

Så mitt i det där skrivandet som kändes som att simma i sirap, bara slutade jag tänka på vad som stod i mina anteckningar och lät karaktärerna göra lite som de ville istället. Jag snarare iakttog än skrev, och det visade sig att det var ett supertricks. Istället för att min karaktär fattade beslut på en massa exakta fakta, så visade det sig att jag kunde få till samma specifika utgång av scenen till synes nästan helt slumpartat. Det snarare råkar bli som det blir, på grund av några olika små saker; det växer fram mer organiskt och mycket mer subtilt och komplext (tycker jag åtminstone nu när jag är jättenöjd och väldigt trött och det är mitt i natten). Vad coolt det är! Även om den här texten i sin helhet fortfarande inte är något vidare, så känns den mycket bättre nu än jag förväntat mig, och framförallt så har jag den där känslan som jag har när det känns bra: att mina karaktärer är på riktigt, att saker händer dem och att de gör som de gör, inte för att jag bestämmer och hittar på, utan för att det liksom är meningen, eller att det råkar bli så. Kanske kommer jag ändå inte att ha kvar scenen i den här formen, sådant är ju svårt att veta i det här stadiet, men det var ändå ett litet genombrott, det får jag lov att säga!

Och jag ska komma ihåg det här: När det är svårt och tråkigt att skriva efter mallen – sluta med det!

Och nu: skrivretreat igen!

Eftersom vi har semester och jag har väldigt svårt att få skrivtid unnar jag mig ännu en gång lyxen att få vara ensam med min dator på ett hotellrum. Den här gången i TVÅ dagar.

Jag säger bara: Det. Är. Fantastiskt.

Efter den inledande shoppingen (mer om den nedan) sitter jag nu här med min text och känner hur jag lyfter den vid varenda ställe där jag går in och petar. Hur min kära karaktär bara blir mer och mer levande och mer och mer sig själv, ju mer jag skriver. Jag har dessutom gjort en del väldigt intressanta könsbyten på bikaraktärer som liksom vänder upp och ner på saker på ett utmärkt sätt, men det får jag återkomma om i ett mer utförligt inlägg senare.

Angående shoppingen: Förutom glass och en flaska vin och sådant som är absolut nödvändigt, inhandlade jag också tre nya pennor, bara på ren lust. Jag har fotat dem men lyckas inte mejla dem till mig själv här på rummet, så kanske jag måste uppdatera med bild när jag kommer hem. Men det riktigt coola med dem är: det är överstrykningspennor i ljuvliga pastellfärger som går att ta bort igen från papperet om man gnuggar med en gummiplupp i pennans kork (fatta vad bra för en sådan som jag som ibland inte kan med att stryka över saker i böcker för att jag tänker att jag kanske ska ångra mig). De är en del av Pilots nya serie pennor som heter Frixion – remove by friction. Jag är väldigt förtjust i deras vanliga skrivpennor, som känns och ser ut som vanliga bläckpennor, men som också går att sudda. Mycket praktiskt när man exempelvis läser andras manus och gör anteckningar i marginalen som blir för kladdiga, eller som blir dåligt formulerade eller som visar sig vara helt inaktuella när man läst lite längre ner på sidan. Och nu finns de alltså som överstrykningspennor. Yey!

MsgAtt.asp

 Här är en länk till pennorna på penstore.

 

Flow – att skriva sig hög

Jag kunde inte vara med senaste gången på min skrivkurs. Men vår kursledare Jorun Modén mejlar ut materialet som används så jag vet att de förra gången pratade om Flow, den mycket speciella känslan som man kan få ibland när man skriver eller gör något annat kreativt: tiden verkar stå stilla, man skapar helt ansträngningslöst och fylls av ren lycka, det känns som att man skulle kunna hålla på i all evighet. Man blir hög på skapande, helt enkelt.

Det här är något som ligger Jorun varmt om hjärtat har jag förstått, och på sin hemsida delar hon med sig av en förklarande text om vad Flow egentligen är, och en övning för att lära sig hitta fram till sitt Flow mindre av slump och mer på beställning. Själv kommer jag ganska sällan spontant i Flow när jag skriver eftersom jag oftast redigerar och petar samtidigt. Under NaNoWriMo hände det mer regelbundet, och det är ju inte så konstigt med tanke på att det då handlar om att producera så mycket text som möjligt och verkligen inte peta och pilla i texten. Nu när jag ska redigera och skriva en hel del ny text framöver planerar jag att göra Joruns övning och försöka hitta fram till ett mer regelbundet skrivflöde.

Alltså, Jorun Modén skriver:

Förklarande text om Flow

Övning för att hitta Flow

 

Hur är det för er? Skriver ni i Flow eller inte? Har ni några tips på hur man hittar dit?

Igelkottens elegans

En av de böcker jag läser just nu är Igelkottens elegans av Muriel Barbery. Den är en i högen på mitt sängbord som jag tänkt läsa i evigheters evighet men helt enkelt inte tagit mig tid till. Den är fantastiskt charmerande. Otroligt fin. Med sin lite tätare, filosofiska text tvingar den mig ofta att läsa långsamt (vilket jag sällan gör) och med sina mindre stycken fungerar den bra att läsa i kortare stunder (vilket passar mig utmärkt eftersom kortare stunder för det mesta är allt jag har till läsande – de längre stunderna lägger jag alltid på skrivande).

Portvakterskan Renée som utåt sett försöker uppfylla sina medmänniskors fördomar om den obildade, griniga underklassen är egentligen en mycket intelligent och känslig kvinna som i hemlighet ägnar sig åt förkovran i de sköna konsterna. Man lär känna henne genom hennes dagbok, och det finns ett underbart stycke om skrivande som illustrerar skrivflyt i dess allra mest upphöjda bemärkelse:

”När det skrivna tar gestalt och börjar leva sitt eget liv, när jag som genom ett trollslag ser meningar formuleras helt omedvetet på papperet och präntas ner rad för rad utan min medverkan, så att jag lär mig sådant som jag varken visste eller trodde mig vilja veta, då gläds jag åt denna smärtfria förlossning, att det går så oväntat naturligt, gläds åt att bara låta pennan löpa, låta mig ledas och föras vidare utan minsta ansträngning och utan att veta vart det bär hän, lycklig och uppriktigt förvånad. I detta närmast extatiska tillstånd av total närvaro och kontakt med mitt innersta väsen, glömmer jag mig själv och får uppleva det inre lugnet och friden i att vara åskådare.”

De enda gånger i mitt liv när jag har kommit i närheten av den här känslan är faktiskt just när jag skrivit dagbok. Kanske för att det är så kravlöst och så rent från föreställningar om hur det borde bli. Då bara skriver jag.

Hur är det för er, kan ni känna igen det här tillståndet?