Etikettarkiv: Skrivprocessen

Skrivåret 2015

När jag försöker sträcka tanken bakåt och omfamna hela det här året, märker jag att det känns som flera, och inte alls bara ett. Det beror säkert på många olika saker, men en av de viktigaste är antagligen litteraturkunskapen jag läst i höst – det har varit det första steget ut i ”den vanliga världen” (okej, nästan den vanliga världen, universitet är lite som lekplatser, egentligen) efter flera år som utmattad och föräldraledig, men det har också gett mig så mycket i form av nya tankar när det gäller litteratur, skrivande och mänsklighetens historia och utveckling. Jag önskar så innerligt att jag bara kunde få fortsätta med litteraturvenskapen för det är helt ärligt det absolut roligaste jag någonsin gjort i hela mitt liv, men nu är mina studielån slut så framöver kan det bara bli 7,5 poängs kvällskurser, eller liknande. Och jag ska nog inte hoppa på någon kurs i vår, om jag ska börja skriva på mitt manus igen så måste jag fokusera.

För, ja, jag tänker börja skriva på mitt manus igen. Jag tänker börja närmare exakt i övermorgon, den andra januari, då jag bokat in en tvådygns skrivretreat på hotell som uppvärmning på det nya skrivaråret. Gissa om det ska bli härligt! Och gissa om det känns extremt overkligt.

Förra året vid den här tiden gick jag och väntade på att få lämna mitt manus till Liv för helhetsrespons. På min födelsedag den tjugoåttonde mars fick jag tillbaka manuset tillsammans med noggrann och omsorgsfull respons, och jag blev otroligt peppad att sätta igång igen och äntligen skriva klart. Jag satte en mycket optimistisk och ganska orealistisk deadline (som vanligt) nämligen att jag skulle vara klar att skicka in manuset i maj 20016. Det gick upp och ner med skrivandet under sommaren och hösten, och i november kom jag plötsligt till den förvånande insikten om att jag inte skulle kunna och inte heller vilja bli klar till min deadline, inte till det priset som i så fall skulle behöva betalas. Det går att läsa lite mer utförligt om hur jag tänker här, men i stort handlar det om att skrivandet inte får ta över så mycket att livet blir lidande, och om att skrivandet blivit ett sådant tungt krav och en sådan stress för mig, att det inte varit det minsta roligt på länge. Efter att jag tagit det här beslutet, och bestämt mig för att mitt manus kommer att bli klart, men att det inte är det minsta viktigt NÄR det händer, bara ATT det händer, upptäckte jag det fantastiska att jag plötsligt fick tillbaka skrivlusten, och att jag också fick tillbaka väldigt mycket annan glädje. Mitt dåliga samvete försvann, och jag njuter nu av att skriva om jag gör det, och jag njuter också av att inte skriva, om jag inte skriver. En fantastisk känsla. Jag har ändå tvingat mig själv att vila från manuset under december (det var ärligt talat inte jättesvårt eftersom det ändå är så mycket att göra då med julrelaterade saker), för att få en helt ny och fräsch start i januari. Och nu är jag peppad!

Jag känner att jag sällan börjat ett nytt år med så mycket pepp i kroppen – och det säger ärligt talat en del eftersom jag är en rätt så peppad nyårsfirare i allmänhet. Jag tror att jag nästa år kommer att vara gladare och starkare än jag varit på många, många år, och jag tror att jag kommer få en hel del skrivet, även om jag inte vågar uttala mig om hur mycket. Men det spelar ju ändå ingen roll längre. Även om jag förmodligen kommer fortsätta att räkna skrivna ord och sidor, så kommer en annan del av mig att i första hand räkna glädjen, tillfredsställelsen och njutningen.

Det hoppas jag att alla ni andra också kommer att göra, och jag hoppas att ni får ett underbart GOTT NYTT ÅR!

 

Segheten så här efter över sex år med mitt manus

Det går obeskrivligt segt med skrivandet. Det beror delvis på att jag skriver en hemtenta och är lite upptagen och stressad av den, delvis på att jag är förkyld. Men i ärlighetens namn, så är det tyvärr inte bara det heller.

