Etikettarkiv: Tacksamhet

Jag skriver äntligen igen

Nu har jag haft mina två första egna skrivdagar i rad på flera månader. Antagligen sedan i mitten av januari. Det här med att ha tre dagar ”ledigt” för att skriva, blir ju inte så ledigt i vabruari och däromkring. Jag tror helt ärligt att antingen jag eller ett eller båda barnen har varit sjuka varenda måndag, tisdag och onsdag sedan mitten av januari. Men nu. ÄNTLIGEN. Nu är vi alla friska och jag skriver som en galning.

Husmanin har lagt sig lite, både på grund av rädsla (kommer det någonsin att bli ett hus för mig…) och på grund av medveten ansträngning. Det är svårt att komma ur den maniska energin när den väl sveper över en, men jag har försökt att istället vända den till skrivandet, och faktiskt lyckas över förväntan. Jag skriver och skriver på mitt och Livs hemliga skrivprojekt. Innan frukost, under dagen, medan jag lagar middag, innan tandborstningen, efter att jag nattat barnen. Och när jag ligger i sängen och ska sova ägnar jag mig åt att planera releasfesten. Det är underbart. Jag vill aldrig att det ska ta slut.

Mitt nya liv

Det verkar som om mitt naturliga intervall för blogginlägg under sommaren är i runda slängar ett i månaden, plus minus någon vecka hit och dit. Inget jag egentligen är så glad över, men det har nog varit oundvikligt. Därför är det en himla tur att sommaren är SLUT NU och nya tider stundar!

Med hösten (och då menar jag inte riktigt årstiden hösten, utan snarare höstterminen) kommer ganska ofta nytt. Är det inte en ny skola, nytt jobb eller ny kurs på medborgarskolan, så är det något annat nytt, i form av nya vanor, nya vänner eller nya planer. Jag får alltid en enorm längtan efter att göra något nytt på hösten. Och nu ska jag faktiskt få börja på något sprillans nytt: nämligen ett jobb!

Det finns två saker som jag verkligen gillar med det nya jobbet, så här innan jag ens har börjat (börjar på torsdag). Det är inte ett socionomjobb och alltså inte ett jobb jag är kvalificerad för, utan ett barnskötarvikariat på en förskola. Det känns för mig helt fantastiskt att jag ska få jobba med friska barn, i en positiv miljö, och att jag inte ska ha ansvar för människor på det sättet som en socionom anställd i socialtjänsten har. Det kommer säkert att bli utmanande och svårt på vissa sätt, men åtminstone på ett helt annat sätt än jag är van vid från socialtjänsten. Och på det stora hela tror jag faktiskt att det kommer bli roligt!

Det andra som jag gillar med det nya jobbet (och helt ärligt det jag gillar mest med det), har inget med själva jobbet att göra, utan bara med omfattningen. Jag kommer jobba 40%, två dagar i veckan. Och kan ni gissa vad jag ska göra resterande tre dagar? Rätt svar: SKRIVA!

KAN NI FÖRSTÅ HUR GALET UNDERBART?

Influensans för och nackdelar

Den lilla förkylningen visade sig vara influensa som nu däckat både mig och barnen. Min kroppstemperatur har de senaste tre dygnen hållit sig mellan 38 och 39 grader, medan barnens temperatur håller sig mellan 38 och 40 grader. Vi hostar så vi nästan kräks och snorar och svettas och har ont i kroppen. Och om jag tyckte att vår vardag var kaosartad förut så är det ingenting mot vad den är nu. Vi sover lite överallt och när som helst, det ligger täcken och kuddar och sängkläder och filtar i hela lägenheten och vi har inte ätit lagad mat på flera dagar. Ingen har duschat sedan i tisdags eller haft på sig något annat än pyjamas, nattlinne eller morgonrock och Buslusans hår ser ut som dreds i två flätor. Jag vet inte om vi någonsin kommer kunna reda ut det igen. Dessutom har vår lilla katt börjat löpa eftersom vi glömt att ge henne p-piller.

