Etikettarkiv: Språk

Skrivandets ABC – Liknelse

En liknelse är en beskrivning där något liknas vid något annat, ofta med hjälp av ordet ”som”. Till exempel:

”Hon var vacker som en sommardag”

Liknelser används för att ge läsaren en känsla utöver vad ett enkelt adjektiv eller verb kan bidra med. Och det är ju en bra sak. Men det knepiga med liknelser är att de ofta bli klyschor, eftersom de används om och om igen tills de nästan förlorar sin betydelse. Liknelsen ”vacker som en sommardag” kommer gissningsvis från Shakespeares berömda sonett nummer 18: ”Shall I compare thee to a summer´s day”, och var antagligen både nyskapande och fräsch i sin samtid. Men nu – efter några hundra år – har den blivit en klyscha. Så därför gäller det att vara försiktig med liknelser och helst inte återanvända de gamla välkända, hur passande de än kan tyckas verka.

Jag tycker att liknelser ofta kan bli lite komiska för att det är så lätt att råka överdriva. Kanske just därför är mina absoluta favorit-liknelser ofta de som är humoristiskt skrivna. Jag tycker också att liknelser fungerar bättre om de breder ut sig i en längre beskrivning, jämfört med den enkla liknelsen i en enda mening eller bara ett par ord – en längre beskrivning kan aldrig riktigt bli klyschig på samma sätt.

Här är en favorit från Terry Pratchetts Häxor i faggorna:

”Viväcka skulle vara den första att tillstå att hon hade ett sinne öppet för nya idéer. Det var lika öppet som ett fält, lika öppet som himlen. Inget sinne skulle kunna vara mer öppet utan hjälp av kirurgiska instrument.”

Har ni några favoritliknelser?

Skrivandets ABC – Anföringsverb

Anföringsverb är det ord som talar om hur någonting sägs (eller tänks) – det är alltså det ord som kommer direkt efter en replik eller en tanke. Det finns otaliga anföringsverb, exempelvis: skriker, mumlar, viskar, stammar, ryter, bubblar, snyftar – och så vidare. I de flesta fall är den här sortens anföringsverb helt onödiga; istället för att tillföra något hindrar de flytet i läsningen, de kan kännas väldigt konstlade och ofta talar de om något som redan framgår av repliken, eller i alla fall BORDE framgå av repliken.

Det absolut bästa anföringsverbet är säger. Det är nästan osynligt, och låter replikerna komma fram i all sin glans utan att störas av något annat.

I de fall när det känns nödvändigt med något mer beskrivande, tycker jag personligen bättre om att beskriva med en hel mening så att läsaren får en tydligare bild av vad som händer. Det vill säga, istället för att skriva: ”sade hon nervöst”, skriver jag kanske: ”sade hon, och hennes ögon rörde sig från punkt till punkt i rummet och verkade inte vilja landa någonstans”. Jag är också rätt förtjust i att inte ha ett anföringsverb alls, utan bara låta dialogen stå för sig själv tillsammans med den beskrivande meningen, det vill säga: samma som ovanstående men minus ”sade hon”. Ganska ofta fungerar det också att inte ha varken anföringsverb eller beskrivande text utan bara låta dialogen stå helt för sig själv. Men å andra sidan, ibland, kan rätt anföringsverb göra hela skillnaden i en dialog. Det handlar som alltid om att hitta rätt känsla för när det fungerar och när det inte fungerar.

Svårt, men roligt.

 

Skrivandets ABC – Adverb

Adverb är en lite knepig ordklass som bestämmer verb eller andra adverb. Förenklat går det att säga att adverb svarar på frågorna hur, när eller var. I skrivsammanhang är det bra att – precis som med adjektiven – vara lite försiktig med adverb. Framförallt den sorts adverb som svarar på frågan om hur någonting görs, exempelvis: fort, tyst eller upprört.

Adverb används bland annat för att förtydliga, så att det inte ska gå att missa hur något görs. Men för det mesta behövs det inte, utan blir snarare en upprepning av något vi redan vet: Hon springer fort; Han viskar tyst; De gormar upprört. Ofta går det alltså bra att bara hoppa över adverben, för kanske är det som den gode Stephen king säger, att: ”Vägen till helvetet är kantad med adverb”.