Jag börjar verkligen tröttna. Över sex år med samma manus gör att jag inte riktigt har kvar entusiasmen. Trots att min text är bättre nu än någonsin, både den gamla och den nya, trots att jag känner att jag faktiskt kommit någonstans med manuset, på många olika plan. Jag kan bara inte uppbåda samma glädje inför att skriva längre. Jag hoppades att jag skulle få lite extra schvung med NaNoWriMo, men istället gör det mig bara ännu mer deppig eftersom jag presterar ungefär 300 ord om dagen som det är nu (och det är i bästa fall), istället för 1600 ord om dagen eller vad det nu är som jag borde skriva. Jag har kommit till en väldigt obehaglig punkt, som jag faktiskt aldrig trodde att jag skulle hamna vid:

Jag vill inte skriva. Jag vill ha skrivit.

Antagligen borde jag inte fundera över det här nu, mitt i en hemtenta. Vem hinner skriva på sin roman mitt i en tenta? Inte så många, gissar jag. Men jag tar mig tid till andra saker de här dagarna, nu i helgen har jag haft tenta-förbud exempelvis, så all min ”fria” tid i helgen skulle jag ha kunnat skriva på manuset. Men jag har inte gjort det. Och det är för att jag inte vill. Det jag faktiskt vill är att bli färdig. Jag vill vara färdig nu. Jag vill skicka iväg mitt manus till ett antal förlag och få en låååång semester från det. Men om jag fortsätter känna så här finns ju risken att jag aldrig någonsin blir klar.

Känner ni så här ibland? Vad gör ni då?

Att killa en darling

Häromdagen hade jag ett tillfälle när jag var tvungen att göra det där som folk pratar så mycket om: jag tog död på en älskling. Killed a darling, som det heter. Inte en älskad karaktär, alltså, utan en bit text. Det sägs att det är svårt att göra det, men superviktigt, att texten blir bättre av det, så det måste helt enkelt göras trots lidandet det förorsakar.

Jag har aldrig gjort det förut, insåg jag. Jag betraktar min text som ett ganska levande och organiskt material, så jag är ofta inte så fäst vid enstaka meningar och liknande och har helt enkelt inte så mycket darlings. Jag ändrar och skriver om utan särskilt mycket saknad eller ångest. Att ta död på den här lilla älsklingen här om dagen, vållade mig inte heller någon direkt ångest, men det var en intressant liten process.

Jag höll på och redigerade de första sju sidorna i mitt manus (för kanske femte gången), vilka introducerar ett av berättarperspektiven och ett antal karaktärer och konflikter. Och plötsligt insåg jag att ungefär en hel sida (den näst sista sidan) var helt fel. Den sidan introducerar två mindre (riktigt små) karaktärer, ger mycket stämning och viktig miljöbeskrivning, den fördjupar läsarens känsla för perspektivkaraktären och den introducerar också en bihandling som jag i princip inte alls vet vad jag ska göra med. Förut har jag känt att den sidan uppenbarligen måste vara med eftersom den uppenbarligen gör alla de här sakerna, och det uppenbarligen är bra – särskilt när jag lyckas komma på vad jag egentligen ska göra av den där lilla bihandlingen. Men nu var det plötsligt uppenbart att jag hade haft fel. Jag såg plötsligt helheten (de sju sidorna) på ett helt annat sätt. I första hand förstås för att jag just skrivit om helheten så att det viktiga (konflikter, en viss stämning) kommit fram bättre.

Utan tvekan kunde jag se hur den här enda sidan förstörde för de sju andra, hur den gjorde ett stort hack i stämningen jag ville få fram och lämna läsaren i när jag byter perspektivkaraktär. Jag kunde dessutom också se att den här eventuella bihandlingen som jag bara hade extremt vaga föreställningar om faktiskt är helt onödig och inte alls behövs, och att hela sidan därför rakt av miste sitt existensberättigande.

