Etikettarkiv: Skrivtips

Konflikter i tre lager

På min skrivkurs i torsdags pratade vi om konflikter på ett sätt som jag aldrig gjort förut, och som jag känner kommer att hjälpa mig en hel del i mitt fortsatta skrivande. Konceptet är lätt att förstå, men eventuellt inte lika lätt att utföra snyggt – hur som helst tror jag att det gör det stor skillnad i en text när man lyckas med det.

I korthet är de tre konfliktande lager vi är ute efter:

  1. Konflikter mellan människor
  2. Inre konflikter
  3. Konflikter i miljön

Konflikter mellan människor är den kanske mest uppenbara och mest använda konflikten. Det kan förstås röra sig om allt från olika åsikter i ett vänskapligt samtal till fullt slagsmål på liv och död. Det kan också röra sig om exempelvis avundsjuka, svartsjuka eller rädsla, allt där två eller fler personer är inblandade och det finns en spänning. Konflikter mellan människor kan alltså också vara konflikter mellan en person och en grupp, mellan flera grupper, eller i förlängningen en konflikt mellan en person och samhället eller mellan samhällen.

Inre konflikter handlar om en spänning mellan känslor, mål eller motiv inom en individ. En person kan förtäras av avundsjuka och samtidigt ha enorma skuldkänslor för avundsjukan. En personkan ha konfliktande mål där uppfyllande av det ena målet bara kan ske på bekostnad av det andra målet. Inre konflikter är extra användbara på det sättet att de kan vara närvarande även när en karaktär är helt ensam, och på så sätt skapa spänning i texten.

Konflikter i miljön är enligt min kursledare Jorun Modén det konfliktlager som många författare ofta förbiser. Här handlar det om en spänning mellan människa och miljö, och det kan vara allt från att man snubblar på en sten till invaderande gräshoppor eller en mindre istid. Miljö är inte en synonym för naturen, utan syftar på allt som karaktärerna i texten omges av. En granne som spelar för hög musik, en trasig bil på motorvägen, ett brandlarm som går när man steker pannkakor – allt av liknande slag kan vad jag förstår ses som en konflikt i miljön. Och det är klart att man inte hela tiden kan lägga in riktigt stora konflikter i miljön, det skulle i värsta fall störa berättelsens flöde. Men det är viktigt att inte glömma bort möjligheterna att ta in miljön i texten och att använda den för att väcka intresse.

Tricket är alltså att i största möjliga mån ha med alla tre konfliktlagren. Det förtätar texten och läsupplevelsen och håller läsaren intresserad. Om man upptäcker längre stycken i sin text där det inte finns någon av de här konflikterna (jag har definitivt skrivit sådana stycken), finns en viss risk att läsaren gäspar ihjäl sig under läsningen, eller ännu värre, helt enkelt slutar läsa. Som så ofta när det gäller skrivande tror jag att många av oss antagligen får in de här olika konfliktlagren lite omedvetet, för att vi känner igen en spännande text och undermedvetet skapar den. Men för min del tycker jag att det alltid gör väldigt stor skillnad när jag blir medveten om en strategi och kan sätta ord på den. Det är ofta först då som jag kan se tydligt varför en bit text inte fungerar – om den nu inte gör det. Jag tänker att de här tre konfliktlagren kan användas som en ganska enkel men tydlig kontrollfunktion för text som inte håller måttet.

Hur är det för er? Tänker ni på att få med de här olika typerna av konflikter när ni skriver?

 

Premiss

På min skrivkurs verkar det som om jag lär mig ungefär en matnyttig sak per tillfälle. Det är möjligt att det inte kommer vara så precis varje tillfälle, men jag är inte den som inte generaliserar när det finns möjlighet.

Förrförra veckan pratade vi om berättelsens premiss. Det var ett nytt begrepp för mig och det var från början inte alls uppenbart vad som egentligen menas, eller vad som faktiskt skiljer en premiss från ett tema. Båda verkar vara en hjälp att beskriva och sammanfatta vad berättelsen handlar om och vad man vill att läsaren ska få med sig. Min kursledare beskrev premiss som ”vad det är för känsla man vill att läsaren ska ha när hen har lagt ifrån sig boken”, och det kändes för mig ganska luddigt.

Polletten trillade inte riktigt ner förrän skrivarvännen Liv tipsade mig om en definition av premiss från Voodoo Films filmordlista (länk här):

”Premiss betyder förutsättning eller antagande. Premissen är en form av budskap i en mening och en viktig del av manusprocessen som svarar på frågan ´Vad vill jag ha fram med den här historien?´

Premissen ger ett styrmedel och kan vara bra om berättelsen svävar ut och om du behöver hjälp att hitta tillbaka till grundhistorien.”