Buslusan sov nästan hela dagen igår, och när hon vaknade klockan sex på kvällen sa hon rossligt: ”Mamma, jag tror att jag vill ha lite mera frukost”. Då fick hon bitar av vattenmelon serverade i sängen, och resten av kvällen piggelinglass. Ungefär på den nivån är vår matlagning.

Men som så ofta vid äkta kaos, så inträder en sorts underbart lugn. Känslan av att jag inte står ut med det här vardagskaoset och att jag håller på att bli galen för att jag inte får någon tid för mig själv och för att lägenheten ser ut som ett bombnedslag och för att barnen är som iglar på mig dagarna i ända, den känslan förvandlas till en absolut acceptans av tillvarons beskaffenhet. Det är fascinerande, tycker jag. Så fort jag slutar FÖRSÖKA ha kontroll på tillvaron, så bara försvinner all ångest som i ett trollslag. Och det är ärligt talat verkligen något att vara tacksam för.

Så just nu vill jag nog inte ens bli frisk. För då vet jag att min kaosartade vardag kommer slå mig i huvudet igen.

Lugnet i att ha rätt prioriteringar

Efter mitt beslut om att släppa taget om min deadline, har ett lugn infunnit sig som är för min del hittills okänt. Det här lugnet har liksom brett ut sig inuti mig och omkring mig och det påverkar mig på precis alla plan tror jag. Och jag funderar mycket på om lugnet är en konsekvens av beslutet att släppa taget, eller om beslutet att släppa taget tillsammans med lugnet bara är en konsekvens av en mer djupgående, genomgripande och mer osynlig process. Jag lutar åt det senare, men även i det här fallet påverkar mig lugnet på så sätt att jag inte känner mig frustrerad över att jag inte förstår. Det är okej att bara vara, utan att förstå.

Jag skriver inte så mycket alls just nu – fast jag ibland vill skriva, och känner att det skulle bli bra om jag gjorde det; jag läser inte något annat än kurslitteratur – trots att jag har en massa riktigt bra böcker som ligger och bara väntar på mig; jag har en massa blogginlägg som jag skulle vilja skriva nu – helst idag, alla på en gång; och så har jag en massa, massa andra saker som jag vill göra. Men det stressar inte upp mig. Jag tänker att mitt manus finns kvar, när jag får tid att skriva så gör jag det. Mina böcker finns kvar. Och det är okej att inte skriva alla blogginlägg som jag får inspiration till, det är okej att tillfällen att utveckla saker som andra bloggare tagit upp på sina bloggar går mig ur händerna för att jag inte hinner eller orkar skriva det jag vill skriva exakt just nu. Det är verkligen på riktigt okej.

Om ni kommer ihåg ett inlägg jag skrev om min solklara prioriteringsordning av saker i livet som är viktiga? Den såg ut så här:

1. Min hälsa
2. Min familj
3. Mitt skrivande
4. Resten.

Och jag lyckades aldrig leva efter den ordningen, utan snarare levde jag efter den omvända ordningen. Men nu lyckas jag. Det känns så i alla fall. Det går nog alltid att göra det mer eller bättre, men jag känner ändå att jag äntligen har fått ordningen rätt – jag är på väg framåt istället för bakåt och åt sidorna. Ärligt talat vet jag inte riktigt hur det gick till. Men jag är väldigt tacksam.

Ge så att det gör lite ont

Var och på fotografiska igår och såg bland annat den här utställningen om syriska flyktingbarn.

One child misses her bed. Another misses her dark-eyed doll. A third dreams of the old days, when her pillow didn’t feel like an enemy. Two million children have fled Syria. Leaving behind their friends, their homes, their beds. A dozen of these children have invited us to come and see where they now sleep, now that everything they once had is gone. Fara, 2 AZRAQ (Jordan). Fara, 2, loves soccer. Her dad tries to make balls for her by crumpling up anything he can find, but they don’t last long. Every night, he says goodnight to Fara and her big sister Tisam, 9, in the hope that tomorrow will bring them a proper ball to play with. All other dreams seem to be beyond his reach, but he is not giving up on this one.

