Etikettarkiv: skrivlyx

Och nu: mitt skrivår!

Mitt skrivår har äntligen börjat. Alltså: MITT SKRIVÅR! Ett år som jag har drömt om och längtat efter, jag vet inte hur länge. Nu är det verklighet.

DET

ÄR

FAKTISKT

VERKLIGHET!!!

Det är till och med lite mer än ett skrivår, det är mer något i stil med ett skrivår och några månader till. Och i den bästa av alla världar (alltså, i den absolut extremt ultimata av alla världar), så kommer jag att kunna fortsätta det lite till, och lite till, och ännu lite till. För jag ska inte bara skriva färdigt min bok (alltså, min egen, i första hand, men kanske min och Livs också) under det här året. Jag ska även göra något annat som jag drömt om i flera år, nämligen: starta eget företag och jobba som lektör. Ni som hängt här med mig sedan jag började blogga vet att jag älskar att responsläsa andras texter (några av er har ju även fått textrespons av mig), det är nog till och med det allra roligaste jag vet. Och nu planerar jag att göra det på riktigt, professionellt, och använda det som ett långsiktigt sätt att kunna leva min dröm.

Så just nu sitter jag vid mitt vardagsrumsbord, precis bredvid burspråket (eftersom arbetsrummet här i huset är långt i från beboeligt för tillfället) och tänker och skriver och planerar: boken, lektörstjänsten, mina skrivrutiner – jag till och med arbetsrummet. Min hjärna går på högvarv, och kreativiteten flödar. Jag gör avbrott ibland för att ta några danssteg och sjunga lite, och lägga några fler vedträn på brasan. Och ringa ett eller annat telefonsamtal exempelvis till Liv. Men annars så sitter jag här och jobbar. Drömmer, planerar, förverkligar.

Är det inte helt galet fantastiskt?

 

Och PS: Som lite grädde på mitt skrivårsmos har min sambo äntligen hjälpt mig att fixa lite enkla grejer här på bloggen, till exempel går det nu att följa mig, gilla inlägg jag skriver, och – TADA: Det går att se mina bilder från Instagram, om ni kollar lite längre ner i högra spalten. Kul va?

 

Husdrömmar

Förra helgen var jag och Liv och Anna och Emelie och lite annat folk på det eminenta Idébageriet, där vi skrev och tänkte och pratade och fikade och åt och vilade och hade allmänt trevligt. Det var GRYMT inspirerande (och jag kan varmt rekommendera det så håll utkik på Idébageriets hemsida efter nästa skrivhelg, så kanske vi ses där!). Jag ägnade ena dagen åt mitt eget manus, och andra dagen åt mitt och Livs gemensamma manus. Fick inte så mycket text producerad som jag kanske hade hoppats, men däremot gjorde jag fantastiska problemlösargenombrott, och fick en otroligt massa tänkt och uppstyrt – vilket nästan är mer värt än faktiskt text. Så: tankad med inspiration kände jag mig superladdad inför mina tre skrivdagar i veckan – men kom hem till sjuka barn. Och jag har inte fått en enda rad skriven sedan dess.

Men. Galet nog är det inte alls barnens fel att jag inte har skrivit (bara lite). Det värsta var nämligen (och det går ju att diskutera användningen av ordet ”värsta” här) att jag hittade ett hus. Eller hittade och hittade. Jag såg det på Hemnet. Det ligger ute som ”kommande försäljning”, vilket betyder att det kanske kommer säljas i maj, kanske i oktober, kanske nästa år, eller inte alls. Hur som helst. Jag hittade huset, och jag liksom bara: ”Där är det ju! Det är ju MITT HUS! Det är DÄR VI SKA BOOOOOOO!”

Och sedan dess skriver jag helt enkelt inte. Jag funderar istället på tapeter, kakel, golv, var vi ska få plats med pianot, var kattluckan ska sitta, om det går att få till en väggfast bokhylla någonstans, vilken sorts rabatt jag ska ha var någonstans i trädgården, och hur det ska se ut i min skrivstuga – för ja, det finns en fristående gäststuga, och den skulle få bli mitt arbetsrum. Jag vet att jag inte borde. Alltså, jag borde inte tänka så här. Jag trillar rakt in i mitt lite maniska tillstånd och klarar inte av att sluta. Alldeles nyss var jag tvungen att avbryta dammsugningen för gå in på Hemnet och kolla igen hur det ser ut i vardagsrummet i huset, för – var i hela friden ska vi ställa julgranen?! Och istället för att skriva eller läsa eller leka med min vattenkoppiga sexåring  sitter jag och skissar på blomsterrabatter med olika teman och funderar på hur besvärligt det egentligen kan vara att beställa tulpanlökar från Holland.