Som Liv så klokt sammanfattade: Premiss är en konkretisering av ett tema, buskapet preciserat i en enda mening.

Om man tänker sig en historia som bygger på grunden ”flicka möter pojke på offentlig toalett”, så är temat kärlek och premissen skulle kunna vara ”det går att finna kärleken på de mest oväntade ställen”.

Jag är själv lite ovan att tänka i de här banorna, så jag tror att jag behöver jobba mer med begreppet i fler olika sammanhang innan jag känner att jag behärskar det. Mitt bästa skrivtips till mig själv just nu är att försöka formulera en premiss till alla böcker jag läser ett tag framöver, som övning. Och så funderar jag förstås ganska mycket på mitt nuvarande manus. Vad handlar det egentligen om? Vilken är min premiss? Jag tror att jag har ett svar på den frågan, men eftersom premissen är en efterkonstruktion i det här läget, och inte alls en grund för texten från början (som det är meningen att den ska vara) är jag inte alls säker på om det verkligen framgår.

 

Hur är det för er? Använder ni begreppet premiss, och skulle ni kunna formulera en för det manus ni skriver på nu?

Hitta i texten med Bokmärken

Det finns en underbar funktion i Word som heter bokmärken. Med hjälp av bokmärken kan man helt enkelt märka ut viktiga ställen i texten (som exempelvis kapitel, ställen där man byter perspektivkaraktär, enstaka särskilda händelser – i princip vad som helst) genom att döpa dem och spara dem i en lista. Sedan går man tillbaka till listan när man behöver, klickar på stället dit man vill komma – och vips, så är man där! Ni kanske förstår vilken uppenbarelse det här var för mig när jag hade jobbat i ett antal år med all min text på tre, fyra hundra sidor i samma dokument.

Här kommer instruktionerna:

Välj platsen i din text där du vill ha ditt första bokmärke och låt markören stå där. Exempelvis Kapitel 1. Gå in under fliken Infoga – den som finns bredvid Startmenyn. Klicka sedan på Bokmärke. Då kommer bokmärkesrutan upp och på den översta raden skriver du det namn som du vill ge ditt första bokmärke. Dock är det en liten besvärlig detalj med detta: det går inte att använda mellanslag (fråga mig inte varför, det är helt idiotiskt, men så är det hur som helst) eller några andra skiljetecken än understreck (_). Därför blir Kapitel 1 alltså Kapitel_1. Klicka sedan på Lägg till och du är färdig. I princip var det inte svårare än så.

Fortsätt med resten av dina kapitel och allt annat viktigt som du lätt vill kunna hitta i texten. Jag har bokmärkt alla ställen där jag byter perspektivkaraktär och även vissa specifika scener eller bara småstycken, till exempel alla ställen där ett visst djur figurerar, eller ställen där vädret förändras på ett avgörande sätt.

Listan med bokmärken kan sorteras på två sätt (du ser dem under rutan där listan finns): antingen på namn, eller på plats. De olika sätten att sortera kan passa vid olika typer av tillfällen, så byt som du tycker passar bäst.

Om du vill att en viss typ av bokmärken ska stå i ordning även när de är sorterade på namn (exempelvis om du har en karaktär som heter Linda och bokmärker alla ställen i texten där hon är med) måste du komma ihåg att förutom att döpa dem till något lättigenkännligt också lägga till en siffra eller två (eller fler) efter namnet:

Linda_1_kommer_hem

Linda_2_lagar_middag

och så vidare fram till:

Linda_9_hittar_bomben

men sedan måste nästa bokmärke i raden heta:

Linda_91_utvecklar_superkrafter

och:

Linda_92_räddar_världen

och så vidare, för att komma i rätt ordning

 

 

Japp. Det var allt om bokmärken. Jag sade ju att det var enkelt och konkret.

Enjoy!

Karaktärens röst

En karaktärs röst kan vara så mycket. För mig består karaktärens röst av oändligt många beståndsdelar. Små som stora. Men i stort kan jag sammanfatta det med hur karaktären pratar och tänker, och hur den upplever sin omgivning, sina relationer och det som händer. Med ”pratar” menar jag dialog, även om jag egentligen inte tänker på dialog som ”röst”. Men det är viktigt att karaktären vars perspektiv man följer pratar på ett sätt som överensstämmer med rösten. Rösten i sig är den text som berättar historien. Den som beskriver vad som händer och som låter oss komma in i karaktärens huvud. När jag börjar läsa en bok är det nästan alltid rösten som i första hand avgör om jag vill fortsätta läsa eller inte. Det är tonen, flytet, närheten eller distansen, den eventuella humorn, känslan. Nedan listar jag saker som kan hjälpa mig när jag försöker hitta en karaktärs röst.

