Efter den värsta reseförberedelsedagen någonsin har vi äntligen lyckats ta oss dryga fyrtio mil sydväst till svärföräldrarna. Det var en sådan där dag när jag inte ens tänkte ”Jobbigt, men det här kan jag ändå använda mig av när jag någon gång behöver skriva om en trött och stressad småbarnsfamilj”, utan helt enkelt bara: ”Ta mig här ifrån, jag vill dö.” Inga detaljer, föreställ er bara det ungefär värsta tänkbara.

Men vi överlevde och nu är vi här och det är underbart och jag har sovit åtta timmar i sträck utan att ens märka när sambon gick upp för att ge Filurpojken en flaska. Jag har fått flera timmars sammanhållen skrivtid och kommit igång med nästa scen i ordningen, och jag börjar faktiskt känna mig lite hoppfull inför att nå mitt mål att vara klar med den stora redigeringen någon gång runt nyår. Om jag bara ligger i på det här sättet, så.

Hurra!