Den gjorde ont på ett sätt som konst sällan gör eftersom det här inte är konst, utan verklighet. Se den, ni som bor så att ni kan. Och alla andra: skänk pengar till exempelvis UNHCR. Jag vill inte egentligen moralisera, men… eller jo. Kanske vill jag det ändå.

Jag skulle vilja säga så här: När vi tänker att vi ska göra något för någon annan, exempelvis ge pengar till en tiggare eller till en hjälporganisation, så är det (sjukt nog) så lätt att bli snål. Det känns bra att ge, men bara lagom så att det inte blir hål i plånboken. Vi ger kanske bara så mycket som vi annars skulle ha lagt på något litet, helt onödigt som vi vill unna oss själva (typ en fika, en dyrare lunch, eller en tröja). Av vilket man skulle kunna dra slutsatsen att vi ger, nästan mer för vår egen skull än för de som behöver. Jag tycker själv att det är svårt att ge, på många sätt. Inte så svårt att jag inte gör det, men jag tänker mycket på det. Hur jag ger, när, hur mycket och varför och till vem.

Igår när jag såg bilder på barn som sover på marken, på trottoarer, på kartongbitar, barn med döda föräldrar, döda syskon, barn vars hus blivit sönderbombade, och det gjorde så där ont i hela kroppen att jag bara ville hem till min familj och krama dem och lukta på dem och känna att de finns. Då tänkte jag att jag vill ge tills det gör ont. Skillnaden mellan hur de här barnen har det, och hur mina egna barn har det, är så stor att min tacksamhet och mitt medlidande inte känner några gränser. Och vi kan inte skriva ett brev till de här barnen med vår adress på så att de kan komma och bo hos oss, som Buslusan föreslog igår när jag berättade om de syriska flyktingbarnen. Det är inte möjligt. Varken för brevet att hitta fram till barnen, eller för oss att ge husrum till dem.

Men jag kan åtminstone ge tills det gör lite ont. Så det gör jag nu.

Litteraturvetenskap – so far

Ja, nu har jag då läst litteraturvetenskap med skapande svenska i två veckor på Södertörns högskola. Än så länge är det typ himmelskt.

Att få ägna dagarna åt att läsa romaner, pjäser, och böcker som behandlar analys och tolkning av desamma; att få flera timmar om dagen eller till och med flera dagar i veckan till att skriva på mitt manus (eftersom den här första delkursen är hur soft som helst); att få sitta i lugn och ro i ett alldeles knäpptyst bibliotek med god luftkonditionering på sköna orangea stolar och med jämna mellanrum: gå ner och dricka en latte macciato på sojamjölk (för TJUGO kronor!) i höstsolen på skolans lilla torg. Ni kan ju tänka er hur underbart.

Och lika underbart är det att inte hämta och lämna på dagis varje dag; att inte varje dag behöva äta sin lunch samtidigt som man matar en vild ettåring vars syfte med måltiden är att se till att så mycket mat som möjligt hamnar utanför tallriken och utanför munnen; att inte behöva planera, handla och laga middag varje dag; att inte behöva tvätta, hänga och sortera åtta maskiner tvätt varje vecka, och så vidare, och så vidare.

När jag kom hem efter första veckan i skolan var jag fullkomligt slut (inte bara så där trött som man kan bli av nya saker, utan mer åt det utmattade hållet), men det verkar bli bättre och den här veckan har jag snarare varit ganska utvilad och glad och riktigt pepp på att vara mamma de resterande timmarna av barnens vakna tid.

Det kan ju inte var möjligt att det här är mitt liv, att det ska få vara så här. Så känns det. Men jo. Faktiskt. Det här ÄR mitt liv.

Härliga höstplaner

Efter en tung vår, och ärligt talat efter ett par, tre, ganska tunga år, har jag bestämt mig för att hösten ska bli min present till mig själv. Att jag ska få göra nästan det allra roligaste jag vet, för att pigga upp mig själv och hämta kraft. Nämligen plugga. Heltid. Litteraturvetenskap.

Jag sökte förstås i mars, men häromdagen fick jag veta att jag kommit in, på Litteraturvetenskap med kreativt skrivande. Start första september.