Språket

Själva språkets teknikaliteter är förstås väldigt användbara för att skapa en personlig röst. Långa meningar, korta meningar, många kommatecken eller inga kommatecken, kolon och semikolon. Kursiverade ord för extra uttryck. Exakt vilka ord en karaktär väljer har också stor betydelse: kanske en förkärlek för vissa uttryck som bidrar till att skapa en särskild känsla.

Sinnena

Ett vanligt skrivråd är att se till att använda alla sinnen i sina beskrivningar. Syn, hörsel, lukt, smak och känsel. Mer sällan hör man någon prata om att vi människor faktiskt har sinnen som är olika dominerande – ganska ofta har vi ett eller kanske till och med ett par sinnen som är starkare än de andra. Vi kan också ha sinnen som inte är direkt skadade men som vi helt enkelt inte använder i lika stor utsträckning som andra sinnen. Jag tycker att det intressantaste är vilket eller vilka sinnen som dominerar, eftersom det går att få en lite mer unik och personlig känsla i rösten om man låter ett sinne dominera framför de andra. Särskilt om man har flera olika perspektiv eller POVar i sin berättelse kan det vara ett bra sätt att ge de olika personerna olika röster.

Intelligenserna

Den amerikanske psykologen Howard Gardner har utvecklat en teori om de sju olika intelligenserna (på senare tid har de blivit nio), som i korthet handlar om hur olika människor tar in information på olika sätt: Språkligt, musikaliskt, visuellt, kroppsligt, socialt, logiskt -matematiskt, existentiellt, genom självkännedom eller genom naturintelligens. För mer utförlig beskrivning av de olika intelligenserna, klicka här, så kommer du till en hemsida om multipla intelligenser. De olika intelligenserna används framförallt i relation till inlärning, men som författare tycker jag att man kan ha väldigt stor nytta av dem för att hitta rätt i sin röst. Precis som med sinnena har varje person en eller ett par intelligenser som hen i första hand använder (och ibland är de ju tydligt kopplade till ett sinne, exempelvis syn och hörsel) – alltså ett sätt att ta in och lagra information. En röst som skrivs med en karaktär som har ett logiskt – matematiskt perspektiv kan vara väldigt annorlunda jämfört med till exempel ett kroppsligt perspektiv, eller ett musikaliskt perspektiv och så vidare. Självklart kan en karaktär använda sig av alla de här intelligenserna i någon mån, precis som vi människor gör det i någon mån. Men om vi tänker på intelligenserna i första hand som ett verktyg för att hitta fram till rätt röst, så är nog det bästa att välja en eller två, så att det inte blir rörigt.

(om du är intresserad av att testa dina egna intelligenser, klicka här så kommer du till ett test som man kan skriva ut och fylla i – har tyvärr inte hittat något vettigt test som går att fylla i på nätet)

Inre monolog/grad av reflektion

En annan sak som jag tycker spelar stor roll för hur rösten i en text känns är graden av reflektion. Det är väldigt stor skillnad på en karaktär som inte tänker så mycket utan mest gör – och tvärt om. Som läsare tycker jag själv om att få tillbringa mycket tid inuti en karaktärs huvud (och kropp), så därför tycker jag också mycket om att skriva på det sättet. Jag antar att det är en smaksak vilket man gillar bäst, men jag tror att det är viktigt att ha förmågan att variera sig när det gäller den saken.

Optimism eller pessimism och världsåskådning

En optimistisk eller pessimistisk läggning är något som färgar rösten väldigt mycket. I stort handlar det ganska mycket om hur man ser på världen, och det är därför jag har stoppat in världsåskådning i rubriken här. Tror man att allt till slut kommer att ordna sig, eller att allt kommer att gå åt helvete. Tror man på människors inneboende godhet eller på dolda motiv och onda avsikter.

Humor

En annan sak som spelar stor roll för rösten är humorn. Practical joke- humor, slapstick- humor, subtil humor, ordvits- humor eller helt enkelt avsaknad av humor. Någon typ av genomgående humor i rösten kan verkligen få mig att avguda en viss bok.

