Har lyssnat på senaste avsnittet av Fantastisk Podd där Nene Ormes, Oskar Källner och Anders Björkelid pratar om ord och språk i skrivandet. Jag har till och med lyssnat på det två gånger. Det säger väl en del. Faktum är att jag tycker att det är ett av de intressantare poddavsnitten någonsin, inräknat även helt andra skrivpoddar. Så lyssna på det!
Det som upptar mig allra mest just nu är det där med att göra nya ord, något som diskuteras en del i avsnittet. Att använda gamla ord på ett nytt sätt, att sätta ihop ord till något som tillsammans betyder något helt annat än delarna, eller att forma helt sprillans nya ord. Det är sådant man måste göra ibland när man skriver fantastik. Och även annars, om man är lagd åt det hållet. Jag tycker att det är sååå roligt.
I en annan värld måste det finnas andra ord. Det är ju självklart. Och mitt manus utspelar sig delvis i en annan värld, eller snarare en annan stad. Men lättare sagt än gjort. Det är väldigt svårt att skapa helt nya ord som fungerar. Det som passar mig bäst är att ta ord som finns och använda dem på ett sätt så att de får en annan betydelse, där deras ursprungsbetydelse ger en ordentlig fingervisning om hur de ska tolkas. Som exempel kan jag bjuda på ordet ”smittad”, som i mitt manus har den ungefärliga betydelsen ”dum, galen, vansinnig, sjuk i huvudet”. I vårt språk ligger ordet smittad så långt från den betydelsen att det aldrig skulle användas på det sättet, men det är samtidigt så pass nära i betydelse att man om man får ordet serverat i en mening kan förstå vad det betyder.
Det är väldigt roligt att hålla på med, tycker jag – men det är också smittat svårt! Och sedan det där med att ta bort ord, att inte använda de mest tidstypiska, platstypiska orden. Också svårt. Men roligt det med. Jag tycker alltid att det är så extremt spännande just att komma ner på mikro- nivå i språket. Att peta runt bland orden och i orden. Ah – jag är en ordnörd, det är bara att erkänna, därav njutningen i att lyssna på ett helt poddavsnitt tillägnat orden.
Men kanske var det allra bästa med det här avsnittet att få höra Nene Ormes förklara att hon alltid formulerar det som händer och allt hon upplever i ord inuti sitt huvud, på något sätt beskriver livet i realtid hela tiden ”som om jag måste förvandla det till ord för att jag ska processa det ordentligt”. Å vad jag känner igen mig i det. Totalt. Bitvis måste jag nästan maniskt skriva ner mina formuleringar om mitt liv eller det jag ser omkring mig, eller bara stämningar eller ordväxlingar jag råkar höra. Det kan vara besvärligt, men jag tror faktiskt att det är väldigt bra för mitt skrivande. Det finns liksom ingen av och på- knapp när det gäller formulerandet, skrivtänkandet, det finns bara en volymknapp – som bäst kan jag ha det på så låg volym att det knappt hörs. Men det finns alltid där. Orden är så oerhört viktiga och ständigt närvarande. Jag kan inte, och jag vill heller inte, komma undan dem.
Anders Björkelid bekänner att han i mellanstadiet gjorde likadant, men då tänkte på sig själv i tredje person ”Han stannade ett tag för att stampa i vattenpölarna. Han såg sig omkring. Där borta var det en skata.”
Vad säger ni? Är det något som ni också gör, tänker på er själva i tredje person? Och brukar ni hitta på egna ord?