Den där sidan skulle ju inte vara en darling, om det inte vore för att de två karaktärerna som introduceras och det de representerar i mitt manus, är något som jag verkligen älskar och som jag upplever som både viktigt och lite unikt för min berättelse. Därför kändes det när jag bestämde mig för att plocka bort den där sidan. Jag tvekade inte. Jag hade ingen ångest. Men det kändes. Och nu är jag mycket nöjd med mig själv, för de sju sidorna är SÅ mycket bättre, och allt det jag uppfattade som viktigt på den där sidan jag plockade bort, det kan jag skriva in eller få med på andra ställen och på andra sätt, eller faktiskt vara utan. Nästan ingenting gör mig så lycklig som just det där: att har rätt ögon för texten, att se vad som verkligen fungerar och vad som inte gör det. Ibland är det så himla svårt. Men när det är lätt, då är det underbart, även om det innebär att killa en darling.

Hur är det för er med era darlings? Lätt eller svårt att ta död på dem? Gör ni det ofta?

Det där lite magiska med skrivandet

Jag börjar nästan bli klar med slagsmålscenen (som ju inte är ett slagsmål egentligen, men för att ni ska förstå på ett ungefär). Halleluja! Det hjälpte mig ganska mycket att fokusera på känslorna istället för på vad de gör och säger, så tack för det tipset! Och en sak till: det hjälpte att strunta i mina egna anteckningar om vad det var jag skulle skriva. Tänk vad intressant att det kan vara så.

Jag hade bestämt mig för att jag behövde en viss, specifik utgång av scenen, vilket betydde att perspektivkaraktären behövde fatta ett visst, medvetet beslut, vilket i sin tur betydde att hon behövde ha en anledning att fatta det beslutet, och så vidare. I mina anteckningar inför scenens uppbyggnad hade jag alltså skrivit en liten redogörelse för allt som de två karaktärerna behövd säga och göra och tänka, för att allt skulle utfalla enligt planen. Praktiskt, kan man tänka, då är det ju bara att skriva på. Men jag insåg till slut att det var tvärt om. Det var ju så sjuuukt tråkigt att skriva ner allt som stod i min planering, som en extremt jobbig hemtenta.

Så mitt i det där skrivandet som kändes som att simma i sirap, bara slutade jag tänka på vad som stod i mina anteckningar och lät karaktärerna göra lite som de ville istället. Jag snarare iakttog än skrev, och det visade sig att det var ett supertricks. Istället för att min karaktär fattade beslut på en massa exakta fakta, så visade det sig att jag kunde få till samma specifika utgång av scenen till synes nästan helt slumpartat. Det snarare råkar bli som det blir, på grund av några olika små saker; det växer fram mer organiskt och mycket mer subtilt och komplext (tycker jag åtminstone nu när jag är jättenöjd och väldigt trött och det är mitt i natten). Vad coolt det är! Även om den här texten i sin helhet fortfarande inte är något vidare, så känns den mycket bättre nu än jag förväntat mig, och framförallt så har jag den där känslan som jag har när det känns bra: att mina karaktärer är på riktigt, att saker händer dem och att de gör som de gör, inte för att jag bestämmer och hittar på, utan för att det liksom är meningen, eller att det råkar bli så. Kanske kommer jag ändå inte att ha kvar scenen i den här formen, sådant är ju svårt att veta i det här stadiet, men det var ändå ett litet genombrott, det får jag lov att säga!

Och jag ska komma ihåg det här: När det är svårt och tråkigt att skriva efter mallen – sluta med det!

Hur det gick

Min retreat var en succé, får jag nog lova att säga. Jag är faktiskt sjukt nöjd. Och jag inser plötsligt med enkel och klar tydlighet hur det är möjligt att skriva en bok på ett år, sådär som jag har förstått att många författare gör. Man måste bara: 1 – helst inte ha några barn, och 2 – helst inte göra så mycket annat med sin tid. Att skriva är inte svårt, det är bara svårt att hitta tillräckligt med tid att skriva på.