Något mer

Som sagt. Allt det här är saker som kan hjälpa mig att hitta en karaktärs röst. Men även om det går att delvis ”mekaniskt” sätta ihop en karaktärs röst med hjälp av olika komponenter som språk, sinnen och humor, så tycker jag ändå att det krävs något mer än det. Jag vet ärligt talat inte vad det är. Det är som att man kan sätta ihop lite olika byggstenar till en sorts ”röst- klump”, men för att den ska börja leva behövs att man svingar sitt trollspö och ger den liv. Jag är inte säker på att jag kan beskriva vad jag menar. Jag tänker på det som en sorts känsla för karaktären, att jag förstår den och tycker om den tillräckligt mycket för att kunna och vilja vara inuti den, bosätta mig där inuti dens huvud och se och beskriva världen som den gör. Ibland känns det helt magiskt när det fungerar, och det känns helt sjukt frustrerande när det inte gör det.

Inspireras av andra

När det går väldigt trögt att hitta fram till en karaktärs röst så försöker jag inspireras av andra. Jag letar reda på böcker som har ett liknande språk som det jag uppskattar, och som handlar om karaktärer i samma åldersgrupp/ kön/ klass (och så vidare) som min egen karaktär, gärna också karaktärer med liknande egenskaper som min karaktär. Och så läser jag och kommer i stämning. Hittar uttryck och annat som jag kan sno, för att kunna svinga mitt trollspö, skapa min känsla för karaktären.

 

Hur gör ni för att hitta rätt röst?

 

 

Karaktärens personliga detaljer

Ingen karaktär blir levande utan en hel del personliga detaljer. Det kan vara allt ifrån hållning och ansiktsmimik till ägodelar, relationer och bakgrund. Precis som med allt annat när det gäller skrivandet är det bara vår fantasi (och ibland vissa naturlagar) som sätter gränserna. När vi bygger karaktärer är ju alla byggstenar väldigt viktiga, men ibland brukar jag tänka att just detaljerna – och framförallt vissa, specifika, väl valda detaljer – är det som liksom fångar in läsaren. Som gör att vi kommer ihåg en karaktär kanske resten av livet. Vad vore tillexempel Pippi Långstrump utan sina röda flätor som står rakt ut, eller Snusmumriken utan sitt munspel?

Innan eller under tiden

Vissa författare, som exempelvis Elisabeth George, tycker om att skriva ordentliga karaktärsanalyser innan hon börjar skriva en historia. I sin bok Skriv på! berättar hon att hon brukar skriva ungefär tre sidor text om varje karaktär, där hon går igenom uppväxt, relationer, karaktärsdrag och allt som är viktigt att veta. Hon menar att det är väldigt svårt att börja skriva en historia om personer som hon inte vet något om. Gör hon det finns det risk för att personen kommer bete sig ganska schablonartat. Å andra sidan finns författare som menar precis tvärt om – Stephen King är vad jag förstår en av dem. Dessa författare skriver sig fram till sina karaktärer istället och själva nyfikenheten är det som driver dem att skriva. Hur man vill göra måste få vara en smaksak men det kan nog vara väldigt bra att ha ett dokument där man samlar information om sina karaktärer eftersom det annars är lätt att man rör ihop saker eller glömmer bort sådant man skrivit för hundra sidor sedan.

För min del har jag ofta svårt att sätta mig ner och bara ”spotta ur mig” en massa information om en karaktär. Jag behöver ofta ta lite tid att skriva mig fram, så att säga, utforska karaktärerna lite i lugn och ro medan jag skriver. Men sedan kommer jag ofta till en punkt när jag inte kommer vidare med min berättelse för att jag har för lite kunskap om karaktärerna, och då brukar jag sätta mig och gå igenom vad jag vet och vad jag behöver veta – och utforska. För mig fungerar det bra.

Listor

Ett vanligt råd man får när det gäller karaktärer är att helt enkelt intervjua dem och skriva ner allt från ögonfärg och skostorlek vidare till musiksmak, barndomsminnen och mål i livet. Det är ett väldigt bra sätt att komma nära sin karaktär och hitta in till vem karaktären är, även om jag personligen tycker att det är både tråkigt och slöseri med tid att sitta och fylla i långa listor med information. Elisabeth George skriver att hon visserligen använder en lista med frågor, men att hon aldrig ”fyller i den”, eller ordagrant svarar på den, hon har den bara som inspiration. Jag tycker att det är ett utmärkt sätt att använda sådana listor. Även om jag själv har en typ av lista när jag bygger karaktärer, så svarar jag inte på alla frågor och går aldrig i ordning. Jag börjar med det som är tydligast för mig hos en karaktär. Ibland är det utseendet, ibland är det ett intresse personen har, ibland är det en drivkraft, ibland är det en relation. Och sedan bygger jag vidare därifrån. Jag brukar tänka på att ha öppna frågor (som börjar med hur eller varför) eller frågor som kräver ett beskrivande svar. Jag brukar också jobba ganska mycket med en del rätt så små detaljer. Det kan vara olika detaljer för olika karaktärer, jag går ganska mycket på magkänslan i det fallet. För mig är det ofta så att en liten detalj liksom föder en annan och så kan det ofta komma en massa viktig information och ibland till och med viktiga scener från bara en liten fråga, exempelvis: vad har personen i sin väska? (Ger möjlighet att fundera ut en massa olika saker: vad är det som är så viktigt för karaktären att den måste ha det med sig alltid, överallt? Smink? Medicin? Handsprit? Godis? En dildo? Eller är det bara skräp och saker som personen knappt visste att den hade? Har den ordning i väskan eller inte? Vem har den fått väskan av – eller har den köpt väskan själv? Och så vidare.)

