En liknelse är en beskrivning där något liknas vid något annat, ofta med hjälp av ordet ”som”. Till exempel:

”Hon var vacker som en sommardag”

Liknelser används för att ge läsaren en känsla utöver vad ett enkelt adjektiv eller verb kan bidra med. Och det är ju en bra sak. Men det knepiga med liknelser är att de ofta bli klyschor, eftersom de används om och om igen tills de nästan förlorar sin betydelse. Liknelsen ”vacker som en sommardag” kommer gissningsvis från Shakespeares berömda sonett nummer 18: ”Shall I compare thee to a summer´s day”, och var antagligen både nyskapande och fräsch i sin samtid. Men nu – efter några hundra år – har den blivit en klyscha. Så därför gäller det att vara försiktig med liknelser och helst inte återanvända de gamla välkända, hur passande de än kan tyckas verka.

Jag tycker att liknelser ofta kan bli lite komiska för att det är så lätt att råka överdriva. Kanske just därför är mina absoluta favorit-liknelser ofta de som är humoristiskt skrivna. Jag tycker också att liknelser fungerar bättre om de breder ut sig i en längre beskrivning, jämfört med den enkla liknelsen i en enda mening eller bara ett par ord – en längre beskrivning kan aldrig riktigt bli klyschig på samma sätt.

Här är en favorit från Terry Pratchetts Häxor i faggorna:

”Viväcka skulle vara den första att tillstå att hon hade ett sinne öppet för nya idéer. Det var lika öppet som ett fält, lika öppet som himlen. Inget sinne skulle kunna vara mer öppet utan hjälp av kirurgiska instrument.”

Har ni några favoritliknelser?

Anföringsverb är det ord som talar om hur någonting sägs (eller tänks) – det är alltså det ord som kommer direkt efter en replik eller en tanke. Det finns otaliga anföringsverb, exempelvis: skriker, mumlar, viskar, stammar, ryter, bubblar, snyftar – och så vidare. I de flesta fall är den här sortens anföringsverb helt onödiga; istället för att tillföra något hindrar de flytet i läsningen, de kan kännas väldigt konstlade och ofta talar de om något som redan framgår av repliken, eller i alla fall BORDE framgå av repliken.

Det absolut bästa anföringsverbet är säger. Det är nästan osynligt, och låter replikerna komma fram i all sin glans utan att störas av något annat.

I de fall när det känns nödvändigt med något mer beskrivande, tycker jag personligen bättre om att beskriva med en hel mening så att läsaren får en tydligare bild av vad som händer. Det vill säga, istället för att skriva: ”sade hon nervöst”, skriver jag kanske: ”sade hon, och hennes ögon rörde sig från punkt till punkt i rummet och verkade inte vilja landa någonstans”. Jag är också rätt förtjust i att inte ha ett anföringsverb alls, utan bara låta dialogen stå för sig själv tillsammans med den beskrivande meningen, det vill säga: samma som ovanstående men minus ”sade hon”. Ganska ofta fungerar det också att inte ha varken anföringsverb eller beskrivande text utan bara låta dialogen stå helt för sig själv. Men å andra sidan, ibland, kan rätt anföringsverb göra hela skillnaden i en dialog. Det handlar som alltid om att hitta rätt känsla för när det fungerar och när det inte fungerar.

Svårt, men roligt.

Adverb är en lite knepig ordklass som bestämmer verb eller andra adverb. Förenklat går det att säga att adverb svarar på frågorna hur, när eller var. I skrivsammanhang är det bra att – precis som med adjektiven – vara lite försiktig med adverb. Framförallt den sorts adverb som svarar på frågan om hur någonting görs, exempelvis: fort, tyst eller upprört.

Adverb används bland annat för att förtydliga, så att det inte ska gå att missa hur något görs. Men för det mesta behövs det inte, utan blir snarare en upprepning av något vi redan vet: Hon springer fort; Han viskar tyst; De gormar upprört. Ofta går det alltså bra att bara hoppa över adverben, för kanske är det som den gode Stephen king säger, att: ”Vägen till helvetet är kantad med adverb”.