För egen del har jag en tendens att vilja vara övertydlig så att läsaren inte ska missa vad det är jag vill säga, och slänger därför ibland in ett adverb av just den här sorten när jag först skriver en text. Men i redigeringsfasen tar jag ofta bort den igen, eftersom det då är lättare för mig att se att den där övertydligheten inte behövs.

Här är ett par länkar till artiklar som diskuterar användningen av adverb lite mer utförligt:

Don´t Use Adverbs and Adjektivs to Prettyfie Your Prose

Subverting Adverbs and Klichés

 

Skrivandets ABC – Adjektiv

Adjektiv är en ordklass som talar om hur något uppfattas, tillexempel himlastormande, liten eller grön.

När vi beskriver saker använder vi spontant adjektiv (efter som det är vad adjektiven är till för), men en text blir lätt överlastad med för mycket adjektiv, den blir platt och tråkig och kan kännas lite barnslig. Därför är det bra att fundera över sin användning av adjektiv, och inte strössla med dem alltför lättvindigt.

 

Skrivövning:

Bestäm dig för något du vill beskriva (en plats, en karaktär, en händelse), och gör det så fullödigt och blomstrigt som du bara kan – smacka på med hur mycket adjektiv som helst om du vill. Skriv sedan om samma text men ta bort alla adjektiv och formulera om beskrivningen – och se hur stor skillnad det gör. En väldigt nyttig och ROLIG övning som kan vara en god hjälp i att gestalta på ett fräscht och personligt sätt, och som kan hjälpa till när man vill hitta fram till sitt eget språk.

Det föränderliga språket

Det här med språkets förändring och motståndet mot detsamma. Jag är på vissa sätt en riktig bakåtsträvare i det här fallet. Jag gillar att stava orden som jag alltid gjort. Jag tycker att det är slött med sms- förkortningar och ungdomliga och slarviga stavningar av ord som minsann har en helt utmärkt stavning som det är, tack så himla mycket. Varför ändra på ett vinnande koncept, brukar jag fråga mig.

Samtidigt som jag också kan både förstå och uppskatta att språket förändras och att ord betyder andra saker idag än de gjorde förr; det finns ju en sorts tjusning i själva processen, i det organiska hos språket, det erkänner även jag. Men tjusningen finns alltså i hur ordens betydelse ändras, inte i hur stavningen ändras, om ni förstår hur jag menar. Stor skillnad där.

Jag ägnar mig gärna åt att sitta på mina höga hästar och se ner på mindre noggrant folk och deras slarviga stavning, och förfasar mig också ibland när jag är på det humöret: Vart är vårt språk på väg? Hur kommer det egentligen se ut om tjugo år, eller om femtio? Kommer det ens gå att känna igen? Kommer det jag skriver nu på mitt fulländat tidsenliga men dock korrekta språk vara så föråldrat att mina eventuella barnbarn knappt kommer kunna läsa det? (Och så vidare…)

Döm om min förvåning, och min känsla av språklig svindel när jag läser Denna dagen, ett liv – biografin om Astrid Lindgren, och kikar närmare på Astrids brevväxling med exempelvis fadern till hennes första barn. Mej, skriver de till varandra. Och dej. Istället för mig och dig. Till och med ett ord som skulle fått mig att nästan svimma av upprördhet om jag läst det på ett sms: tebax. TEBAX, istället för tillbaks, alltså. En (skulle jag säga) av världens största författarinnor skriver alltså mej och tebax, där någon gång i slutet av tjugotalet, för nästan hundra år sedan. En ganska svindlande tanke, tycker jag.

För vem är egentligen jag att sitta här och tycka att jag vet bättre och har bättre smak än Astrid Lindgren, en kvinna som visserligen är död men som jag beundrar djupt och innerligt: en av de intelligentaste, modigaste och mest nyskapande kvinnorna på hela nittonhundratalet. Men den kanske intressantaste frågan är nog: om det redan för hundra år sedan skrevs mej och dej och tebax i personlig brevväxling mellan människor som stod varandra nära, hur kommer det sig att inte mer har hänt med språket sedan dess? (Och med hänt, menar jag i det här fallet degenerering, förvanskning, utarmning, och så vidare) Den här oron jag känner över hur det ska gå med vårt svenska språk egentligen, är den särskilt befogad, i så fall?

Vad tror ni?