Relationer

Jag brukar ägna lite extra krut åt att beskriva karaktärers relationer. Inte alla, men de viktigaste. Jag går igenom saker som hur de lärde känna varandra, hur de brukar umgås och vilka platser eller vanor som är ”deras”. Men framförallt skriver jag ner det som rör balansen i relationen, vem som styr och vem som följer, eventuella konflikter som finns eller har funnits, vad de olika karaktärerna egentligen får ut av relationen.

Veta men inte visa

Precis som när det gäller allt annat i skrivandet, är det viktigt att inte överösa läsaren med information. Att göra karaktärsbeskrivningar är research. Det mesta av den informationen ska inte skrivas ut i texten – i all fall inte i stora sjok utan snarare i små glimtar här och där.

 

Länk till bloggen Skrivtips som bjuder på en: lista med karaktärsfrågor.

 

Hur jobbar du fram dina karaktärers detaljer?

Karaktärens psykologiska gestaltning

Psykologisk gestaltning handlar som jag ser det om att på ett trovärdigt sätt få fram en karaktärs reaktioner, handlingar och tankar – i stort karaktärens psykologiska processer. Det handlar om att ha en trovärdig psykologisk linje genom hela berättelsen, en linje som fungerar bättre när man har sin karaktärs drivkrafter tydliga för sig. Gestaltningen i sig kan förstås göras på olika sätt precis som när det gäller gestaltning i allmänhet. För mig känns det viktigt att låta gestaltningen av inre processer genomsyra texten i sin helhet och på alla plan: att använda sig av så många ”gestaltningsknep” som möjligt. Jag tänker att det kan göras genom inre monolog, dialog, direkt handling, men också symboliskt genom att låta andra karaktärer eller till och med saker och fenomen får gestalta en process eller ett tillstånd.

Som jag skrev häromdagen kan det krävas olika grad av trovärdighet beroende på genre och målgrupp. I regel tycker jag alltid att man ska försöka eftersträva så hög grad av trovärdighet som möjligt och aldrig chansa eller fuska. Men det finns ju mycket framgångsrika undantag från den regeln:

Inte så trovärdigt funkar ibland

Ett bra exempel på dålig psykologisk gestaltning (enligt min mening) är Harry Potter, som nog är den absolut minst trovärdiga karaktär jag någonsin stött på: han växer upp extremt isolerad i en familj av korkade, snåla, egoistiska och elaka människor som utsätter honom för både fysisk och psykisk misshandel – men utvecklas till en intelligent, generös och vänlig person utan några direkta problem kopplade till uppväxten. De enda som kan överträffa Harrys bristande psykologiska trovärdighet är förstås just familjen han växer upp i, som är skildrad på ett karikatyrartat sätt. Men det har uppenbarligen inte hindrat milliontals människor (inklusive mig själv) från att läsa och älska böckerna om Harry Potter. Det jag vill säga är alltså att det inte finns några regler utan undantag, men också att den typen av bristande psykologisk trovärdighet inte skulle accepteras i en bok skriven för vuxna, och kanske inte heller i en bok skriven för barn – om den var mer realistisk.

Karaktärer på två ben

För att förenkla tänker jag att en psykologiskt trovärdig karaktär står på två ben (stadigt och bra):