För egen del har jag en tendens att vilja vara övertydlig så att läsaren inte ska missa vad det är jag vill säga, och slänger därför ibland in ett adverb av just den här sorten när jag först skriver en text. Men i redigeringsfasen tar jag ofta bort den igen, eftersom det då är lättare för mig att se att den där övertydligheten inte behövs.

Här är ett par länkar till artiklar som diskuterar användningen av adverb lite mer utförligt:

Don´t Use Adverbs and Adjektivs to Prettyfie Your Prose

Subverting Adverbs and Klichés

Adjektiv är en ordklass som talar om hur något uppfattas, tillexempel himlastormande, liten eller grön.

När vi beskriver saker använder vi spontant adjektiv (efter som det är vad adjektiven är till för), men en text blir lätt överlastad med för mycket adjektiv, den blir platt och tråkig och kan kännas lite barnslig. Därför är det bra att fundera över sin användning av adjektiv, och inte strössla med dem alltför lättvindigt.

Skrivövning:

Bestäm dig för något du vill beskriva (en plats, en karaktär, en händelse), och gör det så fullödigt och blomstrigt som du bara kan – smacka på med hur mycket adjektiv som helst om du vill. Skriv sedan om samma text men ta bort alla adjektiv och formulera om beskrivningen – och se hur stor skillnad det gör. En väldigt nyttig och ROLIG övning som kan vara en god hjälp i att gestalta på ett fräscht och personligt sätt, och som kan hjälpa till när man vill hitta fram till sitt eget språk.

Jag har alltid varit lite av en språkfascist, ända sedan jag var ganska liten och lärde mig stava rätt. Jag blir vansinnig över särskrivningar (utom de eventuella som jag själv gör och inte märker…) och när folk inte kan skilja på de och dem, och på sin och hennes och jag avskyr det här gräsliga ”mobil-språket” som folk har med en massa förkortningar och halvt ihopdragna ord och meningar utan punkt eller stor bokstav. Vi har ett underbart, vackert språk med en massa fina regler! Och reglerna är till för att följas. I alla fall just när det gäller språket. Eller?

Det jag på senaste tiden har funderat mycket över är en del talspråksord. Nån, nåt, nånting, sån, sa. Jag har i princip aldrig använt talspråksvarianterna av de här orden. Men nu i mitt manus så kan jag ibland tycka att det känns fel och uppstyltat med den vanliga, korrekta stavningen. Särskilt en av karaktärerna har ett lite mer enkelt, korthugget språk, och i hens fall känns det verkligen inte rätt. Vissa ord känns värre än andra. Tillexempel ”sådant”, eller ”någonting” – de är på något sätt svårare att inte lägga märke till.

Jag har funderat på om det är möjligt att bara för en av karaktärerna byta ut vissa ord mot talspråk. Jag har ändå läst böcker där jag tyckt att det fungerat jättebra med talspråk och det måste inte vara fel om bara sammanhanget är rätt och det är skickligt genomfört. Å andra sidan tror jag egentligen inte det fungerar att bara låta en karaktär använda sig av talspråk och inte de andra. Då blir det som att jag vill säga att det bara är just den karaktären som egentligen pratar vanligt, och de andra går faktiskt runt och säger ”någonting” – hela ordet alltså, och ”sådant”, precis som det är skrivet. Och det är det förstås ingen som gör.

Jag bläddrade här om dagen i en översättning av en av mina favoritböcker, och insåg att den översättaren hade valt att skriva ”sa” istället för ”sade”, men inte gjort några andra ord till talspråk. Det var förmodligen för att förenkla de både många och långa dialogerna i boken, men jag tyckte att det kändes som en konstig obalans i språket när det bara var ett enda talspråkligt ord som användes. Så det är nog inget alternativ att göra någon slags ”halv” lösning.

Hur tänker ni om de här orden? Använder ni talspråk eller inte när ni skriver? Kan man blanda? Kan man undvika en del av de här orden på något sätt?