Kvalitet och nödvändighet i texten

Häromdagen skrev jag om mitt omständliga sätt att skriva mig fram till om jag ska ha kvar text eller inte, när jag tvekar. Jag tycker som sagt att det på vissa sätt är en bra metod eftersom den hindrar mig från att fatta förhastade beslut. Men självklart önskar jag att jag skulle klara av att se vad som ska bort och inte, utan att behöva gå igenom den där processen av omskrivande. Därför tänkte jag utveckla ämnet lite till.

Min svårighet är att jag när jag läser en bit text som inte känns rätt, ibland har ganska svårt att avgöra om den är onödig och ska bort, eller om den bara är dåligt skriven. Vissa textbitar är förstås enklare: nyckelscener, vändpunkter och så vidare, de som jag säkert vet att de behövs. Men de mindre bitarna, delar av scener, sådant som inte är extremt viktigt, men som ändå skulle/borde kunna tillföra något till berättelsen. Jag försöker komma på vad det är som gör att det känns så otroligt svårt att se det här, åtminstone i min egen text.

Det handlar om flera olika saker, tycker jag. Som med allting är det säkert en fråga om erfarenhet, och något som kommer ju mer man skriver. Men om jag nu ska försöka bryta ner det – eftersom jag vill lära mig så fort som möjligt – så tror jag tror att en del av svårigheten ligger i min perfektionistiska och känslomässigt utlevande ådra. Jag reagerar otroligt starkt på saker som jag tycker är dåligt gjorda, osnygga och haltande, obalanserade, ogenomtänkta. Det är ingen större överdrift att säga att jag går i taket över sådana saker – mina möbler har hört mig säga MYCKET elaka saker* om exempelvis JK Rowlings när jag läste hennes första två böcker om Harry Potter. Jag lyckades inte överse med bristerna i hennes författarskap förrän jag lyssnade på Harry Potter som ljudbok, och det beror givetvis en hel del på Stephen Frys helt igenom gudomliga läsning, men också på att jag i ett lyssnarläge stänger av mitt känsligaste och mest kontrollerande sinne, nämligen ögonen, och hur jag ser på text. Det jag vill säga med det här exemplet är alltså att jag tror att det är just mina starka reaktioner på saker jag inte gillar, som hindrar mig från att vara mer objektiv. Och det borde ju gå att jobba på, kan man tycka.

En annan del av min svårighet tror jag ligger i att det ju finns så olika sätt att skriva på, och att jag inte riktigt har hittat fram till mitt eget sätt helt och hållet (vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att det är mitt första roman-försök). Jag tänker rent stilistiskt, på graden av babblighet och beskrivningar och tempo i berättandet. Jag får för mig att man efter ett tag skaffar sig ett slags raster, ett raster som är ens egen skrivstil och som man kan lägga över ofärdig text och liksom tydligt se att: nej, det här passar inte in, men det här får vara kvar. Det kanske är önsketänkande, men jag hoppas att det kan bli så när jag lärt mig.

Vad tror ni? Finns det ett sådant raster? Har ni ett eget?

* Exempelvis: ”Men GUD, kan inte någon av de här karaktärerna bara DÖ, så att jag får KÄNNA någonting någon gång. Vad är det för FEL på den här jävla människan, här slarvar hon bort typ VÄRLDENS BÄSTA MILJÖ på att hon inte över huvud taget kan skriva, JAG TROR JAG BLIR GALEN!” Och så vidare.

Orden och språket – i Fantastisk Podd

Har lyssnat på senaste avsnittet av Fantastisk Podd där Nene Ormes, Oskar Källner och Anders Björkelid pratar om ord och språk i skrivandet. Jag har till och med lyssnat på det två gånger. Det säger väl en del. Faktum är att jag tycker att det är ett av de intressantare poddavsnitten någonsin, inräknat även helt andra skrivpoddar. Så lyssna på det!

Det som upptar mig allra mest just nu är det där med att göra nya ord, något som diskuteras en del i avsnittet. Att använda gamla ord på ett nytt sätt, att sätta ihop ord till något som tillsammans betyder något helt annat än delarna, eller att forma helt sprillans nya ord. Det är sådant man måste göra ibland när man skriver fantastik. Och även annars, om man är lagd åt det hållet. Jag tycker att det är sååå roligt.

