Etikettarkiv: Skrivlust

Att släppa taget om ett manus

Det är en märklig känsla, det här att släppa taget om ett manus. Det var ju inte alls en medveten process utan snarare som att det skedde helt långsamt och gradvis och utan att jag alls hade en aning om det, och så en dag, bara: kunde jag helt överraskad känna att jag hade släppt, att all den där krampen i hela min varelse var borta, att jag kände mig fri och avslappnad och trygg. Och beslutet att lägga ner min deadline kom EFTER att den här känslan infann sig, som en helt naturlig konsekvens. Helt enkelt eftersom jag i kropp och själ och tanke visste att allt skulle ordna sig, bara inte alls enligt planen som jag haft, men också att DET INTE GJORDE NÅGONTING.

Det konstiga – och härliga – är att känslan som infinner sig nu efter släppet är en känsla av försiktig nyfikenhet. Att jag liksom kan närma mig mitt manus på ett helt annat, mer frisinnat sätt. Jag tänker på det på något som kan bli bra, på något som innehåller potential och utvecklingsmöjligheter, istället för på något som är ofärdigt, haltande och definitivt inte så bra som det borde vara. Nu när jag tagit bort min deadline ur ekvationen så finns det plats för mitt manus (och för mig) att växa och bli så bra som det faktiskt skulle kunna bli, typ: istället för att bara borsta igenom håret och nödtorftigt försöka tvätta bort tandkrämsfläckarna från tröjan, hinner jag både duscha och byta till hela och rena och snygga kläder. Plus lite mascara. Ni förstår.

Det känns helt obeskrivligt skönt.

Dötrist med slagsmål

Vad är egentligen spänning? Det kan ju vara dötrist och tråkigt, och alldeles, alldeles… sjukt jävla dötrist och tråkigt.

Jag har ju det här problemet med att jag inte gillar spänningslitteratur (i alla fall bara i undantagsfall), och jag gillar inte så kallade ”action-scener”, med ett lite mer filmiskt uttryck. Men tyvärr har jag ändå ett par spännande scener i mitt manus (så himla typiskt, vad TÄNKTE jag på när jag bestämde det), eller kanske mer korrekt uttryckt action-scener (för spännande kan det ju vara även i ett väldigt långsamt tempo, tänker jag, och även över lite längre tid). Det är inga överdrifter, bara ett enda litet slagsmål på typ sidan hundra eller så, och lite senare en sorts kniven-mot-strupen-prata-nu-din-jävel-annars-dör-du-situation, och så förstås en scen med slagsmål-övergår-i-hångel på slutet (men det är inte lika tråkigt eftersom det ju ingår hångel). Det är mittenscenen jag håller på och skriver, och den tråkar ut mig nästan till döds.

Jag vet ju det där med att om jag har tråkigt när jag skriver, då kommer läsaren garanterat ha tråkigt också. Men vad i hela friden ska jag ta mig till när det är så tråkigt. Jag kämpar mig fram mening efter mening i de här scenerna, och med redigering blir det bättre och bättre. Efter några rundor kan det säkert bli helt okej. Men helst vill jag ju att det ska bli mer än okej, allra helst vill jag att det ska bli jättebra. Hur får man en scen att lyfta, när det är så svårt att hitta fram till något som känns på riktigt spännande för mig?

Hjälp. Hur gör ni andra med sådant som bara är astråkigt?

Vikten av visualisering

(känsliga läsare varnas för mycket starkt optimistiska uttalanden)

Alltså, det har ju gått lite trögt här på sista tiden. Det började någon vecka eller så innan min skrivretreat förra månaden och det har gått lite upp och ner sedan dess men kanske mest ner nu på slutet.

Och när det nu är så här, att jag har tappat skrivsuget, då brukar jag försöka med än det ena, än det andra, oftast hittar jag små knep som fungerar i alla fall ett litet tag – som att skriva synopsis på ett annat manus, exempelvis. Men det är ganska ofta som det inte fungerar i längden. För även om själva anledningen till att jag tappar sugen inte alltid är skrivmässig, så behöver jag något skrivmässigt för att få tillbaka skrivsuget. Och när jag är mitt i en besvärlig redigeringsperiod är det svårt.