Jag lyckades redigera femtiofem sidor, och av dem är kanske sju, åtta sidor helt nyskriven text. För mig är det absolut personligt rekord (tidigare har det hänt att jag lyckats antingen skriva sju sidor på ett drygt dygn, eller redigerat mycket – fast ärligt talat aldrig så här mycket) och det känns underbart att äntligen vara igång igen. Jag har dessutom också fått så mycket tänkt om manuset: jag har hittat på nya miljöer och namn på saker som förut var namnlösa, jag har uppfunnit nya djur och varelser och allmänna detaljer till min stad som förhoppningsvis berikar och förhöjer upplevelsen för en läsare.

Det är ganska galet att jag på bara ett drygt dygn lyckas producera mer än jag gjort på flera månader sammanlagt. Men jag har börjat inse att det är så för mig just nu. I vardagen är det oerhört svårt att få lugnet att verkligen skriva. För även om jag då och då faktiskt får små tidsenheter i form av timmar och minuter, så är tiden däremellan så extremt sönderhackad och söndermalen, att jag behöver mina tidsenheter av egentid till att hämta mig, och till att värma upp inför skrivandet. I bästa fall hinner jag bara komma igång innan tiden är slut, i sämsta fall inte ens det. Jag ska verkligen försöka hålla i skrivandet nu, så mycket jag bara kan. Men jag inser också att för att jag ska bli klar och verkligen komma framåt behöver jag längre sammanhållna tidsbitar (det måste ju inte vara flera dygn på hotell även om det självklart är det absolut bästa jag kan tänka mig), och jag ska också göra allt jag kan för att försöka planera in sådana i vardagen. Nu i höst när jag ska plugga är det ju möjligt på ett helt annat sätt. Hurra för det!

Hur går det egentligen för er andra med skriveriet så här mitt i semestertider?

Kvalitet och nödvändighet i texten

Häromdagen skrev jag om mitt omständliga sätt att skriva mig fram till om jag ska ha kvar text eller inte, när jag tvekar. Jag tycker som sagt att det på vissa sätt är en bra metod eftersom den hindrar mig från att fatta förhastade beslut. Men självklart önskar jag att jag skulle klara av att se vad som ska bort och inte, utan att behöva gå igenom den där processen av omskrivande. Därför tänkte jag utveckla ämnet lite till.

Min svårighet är att jag när jag läser en bit text som inte känns rätt, ibland har ganska svårt att avgöra om den är onödig och ska bort, eller om den bara är dåligt skriven. Vissa textbitar är förstås enklare: nyckelscener, vändpunkter och så vidare, de som jag säkert vet att de behövs. Men de mindre bitarna, delar av scener, sådant som inte är extremt viktigt, men som ändå skulle/borde kunna tillföra något till berättelsen. Jag försöker komma på vad det är som gör att det känns så otroligt svårt att se det här, åtminstone i min egen text.

Det handlar om flera olika saker, tycker jag. Som med allting är det säkert en fråga om erfarenhet, och något som kommer ju mer man skriver. Men om jag nu ska försöka bryta ner det – eftersom jag vill lära mig så fort som möjligt – så tror jag tror att en del av svårigheten ligger i min perfektionistiska och känslomässigt utlevande ådra. Jag reagerar otroligt starkt på saker som jag tycker är dåligt gjorda, osnygga och haltande, obalanserade, ogenomtänkta. Det är ingen större överdrift att säga att jag går i taket över sådana saker – mina möbler har hört mig säga MYCKET elaka saker* om exempelvis JK Rowlings när jag läste hennes första två böcker om Harry Potter. Jag lyckades inte överse med bristerna i hennes författarskap förrän jag lyssnade på Harry Potter som ljudbok, och det beror givetvis en hel del på Stephen Frys helt igenom gudomliga läsning, men också på att jag i ett lyssnarläge stänger av mitt känsligaste och mest kontrollerande sinne, nämligen ögonen, och hur jag ser på text. Det jag vill säga med det här exemplet är alltså att jag tror att det är just mina starka reaktioner på saker jag inte gillar, som hindrar mig från att vara mer objektiv. Och det borde ju gå att jobba på, kan man tycka.