I en annan värld måste det finnas andra ord. Det är ju självklart. Och mitt manus utspelar sig delvis i en annan värld, eller snarare en annan stad. Men lättare sagt än gjort. Det är väldigt svårt att skapa helt nya ord som fungerar. Det som passar mig bäst är att ta ord som finns och använda dem på ett sätt så att de får en annan betydelse, där deras ursprungsbetydelse ger en ordentlig fingervisning om hur de ska tolkas. Som exempel kan jag bjuda på ordet ”smittad”, som i mitt manus har den ungefärliga betydelsen ”dum, galen, vansinnig, sjuk i huvudet”. I vårt språk ligger ordet smittad så långt från den betydelsen att det aldrig skulle användas på det sättet, men det är samtidigt så pass nära i betydelse att man om man får ordet serverat i en mening kan förstå vad det betyder.

Det är väldigt roligt att hålla på med, tycker jag – men det är också smittat svårt! Och sedan det där med att ta bort ord, att inte använda de mest tidstypiska, platstypiska orden. Också svårt. Men roligt det med. Jag tycker alltid att det är så extremt spännande just att komma ner på mikro- nivå i språket. Att peta runt bland orden och i orden. Ah – jag är en ordnörd, det är bara att erkänna, därav njutningen i att lyssna på ett helt poddavsnitt tillägnat orden.

Men kanske var det allra bästa med det här avsnittet att få höra Nene Ormes förklara att hon alltid formulerar det som händer och allt hon upplever i ord inuti sitt huvud, på något sätt beskriver livet i realtid hela tiden ”som om jag måste förvandla det till ord för att jag ska processa det ordentligt”. Å vad jag känner igen mig i det. Totalt. Bitvis måste jag nästan maniskt skriva ner mina formuleringar om mitt liv eller det jag ser omkring mig, eller bara stämningar eller ordväxlingar jag råkar höra. Det kan vara besvärligt, men jag tror faktiskt att det är väldigt bra för mitt skrivande. Det finns liksom ingen av och på- knapp när det gäller formulerandet, skrivtänkandet, det finns bara en volymknapp – som bäst kan jag ha det på så låg volym att det knappt hörs. Men det finns alltid där. Orden är så oerhört viktiga och ständigt närvarande. Jag kan inte, och jag vill heller inte, komma undan dem.

Anders Björkelid bekänner att han i mellanstadiet gjorde likadant, men då tänkte på sig själv i tredje person ”Han stannade ett tag för att stampa i vattenpölarna. Han såg sig omkring. Där borta var det en skata.”

 

Vad säger ni? Är det något som ni också gör, tänker på er själva i tredje person? Och brukar ni hitta på egna ord?

Talspråk

Jag har alltid varit lite av en språkfascist, ända sedan jag var ganska liten och lärde mig stava rätt. Jag blir vansinnig över särskrivningar (utom de eventuella som jag själv gör och inte märker…) och när folk inte kan skilja på de och dem, och på sin och hennes och jag avskyr det här gräsliga ”mobil-språket” som folk har med en massa förkortningar och halvt ihopdragna ord och meningar utan punkt eller stor bokstav. Vi har ett underbart, vackert språk med en massa fina regler! Och reglerna är till för att följas. I alla fall just när det gäller språket. Eller?

Det jag på senaste tiden har funderat mycket över är en del talspråksord. Nån, nåt, nånting, sån, sa. Jag har i princip aldrig använt talspråksvarianterna av de här orden. Men nu i mitt manus så kan jag ibland tycka att det känns fel och uppstyltat med den vanliga, korrekta stavningen. Särskilt en av karaktärerna har ett lite mer enkelt, korthugget språk, och i hens fall känns det verkligen inte rätt. Vissa ord känns värre än andra. Tillexempel ”sådant”, eller ”någonting” – de är på något sätt svårare att inte lägga märke till.

Jag har funderat på om det är möjligt att bara för en av karaktärerna byta ut vissa ord mot talspråk. Jag har ändå läst böcker där jag tyckt att det fungerat jättebra med talspråk och det måste inte vara fel om bara sammanhanget är rätt och det är skickligt genomfört. Å andra sidan tror jag egentligen inte det fungerar att bara låta en karaktär använda sig av talspråk och inte de andra. Då blir det som att jag vill säga att det bara är just den karaktären som egentligen pratar vanligt, och de andra går faktiskt runt och säger ”någonting” – hela ordet alltså, och ”sådant”, precis som det är skrivet. Och det är det förstås ingen som gör.