Det unika benet

Det ena benet är författarens kännedom om sin unika karaktär, det vill säga allt som rör drivkrafter, bakgrund, vad som format karaktären. Är karaktären optimist eller pessimist, introvert eller extrovert? Vad har den för relationsmönster? Fobier? Diagnoser? Klass? Sexualitet? Alla sådana detaljer bidrar till att skapa en psykologiskt trovärdig och ”hel” karaktär. Det handlar också om att ha klart för sig vad det är för inre process som karaktären genomgår under historiens gång. Oavsett om det är berättelsen ”flicka möter pojke”, eller ”hjälten räddar världen” eller någon annan berättelse, så måste huvudkaraktären (och helst några bikaraktärer också) ha en tydlig psykologisk utveckling. Jag tror att det kan vara bra att för sig själv beskriva utvecklingen så tydligt och enkelt som möjligt (karaktären ska utvecklas från blyg till utåtriktad, från rädd till modig, från dumdristig till eftertänksam eller liknande), men i själva texten behöver man inte vara så övertydlig. Det är viktigt att hela tiden ha sin karaktärs psykologiska ”palett” med sig, och komma ihåg att fråga sig själv: skulle den här karaktären verkligen göra så här? Okej att någon annan skulle göra så här, men skulle min karaktär det? Jag har själv en tendens att åtminstone i det första utkastet låta mina karaktärer bete sig ganska schablonartat och i många fall faktiskt (pinsamt nog) bete sig ungefär som jag själv skulle gjort i en liknande situation. Och det duger ju inte!

Det allmänmänskliga benet

Det andra benet är en mer allmänmänsklig psykologisk trovärdighet. Där handlar det om att veta hur människor i allmänhet reagerar i olika sammanhang och kunna gestalta det på ett trovärdigt sätt. Ett bra sätt att känna sig trygg med gestaltningen av det här benet är att faktiskt läsa in sig lite på lite allmänmänskliga psykologiska processer. Lite utvecklingspsykologi till exempel, sitter aldrig fel eftersom alla våra karaktärer (alltså, i de flesta fall) är människor och befinner sig någonstans på skalan mellan födelse och död. Nästan vad vi än väljer att skriva om som författare så beskriver vi människor som råkar ut för svåra situationer på olika sätt, och då kan det vara på sin plats att veta lite om exempelvis kristeori med krisens olika faser – och det är viktigt att komma ihåg att även positiva händelser kan leda till en form av kris (den vi kallar utvecklingskris): exempelvis att gifta sig, skaffa barn, få ett nytt jobb. Även sorgbearbetning kan vara en bra sak att ha lite mer koll på om någon av ens karaktärer råkar ut för stora förluster. En bra sak att tänka på är att en förlust kan vara även annat än dödsfall, till exempel kan man behöva bearbeta sin sorg efter att ha förlorat jobbet, sålt sitt hus, efter att vuxna barn flyttat hemifrån och så vidare.

Oavsett om man vill läsa in sig lite mer detaljerat eller inte på ämnet, så är en annan väg till att kunna beskriva sina karaktärers psykologiska processer att observera sin omgivning och sig själv. Vi är alla människor. Vi hamnar alla i kriser, sörjer, gläds, lyckas, misslyckas, stagnerar, utvecklas och så vidare. Livet i sig och människorna runt omkring oss är en fantastisk lärobok, det är bara att ta för sig av den. Jag själv gör det genom att ta alla möjliga tillfällen som dyker upp att prata med människor om hur de tänker och känner och varför de gör som de gör. Om människor inte riktigt går att prata med, så iakttar jag dem och funderar mycket över dem. Jag är också väldigt uppmärksam på mina egna processer och skriver så ofta jag har tid och ork ned dem i ett särskilt textdokument – ganska likt mina gamla dagböcker, bara mycket mer sporadiskt och mycket mer processinriktat.

 

Mitt tips är alltså att komma ihåg vikten av psykologisk trovärdighet och att låta gestaltningen av densamma vara en röd tråd genom hela texten. Att använda så många former av gestaltning som möjligt och att hela tiden vara trogen sin karaktärs psykologiska palett. Läs gärna om olika psykologiska processer för att få lite bättre koll. Men framförallt: var uppmärksam på människor runt omkring dig. Var uppmärksam på dig själv.

 

För mer djupgående tankar om gestaltning, läs gärna Livs utmärkta inlägg på hennes blogg:

Gestaltning i tre steg 

 

Boktips för den intresserade:

Johan Cullbergs Kris och utveckling

James och Friedmans Sorgbearbetning

Hwang och Nilssons Utvecklingspsykologi

 

Hur tänker du om psykologisk gestaltning?

Karaktärens drivkraft

Jag funderar över vad drivkrafter egentligen är och formulerar det så här:

En drivkraft är ett behov eller en rädsla som formar en person och genomsyrar många eller nästan alla val (eller icke-val) den personen gör.

Livslånga drivkrafter

Jag tänker ofta på drivkrafter som livslånga, antingen för att de är en del av den personlighet vi fötts med eller för att de kommer sig av händelser eller relationer i vår uppväxt som påverkat oss extremt mycket och som efter hand mer eller mindre införlivats i vår personlighet. Exempelvis: en person som växt upp under svåra ekonomiska förhållanden får en stark drivkraft att skapa och bibehålla en ekonomisk trygghet; en person som växt upp med extremt kontrollerande föräldrar får istället ett extremt behov av frihet (eller för den delen precis tvärt om – ganska ofta reagerar människor med den ena eller andra ytterligheten).