En annan del av min svårighet tror jag ligger i att det ju finns så olika sätt att skriva på, och att jag inte riktigt har hittat fram till mitt eget sätt helt och hållet (vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att det är mitt första roman-försök). Jag tänker rent stilistiskt, på graden av babblighet och beskrivningar och tempo i berättandet. Jag får för mig att man efter ett tag skaffar sig ett slags raster, ett raster som är ens egen skrivstil och som man kan lägga över ofärdig text och liksom tydligt se att: nej, det här passar inte in, men det här får vara kvar. Det kanske är önsketänkande, men jag hoppas att det kan bli så när jag lärt mig.

Vad tror ni? Finns det ett sådant raster? Har ni ett eget?

* Exempelvis: ”Men GUD, kan inte någon av de här karaktärerna bara DÖ, så att jag får KÄNNA någonting någon gång. Vad är det för FEL på den här jävla människan, här slarvar hon bort typ VÄRLDENS BÄSTA MILJÖ på att hon inte över huvud taget kan skriva, JAG TROR JAG BLIR GALEN!” Och så vidare.

Att skriva sig igenom besluten – långsamt men ändå rätt

Jag är långsam när jag skriver, inte för att jag alltid skriver så långsamt egentligen, men jag är omständlig. Jag har ett sätt att behöva skriva mig igenom saker, innan jag är klar med dem.

Jag kan titta på en bit text, för att ta ett aktuellt exempel: min jättelånga transportsträcka (som jag nämnde exempelvis här), och tänka: hm, det här är inget vidare, kanske att jag inte ens ska ha med det. Men jag klarar inte att ta bort det direkt. Inte för att det alltid är svårt att ta bort saker direkt, (ibland är det lätt), men när jag inte känner mig säker så kan jag inte bara göra det hur som helst. Det jag gör då är att ta den långa och omständliga skrivvägen: jag skriver om hela biten text som jag tvekar om, så bra som det bara är möjligt, ibland i flera omgångar, och när den är så bra som jag kan få den, DÅ vet jag om den måste bort. Ibland räddar jag saker på det här sättet och får till något som jag är supernöjd med. Ibland slänger jag saker, men då med en känsla av fullkomlig övertygelse om att det aldrig kunde ha funkat. Och det är en skön känsla, jag bär inte med mig någon ånger, eller någon känsla av att jag kanske gjorde fel, tänk om det hade gått att rädda ändå, inget sådant.

Det är som sagt väldigt tidskrävande, men för mig känns det som det enda sättet. Jag har en liten förhoppning om att jag ska bli bättre på att bedöma text som onödig eller nödvändig, oavsett kvalitet på språk och gestaltning – jag har fått för mig att det måste handla en del om erfarenhet. Men nu när jag ännu inte lärt mig gör jag på det omständliga sättet för att vara på den säkra sidan.

Hur gör ni?

Sämst blir bäst och svårast lättast

Jag måste ju berätta lite om min karaktär X, som var den som löste min skrivblockering på retreaten (om man alltså bortser från den roll jag själv och även Liv spelade för den sakens skull). Jag gick från att skriva knappt ett ord på flera timmar och prokrastinering i form av shoppande och fikande, till att skriva helt maniskt och upptäcka att klockan var kvart över åtta och jag inte ens hade funderat över middag. Ganska stort för att vara mig, som annars är som Skalman med mina mat- tider.

Karaktär X är den karaktär som jag själv haft allra svårast för från början (jag har skrivit om det exempelvis här och här). Jag har haft svårt för att tycka om henne (jag kan härmed avslöja att hon är en hon, för enkelhetens skull), och jag har haft svårt för att skriva fram henne på ett bra sätt. Men när Liv läste hela mitt manus så var karaktär X den som hon upplevde som mest spännande, mest välgestaltad och mest färdig. Och nu när jag satt på mitt hotellrum och kämpade med min huvudkaraktär som jag ju kan utan och innan och inte lyckades klämma fram en vettig mening, så blev det plötsligt som att spruta champagne när jag bytte till karaktär X, som jag alltid haft så svårt för. Hur kan det komma sig, kan man undra?