Jag bläddrade här om dagen i en översättning av en av mina favoritböcker, och insåg att den översättaren hade valt att skriva ”sa” istället för ”sade”, men inte gjort några andra ord till talspråk. Det var förmodligen för att förenkla de både många och långa dialogerna i boken, men jag tyckte att det kändes som en konstig obalans i språket när det bara var ett enda talspråkligt ord som användes. Så det är nog inget alternativ att göra någon slags ”halv” lösning.

Hur tänker ni om de här orden? Använder ni talspråk eller inte när ni skriver? Kan man blanda? Kan man undvika en del av de här orden på något sätt?

Språket

För mig är det nästan alltid språket som avgör om jag tycker om en text eller inte. Innehåll spelar roll, absolut. Men språket är det som bär fram innehållet och nästan vilken typ av historia som helst blir bra om språket lyfter den. Jag läser en hel del litteratur där jag tycker att språket inte håller tillräcklig kvalitet, och jag kan läsa den med viss behållning (exempelvis en hel del fantasy). Men när någon frågar mig vad som skiljer en riktigt, riktigt bra bok från en bok som är helt okej, så säger jag nästan alltid språket.

Men vad är ett riktigt bra språk? Det finns ju ingen självklar sanning. Det finns någon slags uppenbar gräns mellan det som är bra och riktigt dåligt, och där handlar det förstås om en mer teknisk hantering av språket, om grammatik och meningsbyggnad. Men sedan. Vissa älskar blomsterspråk med långa komplicerade meningar och mustiga metaforer. Vissa älskar ett enklare, stramare språk, kanske med mer framåtdriv. Ofta sitter ju språket ihop med hur man berättar sin historia: någon som skriver korta, kärnfulla meningar ägnar sig kanske inte åt långa utbroderade utseendebeskrivningar och miljöbeskrivningar på flera sidor (även om det förstås kan hända). Själv föredrar jag ofta ett lite enklare språk och inte för mycket svulstiga metaforer. Men jag tror att det absolut viktigaste är ett skönt flyt i språket, och det kan man ju ha oavsett långa eller korta meningar, oavsett metaforer. Jag är också ganska förtjust i en sorts lågmäld, lite subtil humor.

Så hur tänker jag med mitt eget språk? När jag skriver min egen text. Jag tycker det är svårt. För det är ju inte så enkelt som att jag vet vad jag gillar och därför kan jag också skriva så. Dels är det inte så enkelt – verkligen inte enkelt. Dels är det också som att jag har flera olika språk i mig för jag gillar ju faktiskt olika sorters språk. Här på bloggen finns det språk som kommer allra mest naturligt för mig. Enkelt, tydligt, ganska korta meningar. Lite lagom reflekterande med enstaka humoristiska formuleringar. Inte så speciellt, men med ett skönt flyt – är nog ungefär vad jag försöker åstadkomma. Men jag har också en mer akademisk sida, en sida som njuter av uppsatsskrivning och att få leka med myndighetstext och excellera i hänvisningar till lagar och paragrafer och skriva fotnoter och så vidare. Och jag har en mer humoristisk sida, som gillar ordlekar och krumbukter – och förstås fotnoter där också: jag är en sucker för fotnoter (det har funnits i alla fall ett humoristiskt skrivprojekt i mitt skrivande liv: en sorts queer- parodi på olika kända fantasyböcker och fantasyteman, men det blev förstås aldrig klart). Och jag har en sida som är lite mer poetisk, lite mer fri och reflekterande som oftast kommer till uttryck i dagboksanteckningar. Det är där metaforerna får lite mer svängrum.

När jag skriver mitt manus är det som att jag trevar mig fram i mina olika språkskogar och vet inte alltid riktigt var jag är. Det är ju så mycket man måste ta hänsyn till. Vilken är min exakta målgrupp och vilket språk är de vana vid? Vilket språk passar min historia överlag, och hur ska språket skilja sig mellan mina karaktärer så att jag får fram deras respektive egna röster? Jag har ju också problemet med hur mitt språk har utvecklats de senaste åren, eftersom jag hållit på så länge med samma manus skiljer sig språket i början en del från språket i slutet. Jag längtar otroligt mycket tills det är dags för mig att skriva om och redigera min nuvarande text, för att se hur jag får ihop det, och hitta fram till ett enhetligt språk i hela texten. Jag är inte säker på att det kommer bli lätt, men jag är säker på att det kommer bli roligt.

Hur tänker ni? Hur viktigt är språket för er? Vad gör ett bra språk och hur hittar ni fram till ert eget?