Tillfälliga drivkrafter

Men drivkrafter kan också vara tillfälliga eller periodvisa – de kan uppstå ur tillfälliga livskriser. Exempelvis: en person vars parter lämnar den kan få ett extremt stort behov av sexuell bekräftelse under en period; en person vars arbetssituation är fullkomligt okontrollerad och kaotisk kan få ett starkt kontrollbehov på hemmaplan under samma period.

Drivkrafter som aktiva eller passiva

Jag tänker också att det har betydelse att drivkrafter kan formuleras aktivt eller passivt, som behov eller rädsla. Det vill säga, antingen är ens drivkraft att kämpa för att få något, eller så är ens drivkraft att kämpa för att slippa något. Tillexempel skulle ju ”behov av att lyckas” och ”rädsla för att misslyckas” kunna se ut som två sätt att beskriva samma sak. Men det är det egentligen inte. En människa med ett behov tenderar (jag säger tenderar för att det som vanligt inte finns någon enkel sanning och inga regler utan undantag och så vidare) att vara mer aktiv, och kanske också mer positiv. Det är mer troligt att en person med behov av att lyckas verkligen kommer att lyckas än en människa som är rädd för att misslyckas. Rädsla för att misslyckas kan ibland göra en människa handlingsförlamad.

Drivkrafter fördjupar karaktärer – stora som små

Det faktum att samma typ av beteende kan vara ett resultat av helt olika drivkrafter är något jag tycker är extra användbart i relation till bikaraktärer. Det är lätt att göra sina bikaraktärer till typiska schablonbilder av människor: arbetsnarkomanen, kvinnojägaren, hon som alltid blir kär i gifta män, han som alltid ställer upp och är för snäll för sitt eget bästa. Och så vidare. För att göra sina bikaraktärer mer levande kan det vara väldigt värdefullt att bara bestämma sig för vad det är som driver personen till att agera som den gör. Om vi till exempel har en karaktär som alltid har många, ytliga relationer, kan det bero på att den personen antingen har ett behov av bekräftelse, eller att den har ett stort behov av närhet eller att den är rädd för att vara ensam. Och den drivkraften kan i sig bero på något som läsaren aldrig behöver få veta, men om vi som författare vet, kan vi använda den kunskapen till att låta något av en bikaraktärs bakgrund liksom glimra till ibland: kanske som en kort replik, kanske som en flyktig iakttagelse från en huvudkaraktär. Sådana små saker gör underverk för att undvika schablonartade karaktärer.

Den mörka drivkraften

En sak som jag funderat mycket över är något som jag brukar tänka på som ”den mörka drivkraften”. Att de flesta av oss har en sorts drivkraft som hela tiden driver oss mot situationer där vi möter det vi verkligen inte vill möta, det vi är rädda för eller flyr från. Många människor tänker på det som ”otur”, eller bara omständigheter vi inte kan påverka. Men jag är ganska säker på att vårt psyke styr mycket mer än vi någonsin kan drömma om.

Jag tror att alla människor upplever något i sina tidiga år som är smärtsamt. Det kan vara allt från summan av en hel barndom till en enskild, väldigt specifik händelse. Den vill säga allt från år av fysisk och psykisk misshandel till att man inte fick den där gröna cykeln som man önskade sig. Poängen är att den smärtsamma händelsen får oss att göra ett antagande – oftast på ett helt omedvetet plan – vi kan kalla det för ett felaktigt grundantagande. Det antagandet kan vara till exempel ”Mina behov måste alltid komma i andrahand – andras behov är alltid viktigare”, eller ”Jag är inte värd att älska”, eller ”Jag kommer aldrig att få det jag verkligen vill ha”. Och när vi sedan lever våra liv, för det mesta helt omedvetna om att vi har gjort det här antagandet, kommer vi att dras till en massa olika situationer där vi får det här grundantagandet bekräftat – precis som tungan inte kan låta bli en trasig tand, trots att det gör ont att peta där. Och vi kommer fortsätta peta där tills vi har gått till tandläkaren och fått hålet lagat. Det vill säga tills vi på något plan läkt den gamla skadan och ersatt det felaktiga grundantagandet med ett korrekt antagande, till exempel: ”Mina behov är viktiga”, eller ”Jag är värd att älska”.