Ni fattar. Det är SÅ förmycket, SÅ förtidigt, I värsta fall helt i onödan.

Aaargh!

(Och behöver jag säga att jag kommer DÖ om vi inte får köpa det här huset?)

Trött retreatare

Lagom till min skrivretreat hade jag naturligtvis en väldigt strulig natt med Filurpojken när jag bara sov tre, fyra timmar (men inte sammanhängande tid), och dessutom blev jag förkyld. Så mina dagar på hotell fick inte riktigt den kvalitet som jag hade hoppats. Den mesta tiden gick åt till att sova (vilket med tanke på hur vår vardag ser ut, kändes som extrem lyx, det ska erkännas), och stor del av tiden befann jag mig i en sorts töcknig förkylningsdimma som gjorde det helt omöjligt att skriva. Inte riktigt den ocean av kreativitet jag föreställt mig att jag skulle segla runt på.

Man skulle kunna tro att det här gjorde mig stressad eller deppig eller i alla fall missnöjd och frustrerad. Men nej, faktiskt inte. För det här är ju året när jag har slutat stressa över mitt manus, och det år när jag istället ska njuta över varje litet steg framåt – oavsett hur litet och hur lång tid det tagit att ta det. Så trots lite sämre förutsättningar än väntat, blev min retreat ändå en riktig njutning.

Jag fick möjlighet till en långfika i lugn och ro med en av mina allra bästa vänner som jag inte träffat på jättelänge (och som gjorde mig så glad att enbart det skulle kunna fylla och för den delen toppa retreatkvoten av förväntad glädje), jag fick sova mer än jag sammanlagt sovit på en vecka, jag fick strosa runt i bokhandlar, äta gott och läsa en underbar liten novell av Neil Gaiman. Och dessutom, fick jag prata skrivande med vännen Liv, och jag fick en massa viktiga saker tänkt om mitt manus. För när det inte går att skriva, går det nästan alltid att tänka.

Och vad jag tänkte på, det ska jag berätta imorgon!

 

ConFuse 2015

Helgen som gick var jag alltså på årets SweCon i Linköping, bland andra fantasyläsare och författaraspiranter, och förstås författare. Det var utan tvekan fantastiskt. För er som inte vet skulle man kunna likna SweCon vid en minimal bokmässa för sci-fi- och fantasynördar – men samtidigt inte alls. Det finns egentligen inget kommersiellt fokus, utan fokus är i första hand på föredrag och paneler och på att umgås. Så istället för att handla mig utfattig på böcker (köpte faktiskt bara två) har jag lärt mig nya saker, utmanat vissa rädslor och haft grymt roligt. Topp tre på min personliga lista var utan tvekan:

1. Att få hänga så mycket med min vän Maria och hennes skrivarvänner från bloggen Sällsamt.
2. Att jag trotsade min introverta läggning och konverserade ganska många personer jag inte alls kände, inklusive författare – exempelvis den kanadensiska hedersgästen Madeline Ashby (under väldigt avslappnade former på puben efter eventet visserligen, men ändå).
3. Att jag pitchade mitt manus för Elin Holmerin på Undrentide förlag!

Och nu: skrivretreat igen!

Eftersom vi har semester och jag har väldigt svårt att få skrivtid unnar jag mig ännu en gång lyxen att få vara ensam med min dator på ett hotellrum. Den här gången i TVÅ dagar.

Jag säger bara: Det. Är. Fantastiskt.

Efter den inledande shoppingen (mer om den nedan) sitter jag nu här med min text och känner hur jag lyfter den vid varenda ställe där jag går in och petar. Hur min kära karaktär bara blir mer och mer levande och mer och mer sig själv, ju mer jag skriver. Jag har dessutom gjort en del väldigt intressanta könsbyten på bikaraktärer som liksom vänder upp och ner på saker på ett utmärkt sätt, men det får jag återkomma om i ett mer utförligt inlägg senare.