Mitt spontana svar är att det nog beror på att jag jobbat så medvetet med henne. Även om jag jobbar ”medvetet” med alla mina karaktärer så har jag lagt enormt mycket mer tid och energi på just karaktär X, eftersom jag har känt mig tvungen. Jag har nyligen skrivit om alla hennes stycken i manuset, vilket betyder att just de styckena är cirka fyra, fem år nyare än vissa stycken om de andra karaktärerna. Det är ju inte svårt att tänka sig att det faktiskt gör skillnad, även om de andra styckena är delvis redigerade flera gånger.

Men det finns en annan faktor som jag tror spelar in, och det är karaktärens karaktär, så att säga. Hon har en typisk extrovert personlighet, det vill säga, hon är en ”doer”. Hon håller inte på och tänker och reflekterar så mycket. Hon är inte typen som bara låter saker hända henne. Hon gör upp planer, och sedan ser hon till att få dem att gå i lås, hon är impulsiv och lite våghalsig och dumdristig och ganska charmerande. Jag tror att jag har haft svårt att hitta fram till henne just därför att hon är så extrovert, och jag själv inte är det, men när jag har tagit mig förbi det hindret så tror jag att hon på alla andra sätt är lättare att skriva om – av samma anledning.

Det är en väldigt speciell känsla, när saker och ting vänds upp och ner på det här sättet. De karaktärer som förut var lättast att skriva om och som jag uppfattade som de bästa bitarna, är nu svårast, till och med de sämsta bitarna i mitt manus. Medan den svåraste karaktären som jag nästan skämdes för att låta någon läsa om, är nu den bästa, den mest färdiga och den lättaste.

 

Retreatrapport

Ursäkta radiotystnaden härifrån. En kombination av intensivt skrivande, förkylning, trötthet och vissa datorproblem har gjort att jag inte prioriterat bloggandet de senaste veckorna. Så här följer nu en något försenad rapport över hur det gick på min efterlängtade skrivretreat.

Det absolut första som hände (och som liksom hade smugit sig på mig i tysthet redan flera dagar innan jag kom iväg) var att jag drabbades av den värsta tvivelsattacken i mitt skrivande någonsin. Vilket egentligen inte säger så mycket eftersom jag sällan eller aldrig har tvivlat allvarligt förut, men jag var tvungen att ta en lååång promenad för att shoppa kläder och hudvård och köpa en latte och en cheescake med vit choklad och lyssna på Writing Excuses i lurarna, och sedan ligga på hotellsängen och prata i telefon med min egen privata skrivakut (läs: Liv), innan det äntligen släppte. För tack och lov så gjorde det ändå det.

Jag har bara kommit i närheten av den här typen av tvivel en gång förut, och det var när jag var på sluttampen av mitt första utkast. Men då var det tvivel i form av att jag inte hade en aning om ifall det jag skrev faktiskt fungerade. Känslan av att inte veta, inte kunna se min egen text och bara famla i mörker. Den här gången var det mer som att jag lyckats slå på lyset och såg min egen text i ett väldigt exakt och inte så smickrande ljus, och min slutsats var ungefär: Herregud, det här är inte tillräckligt bra, det kommer aldrig bli tillräckligt bra, och vem, VEM, skulle någonsin vilja läsa det här? En massa följdfrågor uppenbarade sig, som exempelvis: Varför har jag valt just den här berättelsen när det hade varit smartare (och kanske mer säljande) att välja en annan berättelse? Varför har jag valt att berätta min berättelse just så här, när det hade varit smartare (och kanske mer säljande) att göra på något annat sätt? Och så vidare. Och en annan av de frågor som besvärade mig var förstås: varför, VARFÖR, var jag tvungen att få den här attacken av tvivel just exakt nu, när jag hade ett helt dygn av skrivande på mig, något jag inte haft på över ett år.