Det är då jag faller tillbaka på lite kreativ visualisering. Idag hände det helt spontant när jag låg i badet (erkänt ett av de bästa ställena för visualisering), att jag helt enkelt började fundera lite på livet och vad jag vill och vad som är viktigt och på framtiden. Och det är så härligt när det händer. För faktum är att (och här passar jag på att varna känsliga läsare igen) ända sedan för kanske tio år sedan när jag började skriva seriöst så smått, har jag känt mig helt säker på att jag kommer att bli publicerad en vacker dag. Verkligen helt säker. Det är en sorts säkerhet som jag kan leta fram och liksom vila i, som idag i badet. Det är nästan snarare som ett minne än som en framtidsvision, så tydligt är det, så starkt. Och jag känner mig också helt säker på att jag någon gång i framtiden kommer kunna leva på mitt skrivande. Inte på enbart roman- skrivande, förstås, och inte särskilt gott, men ändå, leva. Jag är helt och hållet säker. Det är en vision som är så tydlig och så stark att jag kan hämta enorm kraft i den. Och jag kan se oerhört tydligt hur jag i mitt skrivande och i mitt övriga liv hela tiden kommer närmare och närmare den här visionen, hur det inte alls är lång tid kvar tills jag kommer leva i den. Mitt i den. DET får mig på banan igen. Det får mig att komma ihåg varför jag skriver, att det är verkligt, att det finns ett syfte som inte bara handlar om antal ord per dag eller något annat prosaiskt. Det handlar om varför jag lever. Det handlar om resten av mitt liv och hur jag allra helst vill leva det.

Pessimister skulle kunna hävda att det bara är fantasier och att jag kommer falla hårt och brutalt från mina luftslott. Men själv tänker jag inte så. För mig handlar det om att ta ut en långsiktig riktning åt det håll mitt hjärta pekar, och att följa den riktningen. Jag tror att jag kan. Jag tror att nästan alla människor kan, bara de vill tillräckligt mycket.

Vad tror ni?

En saga från sagovännerna

Efter mitt förra inlägg kom det önskemål om smakprov på våra sagor. Det här är en ganska kort en, från 2013 (fast alla våra sagor är förstås korta, det hör till formatet), traditionsenligt tramsig och full av konstigheter. Titeln, exempelvis, bestäms genom att vi tar valfri bok från bokhyllan och på måfå slår upp en sida och blundar och pekar på en mening.

Som Maria så vist sade i en av kommentarerna är det nog så att man måste ha varit med att skriva våra sagor för att uppskatta dem till fullo. Men jag är inte den som snålar med att bjuda på mig själv (eller andra), så här kommer den ändå:

 

Lika många som furstar det finns på öarna runt om

Många jättar, jättemånga faktiskt, dundrade genom skogen med andan i halsen. Ett slags stridsrop ljöd gigantiskt klingande: I!

Under himlen, på en pinne, vajade pysslingarna. Med eller utan underkläder. Nakenfisarna njöt av luftfärden då brisen smekte deras hud.

Jättar måste rädda freden, så med pysslingarnas uppmuntran och stödjande pompoms dundrade de vidare. Stora fredsliljor spirade under att sällskapet sjöng ganska högt om Bildt. Denne var med. Liksom Barbapappa.

– Fred! Kärlek! Skattesänkningar!

– Barbari! fnös Gammelpysslingen.

Barpapappa ledde dansen i god tretakt.

– Hörnini, nu måste ni anstränga er för fredens skull! log pysslingarna medan Carl Bildt hötte uppfordrande med brödkaveln mot krigarna.

– Freden, freden! Krigarna tog reson.

– Hurra!

Medan lugnet spred sig, tog pysslingarna ton igen.