Angående shoppingen: Förutom glass och en flaska vin och sådant som är absolut nödvändigt, inhandlade jag också tre nya pennor, bara på ren lust. Jag har fotat dem men lyckas inte mejla dem till mig själv här på rummet, så kanske jag måste uppdatera med bild när jag kommer hem. Men det riktigt coola med dem är: det är överstrykningspennor i ljuvliga pastellfärger som går att ta bort igen från papperet om man gnuggar med en gummiplupp i pennans kork (fatta vad bra för en sådan som jag som ibland inte kan med att stryka över saker i böcker för att jag tänker att jag kanske ska ångra mig). De är en del av Pilots nya serie pennor som heter Frixion – remove by friction. Jag är väldigt förtjust i deras vanliga skrivpennor, som känns och ser ut som vanliga bläckpennor, men som också går att sudda. Mycket praktiskt när man exempelvis läser andras manus och gör anteckningar i marginalen som blir för kladdiga, eller som blir dåligt formulerade eller som visar sig vara helt inaktuella när man läst lite längre ner på sidan. Och nu finns de alltså som överstrykningspennor. Yey!

MsgAtt.asp

 Här är en länk till pennorna på penstore.

 

Härliga höstplaner

Efter en tung vår, och ärligt talat efter ett par, tre, ganska tunga år, har jag bestämt mig för att hösten ska bli min present till mig själv. Att jag ska få göra nästan det allra roligaste jag vet, för att pigga upp mig själv och hämta kraft. Nämligen plugga. Heltid. Litteraturvetenskap.

Jag sökte förstås i mars, men häromdagen fick jag veta att jag kommit in, på Litteraturvetenskap med kreativt skrivande. Start första september.

FATTA VAD ROLIGT!!

Så nu vet jag med säkerhet vad jag ska göra hela hösten. Läsa, skriva och prata, om böcker och skrivande. Jag ska få vara med andra människor som också tycker om att läsa och att skriva och jag ska få göra det hela dagarna. Kan ni tänka er något bättre, egentligen?

Retreatrapport

Ursäkta radiotystnaden härifrån. En kombination av intensivt skrivande, förkylning, trötthet och vissa datorproblem har gjort att jag inte prioriterat bloggandet de senaste veckorna. Så här följer nu en något försenad rapport över hur det gick på min efterlängtade skrivretreat.

Det absolut första som hände (och som liksom hade smugit sig på mig i tysthet redan flera dagar innan jag kom iväg) var att jag drabbades av den värsta tvivelsattacken i mitt skrivande någonsin. Vilket egentligen inte säger så mycket eftersom jag sällan eller aldrig har tvivlat allvarligt förut, men jag var tvungen att ta en lååång promenad för att shoppa kläder och hudvård och köpa en latte och en cheescake med vit choklad och lyssna på Writing Excuses i lurarna, och sedan ligga på hotellsängen och prata i telefon med min egen privata skrivakut (läs: Liv), innan det äntligen släppte. För tack och lov så gjorde det ändå det.

Jag har bara kommit i närheten av den här typen av tvivel en gång förut, och det var när jag var på sluttampen av mitt första utkast. Men då var det tvivel i form av att jag inte hade en aning om ifall det jag skrev faktiskt fungerade. Känslan av att inte veta, inte kunna se min egen text och bara famla i mörker. Den här gången var det mer som att jag lyckats slå på lyset och såg min egen text i ett väldigt exakt och inte så smickrande ljus, och min slutsats var ungefär: Herregud, det här är inte tillräckligt bra, det kommer aldrig bli tillräckligt bra, och vem, VEM, skulle någonsin vilja läsa det här? En massa följdfrågor uppenbarade sig, som exempelvis: Varför har jag valt just den här berättelsen när det hade varit smartare (och kanske mer säljande) att välja en annan berättelse? Varför har jag valt att berätta min berättelse just så här, när det hade varit smartare (och kanske mer säljande) att göra på något annat sätt? Och så vidare. Och en annan av de frågor som besvärade mig var förstås: varför, VARFÖR, var jag tvungen att få den här attacken av tvivel just exakt nu, när jag hade ett helt dygn av skrivande på mig, något jag inte haft på över ett år.