Det måste inte vara så krångligt

Och hur tänker jag mig att det här går att applicera på skrivandet och våra karaktärer? Tycker jag att varenda roman eller för den delen novell måste vara en studie i psykologi? Nej. Men precis som med all research (för jag betraktar det här som research) gör vi den för att vi själva ska veta vad vi håller på med. Vi kanske använder max tio procent av all kunskap vi samlar i olika ämnen, men texten vi skriver blir bättre för att vi har koll. Dessutom är det ju en författares jobb att utsätta sina karaktärer för än det ena än det andra av saker som de är rädda för – det kommer helt enkelt ganska naturligt med uppgiften. Och jag tycker att det känns bättre – att det blir bättre, om det finns en röd tråd i allt det där som karaktären utsätts för, om det känns att det någonstans finns ett mönster (måste inte vara övertydligt, men gärna skymta fram). Det känns som att karaktären blir hel. Snarare än som att författaren bara har ansträngt sig för att ställa till det.

Jag brukar fråga mig själv:

Vad är det absolut viktigaste för den här karaktären? Varför är det så viktigt? Vad är karaktären mest rädd för? Varför är den så rädd? Vad har karaktären inom sig som gör det svårt för den att göra/få det allra viktigaste?

 

Mitt tips är alltså att fundera ordentligt över karaktärers drivkrafter, och deras mörka drivkrafter som jag kallar dem. Lägg lite extra energi på att fundera över bikaraktärernas drivkrafter, det brukar vara värt det. Och fundera över vad du själv tänker om drivkrafter i allmänhet, och varför inte ta en liten stund och tänka över dina egna drivkrafter. Att kunna förstå och beskriva sig själv är en ganska bra ingång till att kunna förstå och beskriva sina karaktärer, brukar jag tänka.

 

 

Hur tänker du om drivkrafter?

Trovärdiga karaktärer

Intressanta och trovärdiga karaktärer är som jag ser det en av de absolut viktigaste ingredienserna när man skriver. Man kan pyssla en massa med dramaturgi och tempo och språk, men har man platta karaktärer utan trovärdighet så sjunker hela skeppet oavsett. Frågan är då vad som gör en karaktär trovärdig. Självklart kan man tycka olika, och det kan också krävas olika grad av trovärdighet beroende på genre och målgrupp (mer om det i ett senare inlägg). Men när jag för mig själv försöker formulera vad som gör en karaktär trovärdig kommer jag fram till fyra punkter (någon annan skulle säkert kunna ha fler punkter, eller färre, men det här är mina):

Drivkraft

Karaktären måste ha en tydlig drivkraft, något som definierar den som person. Jag använder ordet drivkraft här som en sorts förenklat, sammanfattande ord som beskriver vad det är i livet som är viktigast för karaktären och vad den strävar mot, eller strävar ifrån, både på ett medvetet och ett omedvetet plan.

Psykologisk gestaltning

Om drivkraften är själva grunden i en karaktär, vart den kommer ifrån och vilken riktning den har, så är den psykologiska gestaltningen själva rörelsen framåt. Eller för den delen ibland bakåt. Att visa vad som händer inuti karaktären i form av känslomässiga reaktioner och processer.

Personliga detaljer

Under den här rubriken samlar jag all diverse information om en karaktär. Utseende, klädstil, musiksmak, favoritgodis, hur det ser ut där den bor, viktiga händelser i barndomen. Även karaktärens relationer till andra kommer in här, och de är väldigt viktiga för mig när jag skriver.

Röst

En karaktärs röst kan vara så mycket. Jag skulle egentligen säga att den är karaktären. Den är allt från de skrivtekniska detaljerna som att välja långa eller korta meningar, specifika, personliga ord och uttryck, till ett sätt att gestalta karaktärens drivkrafter. För mig är rösten hur vi berättar vår karaktär.

 

De här fyra punkterna försöker jag använda som byggstenar när jag ska göra mina karaktärer trovärdiga. Jag behöver allihop, men jag har kommit fram till att det absolut bästa sättet för mig att närma mig en karaktär, och det som gör att jag slutgiltigt hittar fram på djupet till den person jag skriver om, är att gå via rösten. Jag kan känna att jag har allt det andra (jag är fullkomligt klar över drivkrafter, jag har total koll på alla små och stora detaljer, jag sätter igång och skriver och tycker att jag gestaltar strålande), men har jag inte rösten så hjälper inte det. Det är som att allt det andra klingar falskt om jag inte hittar ett sant uttryck för allt det som karaktären är. Och det gör jag helt enkelt genom rösten.

Det är mitt sätt.

 

Vilket är ditt sätt? Hur gör du för att hitta fram till dina karaktärer?