– We shall overcome, sjöng de och moonade förnöjsamt till musiken.

Jättarna generades föga. Tillsammans med Bildt tog man hand om efterdyningarna av allsången genom terapi. Freden höll länge.

 

Inre explosion

Känner ni ibland att ni liksom håller på att explodera av alla idéer och tankar som ska samsas i ert huvud? För min del känner jag ganska ofta så, periodvis. Särskilt här på bloggen, ska erkännas. Det finns så otroligt mycket saker jag skulle vilja skriva om att jag knappt kan hålla reda på dem, än mindre få ut dem på papper en och en i tur och ordning.

Jag vill skriva lite om skrivprocessen som jag funderade över häromdagen. Och jag har länge tänkt skriva något om att vara personlig på sin blogg – lite som ett skrivtips fast om bloggande – ett ämne som blev högst aktuellt i en diskussion hos Eva förra veckan. Dessutom filar jag på flera inlägg om introversion och extraversion – något som upptar mig ganska mycket just nu. Och ett inlägg om självkänsla och hur man ska berömma sig själv på bästa sätt. Och sedan har vi förstås skrivkursen och vad vi gjorde där senast. (Och det här är alltså bara de tankar och idéer som ligger och bubblar allra längst upp på ytan i min kokande gryta. Rör man runt aldrig så lite kommer det genast upp lika mycket till, och mer…)

Allt ovanstående känns ungefär exakt lika spännande att skriva om. Och med tanke på att jag kommer ha lite mindre skrivtid än vanligt den här veckan behöver jag verkligen prioritera. Jag avskyr att prioritera. Jag vill göra allting, och helst samtidigt. Men jag ska verkligen försöka ta en sak i taget och faktiskt skriva klart.

Vi får se vad det blir, helt enkelt.

Jag vill skriva för att få skriva

Liv skrev igår om vad hon vill med sitt skrivande, inspirerad av Susanne Ahlenius som här om veckan skrev ett inlägg med frågan: Vad vill du med ditt författarskap? Det är en riktig tungviktarfråga, och något man förmodligen behöver återkomma till många gånger under livet. Jag svarade på Livs blogg, men kände (precis som hon) att ämnet krävde lite mer eftertanke.

Det är så många olika saker jag vill med mitt skrivande. Dels har vi ju allt det om inbegriper läsaren. Jag vill beröra, jag vill inspirera, jag vill väcka tankar hos en läsare, jag vill dela med mig av det som jag själv älskar och som ger mig glädje och tröst (och då syftar jag alltså inte på min egen text i sig, utan på den typen av texter som jag tycker om att läsa, och alltså försöker skriva). Jag vill inge en läsare känslan av att allt är möjligt, att allt kan hända, att verkligheten inte egentligen har några gränser. Jag vill öppna dörrar in i människors fantasi.

Och jag vill bli publicerad eftersom det är en uppenbar förutsättning för allt ovan nämnda.

Men ärligt talat så har jag också ett annat mål med mitt skrivande som är helt och hållet egoistiskt och som kanske (åtminstone just nu) är det som driver mig mer än något annat. Jag skriver för att jag vill ha ett skrivande liv. Jag älskar att skriva, och jag vill inte behöva göra någonting annat än det. Jag skulle gärna göra en hel del andra skrivrelaterade saker, som att lektörsläsa, prata om skrivande i olika sammanhang, leda skrivkurser och så vidare. Det vore fantastiskt roligt. Det är helt enkelt det livet jag vill leva: det där skrivandet genomsyrar hela min vardag, från morgon till kväll.

Jag behöver inte bli berömd (föredrar ärligt talat att slippa berömmelse om jag får välja) och jag behöver inte tjäna multum på mitt skrivande. Men jag skulle vilja tjäna så mycket att jag kan försvara att inte ha ett annat jobb. Jag kan tänka mig att försaka en hel del ekonomiskt för att få uppleva det. Men there you have it, så att säga, i en mening: jag vill skriva för att få skriva.