Svaret på den sista frågan är förstås – tänker jag – att när ens vardag består av skrivstunder på mellan tio minuter och en timme (med möjligt avbrott när som helst och ibland med avbrott på flera dagar utan skrivande), så är det svårt att hinna med de stora och långa tankarna, de som berör helheten. Alltså inte så kontigt att det kom precis när jag hade ett dygn på mig helt i fred med min dator. Snarare ganska naturligt.

Angående tvivel av den här sorten har jag kommit fram till att de alltid har två sidor. Dels så är det aldrig riktigt så illa som man tror, det finns ett element av överdrift och helt enkelt känslomässighet i den här sortens tvivel, som förmodligen bäst övervinns med skrivpepp från vänner och allmän optimism och envishet. Den delen är jag ärligt talat ganska bra på eftersom jag är född optimist, jag måste bara få lite tid på mig att liksom glida ner på botten i mitt hål och sedan upp igen – vilket i mitt fall går ganska fort. Men det finns en annan sida av den här sortens tvivel också, nämligen den att det för det mesta finns korn av sanning i tvivlen. Precis som jag tror att det ofta ligger någon slags sanning bakom negativ kritik från testläsare (bara kanske inte alltid den sanning som de själva tror), så ligger det ofta någon slags sanning bakom ens egen känsla av att något inte är tillräckligt bra (bara kanske inte alltid den sanning man själv tror).

Varför kom de här tvivlen just nu? Som jag sade för att jag hade tid på mig att tvivla, men också för att jag precis höll på att skriva den absolut tråkigaste och sämst gestaltade biten i hela mitt manus – i princip en jättelång transportsträcka som jag bestämt mig för att jag måste ha med nästan till vilket pris som helst. Jag har lyft den här transportsträckan jättemycket under min senaste redigering, men det går liksom inte att komma ifrån att det fortfarande är en transportsträcka, och det faktum att jag valt att låta min huvudkaraktärs perspektiv starta väldigt långsamt gör inte saken bättre i det här fallet. Men det jag kom fram till var att jag har valt att göra så här för att jag vill det, för att det passar mig, och för att jag själv tycker om böcker som börjar på det sättet, oavsett vad den stora massan av läsare där ute tycker, och oavsett vad ett förlag skulle kunna tycka. Givetvis fanns även en del andra funderingar där i min tvivelsattack, men jag får nog återkomma till dem senare, så att det inte tar en vecka att läsa det här inlägget.

Och rent praktiskt, hur kom jag vidare där på mitt hotellrum mitt i skrivkrampen och tvivlen? Jo, jag öppnade en halvflaska vin från minibaren och böt perspektivkaraktär och skrev på något helt annat. Det fungerade hur bra som helst!

Lägesrapport och skrivlyxplaner

Det har inte blivit alls så mycket skrivande de senaste veckorna som jag hoppats. Verkligen inte. Därav också lite färre blogginlägg, som ni kanske märkt. Jag ligger ungefär hundra sidor efter min redigeringsplan, som förstås – det ska erkännas – var väldigt optimistisk. Men ändå. Det är jobbigt att inse hur lite skrivtid jag faktiskt lyckas få ihop i vardagen. Och hur underbart det än är att det är vår så innebär våren alltid att jag får ännu mindre skrivtid, för mina två små trädgårdsplättar är löjligt eftersatta och man vill ju vara utomhus och bara njuta lite också. Livet som aspirerande författare kan innebära svåra val.

Men om man har en fin sambo (som jag har) och har någorlunda stabil ekonomi (som vi också har), så kan man ibland få göra lite roligare val. Exempelvis valet av hotell till en egen liten mini-skriv-retreat om två veckor! Japp. Ni läste rätt. Jag ska få unna mig en alldeles ensam natt på hotell med tillhörande skrivtid dagen innan och dagen efter. Förstår ni lyxen! Jag kunde nästan inte somna igår för att jag blev så upplivad. Tror att det kanske blir Lady Hamilton i Gamla stan, trots kyrkklockorna varje kvart. Ska boka ikväll.

Tjohooo!