För mig är det nästan alltid språket som avgör om jag tycker om en text eller inte. Innehåll spelar roll, absolut. Men språket är det som bär fram innehållet och nästan vilken typ av historia som helst blir bra om språket lyfter den. Jag läser en hel del litteratur där jag tycker att språket inte håller tillräcklig kvalitet, och jag kan läsa den med viss behållning (exempelvis en hel del fantasy). Men när någon frågar mig vad som skiljer en riktigt, riktigt bra bok från en bok som är helt okej, så säger jag nästan alltid språket.

Men vad är ett riktigt bra språk? Det finns ju ingen självklar sanning. Det finns någon slags uppenbar gräns mellan det som är bra och riktigt dåligt, och där handlar det förstås om en mer teknisk hantering av språket, om grammatik och meningsbyggnad. Men sedan. Vissa älskar blomsterspråk med långa komplicerade meningar och mustiga metaforer. Vissa älskar ett enklare, stramare språk, kanske med mer framåtdriv. Ofta sitter ju språket ihop med hur man berättar sin historia: någon som skriver korta, kärnfulla meningar ägnar sig kanske inte åt långa utbroderade utseendebeskrivningar och miljöbeskrivningar på flera sidor (även om det förstås kan hända). Själv föredrar jag ofta ett lite enklare språk och inte för mycket svulstiga metaforer. Men jag tror att det absolut viktigaste är ett skönt flyt i språket, och det kan man ju ha oavsett långa eller korta meningar, oavsett metaforer. Jag är också ganska förtjust i en sorts lågmäld, lite subtil humor.

Så hur tänker jag med mitt eget språk? När jag skriver min egen text. Jag tycker det är svårt. För det är ju inte så enkelt som att jag vet vad jag gillar och därför kan jag också skriva så. Dels är det inte så enkelt – verkligen inte enkelt. Dels är det också som att jag har flera olika språk i mig för jag gillar ju faktiskt olika sorters språk. Här på bloggen finns det språk som kommer allra mest naturligt för mig. Enkelt, tydligt, ganska korta meningar. Lite lagom reflekterande med enstaka humoristiska formuleringar. Inte så speciellt, men med ett skönt flyt – är nog ungefär vad jag försöker åstadkomma. Men jag har också en mer akademisk sida, en sida som njuter av uppsatsskrivning och att få leka med myndighetstext och excellera i hänvisningar till lagar och paragrafer och skriva fotnoter och så vidare. Och jag har en mer humoristisk sida, som gillar ordlekar och krumbukter – och förstås fotnoter där också: jag är en sucker för fotnoter (det har funnits i alla fall ett humoristiskt skrivprojekt i mitt skrivande liv: en sorts queer- parodi på olika kända fantasyböcker och fantasyteman, men det blev förstås aldrig klart). Och jag har en sida som är lite mer poetisk, lite mer fri och reflekterande som oftast kommer till uttryck i dagboksanteckningar. Det är där metaforerna får lite mer svängrum.

När jag skriver mitt manus är det som att jag trevar mig fram i mina olika språkskogar och vet inte alltid riktigt var jag är. Det är ju så mycket man måste ta hänsyn till. Vilken är min exakta målgrupp och vilket språk är de vana vid? Vilket språk passar min historia överlag, och hur ska språket skilja sig mellan mina karaktärer så att jag får fram deras respektive egna röster? Jag har ju också problemet med hur mitt språk har utvecklats de senaste åren, eftersom jag hållit på så länge med samma manus skiljer sig språket i början en del från språket i slutet. Jag längtar otroligt mycket tills det är dags för mig att skriva om och redigera min nuvarande text, för att se hur jag får ihop det, och hitta fram till ett enhetligt språk i hela texten. Jag är inte säker på att det kommer bli lätt, men jag är säker på att det kommer bli roligt.

Hur tänker ni? Hur viktigt är språket för er? Vad gör ett bra språk och hur hittar ni fram till ert eget?