På min skrivkurs i torsdags pratade vi om konflikter på ett sätt som jag aldrig gjort förut, och som jag känner kommer att hjälpa mig en hel del i mitt fortsatta skrivande. Konceptet är lätt att förstå, men eventuellt inte lika lätt att utföra snyggt – hur som helst tror jag att det gör det stor skillnad i en text när man lyckas med det.

I korthet är de tre konfliktande lager vi är ute efter:

1. Konflikter mellan människor
2. Inre konflikter
3. Konflikter i miljön

Konflikter mellan människor är den kanske mest uppenbara och mest använda konflikten. Det kan förstås röra sig om allt från olika åsikter i ett vänskapligt samtal till fullt slagsmål på liv och död. Det kan också röra sig om exempelvis avundsjuka, svartsjuka eller rädsla, allt där två eller fler personer är inblandade och det finns en spänning. Konflikter mellan människor kan alltså också vara konflikter mellan en person och en grupp, mellan flera grupper, eller i förlängningen en konflikt mellan en person och samhället eller mellan samhällen.

Inre konflikter handlar om en spänning mellan känslor, mål eller motiv inom en individ. En person kan förtäras av avundsjuka och samtidigt ha enorma skuldkänslor för avundsjukan. En personkan ha konfliktande mål där uppfyllande av det ena målet bara kan ske på bekostnad av det andra målet. Inre konflikter är extra användbara på det sättet att de kan vara närvarande även när en karaktär är helt ensam, och på så sätt skapa spänning i texten.

Konflikter i miljön är enligt min kursledare Jorun Modén det konfliktlager som många författare ofta förbiser. Här handlar det om en spänning mellan människa och miljö, och det kan vara allt från att man snubblar på en sten till invaderande gräshoppor eller en mindre istid. Miljö är inte en synonym för naturen, utan syftar på allt som karaktärerna i texten omges av. En granne som spelar för hög musik, en trasig bil på motorvägen, ett brandlarm som går när man steker pannkakor – allt av liknande slag kan vad jag förstår ses som en konflikt i miljön. Och det är klart att man inte hela tiden kan lägga in riktigt stora konflikter i miljön, det skulle i värsta fall störa berättelsens flöde. Men det är viktigt att inte glömma bort möjligheterna att ta in miljön i texten och att använda den för att väcka intresse.

Tricket är alltså att i största möjliga mån ha med alla tre konfliktlagren. Det förtätar texten och läsupplevelsen och håller läsaren intresserad. Om man upptäcker längre stycken i sin text där det inte finns någon av de här konflikterna (jag har definitivt skrivit sådana stycken), finns en viss risk att läsaren gäspar ihjäl sig under läsningen, eller ännu värre, helt enkelt slutar läsa. Som så ofta när det gäller skrivande tror jag att många av oss antagligen får in de här olika konfliktlagren lite omedvetet, för att vi känner igen en spännande text och undermedvetet skapar den. Men för min del tycker jag att det alltid gör väldigt stor skillnad när jag blir medveten om en strategi och kan sätta ord på den. Det är ofta först då som jag kan se tydligt varför en bit text inte fungerar – om den nu inte gör det. Jag tänker att de här tre konfliktlagren kan användas som en ganska enkel men tydlig kontrollfunktion för text som inte håller måttet.

Hur är det för er? Tänker ni på att få med de här olika typerna av konflikter när ni skriver?

På min skrivkurs verkar det som om jag lär mig ungefär en matnyttig sak per tillfälle. Det är möjligt att det inte kommer vara så precis varje tillfälle, men jag är inte den som inte generaliserar när det finns möjlighet.

Förrförra veckan pratade vi om berättelsens premiss. Det var ett nytt begrepp för mig och det var från början inte alls uppenbart vad som egentligen menas, eller vad som faktiskt skiljer en premiss från ett tema. Båda verkar vara en hjälp att beskriva och sammanfatta vad berättelsen handlar om och vad man vill att läsaren ska få med sig. Min kursledare beskrev premiss som ”vad det är för känsla man vill att läsaren ska ha när hen har lagt ifrån sig boken”, och det kändes för mig ganska luddigt.

Polletten trillade inte riktigt ner förrän skrivarvännen Liv tipsade mig om en definition av premiss från Voodoo Films filmordlista (länk här):

”Premiss betyder förutsättning eller antagande. Premissen är en form av budskap i en mening och en viktig del av manusprocessen som svarar på frågan ´Vad vill jag ha fram med den här historien?´

Premissen ger ett styrmedel och kan vara bra om berättelsen svävar ut och om du behöver hjälp att hitta tillbaka till grundhistorien.”

Som Liv så klokt sammanfattade: Premiss är en konkretisering av ett tema, buskapet preciserat i en enda mening.

Om man tänker sig en historia som bygger på grunden ”flicka möter pojke på offentlig toalett”, så är temat kärlek och premissen skulle kunna vara ”det går att finna kärleken på de mest oväntade ställen”.

Jag är själv lite ovan att tänka i de här banorna, så jag tror att jag behöver jobba mer med begreppet i fler olika sammanhang innan jag känner att jag behärskar det. Mitt bästa skrivtips till mig själv just nu är att försöka formulera en premiss till alla böcker jag läser ett tag framöver, som övning. Och så funderar jag förstås ganska mycket på mitt nuvarande manus. Vad handlar det egentligen om? Vilken är min premiss? Jag tror att jag har ett svar på den frågan, men eftersom premissen är en efterkonstruktion i det här läget, och inte alls en grund för texten från början (som det är meningen att den ska vara) är jag inte alls säker på om det verkligen framgår.

Hur är det för er? Använder ni begreppet premiss, och skulle ni kunna formulera en för det manus ni skriver på nu?