Text som lyfter

Den här novellen jag går och tänker på. Det känns så fantastiskt. Känner ni någon gång när ni skriver att ni lyckas hitta en perfekt blandning och verklighet och fiktion, att ni liksom tar något som ni verkligen känner till, något som är helt och hållet totalt er verklighet, men som ni blandar med något som är helt och hållet och totalt annorlunda – och så lyfter texten som en varmluftsballong (en helt osänkbar varmluftsballong, hoppas jag) eller ett flygplan. Eller till och med en rymdraket?

Så känns det för mig just nu!

 

(jag är ju fortfarande ganska mycket på idéstadiet och det är möjligt att det bara blir skräp av idén till slut, men känslan – den är så ljuuuvlig)

Novelltankar

Jag går i novelltankar, märker jag. För första gången någonsin en egen, ensam, liten isolerad novelltanke – som inte automatiskt och omedelbart känns som en del av något större. En liten tanke som skulle kunna bli just bara exakt det den verkar vara: en novell.

Helt unikt, i mitt fall. Jag har aldrig skrivit en novell förut. Utom kanske en när jag var typ sjutton, men den räknar jag inte.

Från början var det tidningen Skrivas novelltävling med deadline i januari (tema klockan) som inspirerade mig. För en gångs skull hade jag någon slags blek idé om en novell på det temat (har alltid fruktansvärt svårt att skriva på beställning enligt instruktion, det går bara inte) – det enda problemet var bara just att den var så blek. Noveller ska ju alltid ha en liten twist på slutet sägs det, och min idé saknade på alla sätt en twist. Jag är liksom inte så bra på det där med twistar. Men idag när jag stod och diskade (fortfarande ingen diskmaskin) så bara; dök den upp från ingenstans! Twisten.

Eftersom temat klockan var ganska tillkämpat är det lätt att släppa, och istället har jag nu en riktig novellidé som står på sina egna ben. Två stycken (alltså ben). Så nu ska det bli väldigt spännande!

Tar en dag och leker

Jag håller på med ett stycke i mitt manus nu som har gäckat mig i månader. Över ett år nästan. Det är den sortens scen som jag har otroooligt svårt att skriva. För att inta avslöja något för en eventuell testläsare kan jag bara säga att en av karaktärerna ska närvara vid ett större sammanhang där släkten är samlad och där det ska diskuteras saker. Beslut ska fattas. Order ska delas ut. Och jag har ingen aning om (i alla fall ingen större aning om) vilka hens släktingar är, eller hur saker egentligen ska diskuteras, eller vilka beslut som egentligen ska fattas. Det här är den delen av berättelsen som jag har med bara för att den måste finnas och inte av någon annan anledning. Jag brukar kalla den för intrigen. Och då menar jag alltså inte den delen av berättelsen som jag verkligen vill berätta (som egentligen är karaktärens relation med två andra karaktärer och hens inre process från ett tillstånd till ett annat), utan helt enkelt det som är mitt medel för att berätta det jag vill berätta. Det är lite så jag ser på intrigen (och jag har skrivit mer om hur jag tänker kring det här).

Det är två saker som hindrar mig. Dels är det alltså till stor del så att jag inte är intresserad av vad som ska hända här. Varför? För att det enda jag bryr mig om är mina karaktärer och det här är en scen som är full med en massa människor som jag inte betraktar som mina karaktärer. Lösning? Jag tror att jag måste göra dem till mina. Inte alla kanske, men tillräckligt många för att det ska göra en skillnad för mig. Jag behöver leka lite, pröva att titta ut genom lite olika ögon för att göra kropparna och rummet verkliga. Mycket bra insikt.