Svaret på den sista frågan är förstås – tänker jag – att när ens vardag består av skrivstunder på mellan tio minuter och en timme (med möjligt avbrott när som helst och ibland med avbrott på flera dagar utan skrivande), så är det svårt att hinna med de stora och långa tankarna, de som berör helheten. Alltså inte så kontigt att det kom precis när jag hade ett dygn på mig helt i fred med min dator. Snarare ganska naturligt.

Angående tvivel av den här sorten har jag kommit fram till att de alltid har två sidor. Dels så är det aldrig riktigt så illa som man tror, det finns ett element av överdrift och helt enkelt känslomässighet i den här sortens tvivel, som förmodligen bäst övervinns med skrivpepp från vänner och allmän optimism och envishet. Den delen är jag ärligt talat ganska bra på eftersom jag är född optimist, jag måste bara få lite tid på mig att liksom glida ner på botten i mitt hål och sedan upp igen – vilket i mitt fall går ganska fort. Men det finns en annan sida av den här sortens tvivel också, nämligen den att det för det mesta finns korn av sanning i tvivlen. Precis som jag tror att det ofta ligger någon slags sanning bakom negativ kritik från testläsare (bara kanske inte alltid den sanning som de själva tror), så ligger det ofta någon slags sanning bakom ens egen känsla av att något inte är tillräckligt bra (bara kanske inte alltid den sanning man själv tror).

Varför kom de här tvivlen just nu? Som jag sade för att jag hade tid på mig att tvivla, men också för att jag precis höll på att skriva den absolut tråkigaste och sämst gestaltade biten i hela mitt manus – i princip en jättelång transportsträcka som jag bestämt mig för att jag måste ha med nästan till vilket pris som helst. Jag har lyft den här transportsträckan jättemycket under min senaste redigering, men det går liksom inte att komma ifrån att det fortfarande är en transportsträcka, och det faktum att jag valt att låta min huvudkaraktärs perspektiv starta väldigt långsamt gör inte saken bättre i det här fallet. Men det jag kom fram till var att jag har valt att göra så här för att jag vill det, för att det passar mig, och för att jag själv tycker om böcker som börjar på det sättet, oavsett vad den stora massan av läsare där ute tycker, och oavsett vad ett förlag skulle kunna tycka. Givetvis fanns även en del andra funderingar där i min tvivelsattack, men jag får nog återkomma till dem senare, så att det inte tar en vecka att läsa det här inlägget.

Och rent praktiskt, hur kom jag vidare där på mitt hotellrum mitt i skrivkrampen och tvivlen? Jo, jag öppnade en halvflaska vin från minibaren och böt perspektivkaraktär och skrev på något helt annat. Det fungerade hur bra som helst!

Skrivandets upp och ner

Som ni kan förstå av inlägget inre explosion är jag just nu i en av mina mest kreativa faser. Den där det känns som om jag knappt kan gå utanför dörren/slå på datorn/titta på min bokhylla utan att få en massa tankar som jag skulle vilja skriva ner eller diskutera med någon. Intressant nog är skrivarvännen Liv i den absolut motsatta fasen, som hon skriver om i det här inlägget på sin blogg. Hon kallar det för mellandagar. En träffande benämning.

Precis som Liv har jag funderat en hel del över det här med kreativitetens (och därmed skrivandets) upp och nedgångar. Det har nog alltid varit uppenbart för mig att min kreativitet kommer i faser. Men på senaste tiden har jag börjat identifiera mönstret lite tydligare. Det har börjat kännas nödvändigt för mig att ha lite bättre koll på hur allt egentligen hänger ihop, för att berg och dal- banan inte ska bli alldeles för jobbig. Och jag behöver (som alltid) helst formulera det i skrift. Annars känns det inte som att jag har tänkt färdigt.

Jag har identifierat tre faser, som kommer efter varandra i ett ständigt fortlöpande mönster. Först vad jag skulle kunna kalla för explosionsfasen, (där jag alltså är just nu) när min hjärna flödar över av inspiration och fullkomligt sprutar ut idéer och uppslag till allt från blogginlägg och noveller till nya romaner, filmmanus eller helt andra projekt. Om jag inte ska bli galen måste jag då ägna en period åt att samla upp allting, få ner tillräckligt mycket på papper för att känna att jag är trygg med att jag inte ska tappa bort någonting, att allt finns kvar även fast jag inte hinner jobba med allting samtidigt, för det hinner jag förstås inte fast jag gärna vill.