FATTA VAD ROLIGT!!

Så nu vet jag med säkerhet vad jag ska göra hela hösten. Läsa, skriva och prata, om böcker och skrivande. Jag ska få vara med andra människor som också tycker om att läsa och att skriva och jag ska få göra det hela dagarna. Kan ni tänka er något bättre, egentligen?

Lägesrapport och skrivlyxplaner

Det har inte blivit alls så mycket skrivande de senaste veckorna som jag hoppats. Verkligen inte. Därav också lite färre blogginlägg, som ni kanske märkt. Jag ligger ungefär hundra sidor efter min redigeringsplan, som förstås – det ska erkännas – var väldigt optimistisk. Men ändå. Det är jobbigt att inse hur lite skrivtid jag faktiskt lyckas få ihop i vardagen. Och hur underbart det än är att det är vår så innebär våren alltid att jag får ännu mindre skrivtid, för mina två små trädgårdsplättar är löjligt eftersatta och man vill ju vara utomhus och bara njuta lite också. Livet som aspirerande författare kan innebära svåra val.

Men om man har en fin sambo (som jag har) och har någorlunda stabil ekonomi (som vi också har), så kan man ibland få göra lite roligare val. Exempelvis valet av hotell till en egen liten mini-skriv-retreat om två veckor! Japp. Ni läste rätt. Jag ska få unna mig en alldeles ensam natt på hotell med tillhörande skrivtid dagen innan och dagen efter. Förstår ni lyxen! Jag kunde nästan inte somna igår för att jag blev så upplivad. Tror att det kanske blir Lady Hamilton i Gamla stan, trots kyrkklockorna varje kvart. Ska boka ikväll.

Tjohooo!

Sagovännerna och ett lite annorlunda skrivande

I helgen var jag och träffade två mycket goda vänner som jag sällan träffar eftersom vi bor i tre olika städer med ganska många mil emellan. Maria från Skrivkällaren och Louise, som jag känt i över tjugo år sedan vi gick på gymnasiet tillsammans. Vi försöker ses en eller ett par gånger om året, och förutom att vi då äter gott och pratar om livet och ägnar oss åt allmän kärleksbombning, så gör vi alltid en annan sak också. Vi skriver en saga.

Det är inte vilken saga som helst vi skriver. Det är en saga där vi skriver ett ord var i taget, utan att diskutera sinsemellan vad det är vi skriver och vad det ska bli av det, och där vi släpper lös fantasin på ett sätt som jag nog helt ärligt kan säga att jag inte gör någon annan gång. Där förvandlas min inre kritiker som vanligtvis är en riktigt sur bitch med röntgenblick till en rynkig gammal tant som bakar bullar medan hon mysande sneglar på vad vi gör. Hennes kommentarer låter ungefär så här: ”Jaha, det började lite poetsikt men nu håller det på att urarta till humoristiskt ordbajseri precis som vanligt, ja, ja, det var väl inte mer än väntat, och nu bytte ni tempus igen, håhå jaja, ja det är väl kreativitetens pris antar jag…”, och så vidare. Det är på alla sätt underbart. Särskilt för mig som åtminstone i skrivande sammanhang lider av att vara slav under perfektionismens bojor, är det en sådan befrielse. Vi brukar läsa sagan högt för varandra några gånger medan vi håller på (för det är inte alltid lätt att ha koll på helheten när man bara skriver ett ord i taget och inte får sitta och tänka och fnula för länge innan man skriver det där ordet), och ofta skrattar vi så att vi gråter. Även om vi aldrig sagt det rent ut så verkar vi spontant alltid ha målet att det ska bli så roligt och tokigt och spejsat som möjligt, vi tar ut svängarna till max. Resultatet blir en sorts renande upplevelse, tycker jag. Som att doppa ner sig själv i kreativitetens och skrattets brunn, och komma upp förfriskad, definitivt lite onykter.

Så tack mina fina vänner för en underbar helg! Och till er som aldrig prövat en saga skriven med ett ord var: gör det.