*klapp på axeln*

Men jag har också en väldigt prestationsinriktad sida. Jag tänker att om jag inte har lyckats få ihop si och så mycket x antal ord innan dagen är slut så har jag inte lyckats. Alltså känns det grymt bortkastat att ägna en massa tid åt att skriva text som jag inte kommer använda till något, text som inte räknas. Jag tänker så här fast jag vet att det egentligen är helt fel. Så nu säger jag till mig själv samma sak som jag skulle ha sagt till någon annan med liknande problem: Det viktigaste är inte att prestera x antal ord, det viktigaste är att komma framåt. Och ibland kommer man framåt på märkliga sätt, exempelvis genom att gå i cirkel om och om igen på samma plats där man står.

Så idag tar jag en dag och leker.

Allt är potentiell fiktion

Jag vaknade här om morgonen till ”Tanken för dagen” i P1. Johanna Thydell pratade om skrivandet som ett sätt att fly verkligheten. Hennes debutbok ”I taket lyser stjärnorna” handlar om att förlora sin mamma i cancer som ung tonåring, och den är baserad på egna upplevelser. Om ni inte redan har läst den – gör det. Den är fantastisk.

Johanna har ofta fått frågan om skrivandet är ett sätt för henne att bearbeta sina upplevelser, och hon har ofta svarat ja på den frågan. Men nu har hon ändrat uppfattning. Hon ser skrivande inte alls som ett sätt att bearbeta verkligheten, utan snarare som ett sätt att fly. Och hon förklarar att hon inte flyr bara från det förflutna, utan även från nuet. Hur hon ser på allt som händer som potentiell fiktion och hela tiden tänker ”Det här kan jag använda mig av, och det här”.

Jag känner förstås igen mig. Väldigt mycket. Jag antar att alla författare och aspirerande dito gör det. Allt är potentiell fiktion, så sant. Bröllop, begravningar, gräl, sex, grå vardag – allt går att använda. Jag ser det. Men jag ser inte mig själv som en människa som flyr.

Jag är en känslomänniska, och av fullkomligt gigantiska proportioner. Jag skrattar högt och galet när jag är glad, jag gråter tills jag nästan kräks när jag är ledsen, jag skriker och vrålar och (vid enstaka tillfällen) slänger saker omkring mig när jag är arg. Ni fattar. Jag är inte särskilt lagom. Jag har inte särskilt mycket filter mellan känsla och uttryck. Jag vill känna mina känslor. Jag vill uppleva. Jag vill vara i livet och jag vill ha det nära inpå huden. Det är sådan jag är.

Men samtidigt är jag också en betraktare. Eventuellt av gigantiska mått. I nästan alla stunder, bra som dåliga, finns min inre betraktare där och tänker precis som Johanna att ”Det här kan jag använda mig av, och det här”. Men jag ser inte på det som en flykt, utan snarare som ett filter, som ett par extra glasögon som hjälper mig att se och förstå mig själv och andra, en sorts distans i stunden. Den gör inte att jag känner mina känslor mindre. Den gör snarare att jag upplever en trygghet, en känsla av mening med tillvaron, den gör att jag orkar med allt som händer. Den ger mig en nödvändig balans till alla känslor jag har, samlar ihop mig på något sätt, och ger mig riktning. Den där distansen är länken till mitt kreativa, skrivande jag, varje stund i vardagen, oavsett hur jobbig, stressig eller läskig vardagen är.

Det kan absolut göra att jag känner mig lite galen, det här dubbla förhållningssättet till livet, att samtidigt vara/göra och betrakta. Exempelvis förra vintern när jag hade influensa och halsfluss och sådan ledvärk att jag grät när jag försökte ta mig upp ur sängen eller klä på mig, då var det en del av mig som verkligen plågades (förstås), men också en del av mig som tänkte: ”Aha, det här är sjukt bra, det måste vara exakt så här det känns att vara nittio år och ha reumatism, det kan jag verkligen ha användning av någon gång”.

Ganska galet, som sagt. Men det är en galenskap som jag aldrig skulle vilja vara utan, det är en galenskap som gör mig till den jag är, och tror jag, till en bättre människa. Jag har förhoppningar om att den också ska göra mig till en bättre författare, men det återstår fortfarande att se.