Och sedan infinner sig arbetsfasen, en sorts lång nedförsbacke när jag kan använda energin från min explosion till att faktiskt skriva: blogginlägg, dagbok, manustext, annan text, vad det nu är jag håller på med. Det är en underbar fas, men jag brukar ha en del problem med den. Som jag antydde i mitt inlägg om explosionen har jag en tendens att liksom hatta fram och tillbaka mellan olika saker, för att jag gillar att skriva på flera olika saker samtidigt, precis som jag alltid läser flera olika böcker samtidigt, och i allmänhet har en massa olika projekt samtidigt. Det gör tyvärr att jag ofta får mindre gjort än vad jag skulle vilja under de här perioderna. Dessutom har jag ju min maniska sida, som lätt går igång i det här läget – och även om det är härligt, så kan det också vara lite destruktivt.

För det som till sist händer – ju mer maniskt jag gått igång på saker, desto fortare händer det – är att energin tar slut, alltid innan jag hunnit med det jag ville hinna med. Det tänker jag på som utmattningsfasen, även om jag tycker att Livs namn för det är bättre – mellandagar. Det handlar helt enkelt om återhämtning. Energin är slut, både i huvudet och i kroppen, lusten försvinner och jag tror att om jag var det minsta pessimistiskt lagd så skulle nog tvivlen komma här också. För att åter kunna komma i arbetsfört skick måste jag vila. Men det där med att vila är helt enkelt inte något jag är bra på, åtminstone har jag inte varit det under större delen av mitt liv – det är inte förrän nyligen som jag äntligen börjar lära mig lite. Och då har det krävts några års ordentlig utmattning och en hel del ansträngning för att komma till den här punkten.

Som jag skrev i min kommentar till Livs inlägg: jag har börjat försöka tänka på min kreativitet lite som andning: en självklar vågrörelse av in ut, in ut. Det jag menar när jag säger in och ut handlar snarare om aktivitet och passivitet. Att i min aktiva fas – utandningen – tar jag in otroligt mycket information, men jag gör det på ett aktivt sätt: jag läser med pennan i handen och gör understrykningar och har små färgglada flärpar som jag sätter på de viktigaste sidorna, eller så viker jag hundöron, och jag skriver stödanteckningar och planerar och skriver blogginlägg om allting som jag funderar på. Hjärnan går på högvarv. All information bearbetas högintensivt och formas om till något som jag kan uttrycka, diskutera, skriva ned. Efter all den här aktiviteten kommer ganska naturligt den passiva fasen – inandningen. Då tar behovet av att uttrycka allting hela tiden slut, eller mattas av åtminstone. Jag tar gärna in saker i de här perioderna, men inte aktivt. Jag läser inte lika mycket, och om jag gör det så blir det sällan skrivhandböcker eller andra fackböcker eller biografier, utan mycket lättare läsning, ren underhållning. Jag gör mer av ingenting. Och jag tittar på teveserier. Faktum är att det är bara i sådana här perioder som jag tittar på teveserier egentligen. När jag har mina aktiva perioder prioriterar jag alltid bort den sortens underhållning eftersom min tid känns för värdefull för att bara slötitta på saker, och det känns också alltid lite för passivt när jag är i den där känslan av att jag vill lära mig, förstå, formulera och uttrycka.

Och så här går det runt i en oändlig cirkel.

Det jag har börjat inse och nu försöker lära mig, är just att inte pressa mig själv för hårt i den aktiva fasen, eftersom det är då mellandagarna blir till utmattning. Precis som Liv skriver i sitt inlägg är det så att ju mer jag tillåter mig själv att vila och försöker njuta av mellandagarna, ju fortare går de över, och ju bättre mår jag.

 

Hur ser era kreativa processer ut? Går de också i faser, eller är de lite mer balanserade?