Etikettarkiv: Tvivel

Retreatrapport

Ursäkta radiotystnaden härifrån. En kombination av intensivt skrivande, förkylning, trötthet och vissa datorproblem har gjort att jag inte prioriterat bloggandet de senaste veckorna. Så här följer nu en något försenad rapport över hur det gick på min efterlängtade skrivretreat.

Det absolut första som hände (och som liksom hade smugit sig på mig i tysthet redan flera dagar innan jag kom iväg) var att jag drabbades av den värsta tvivelsattacken i mitt skrivande någonsin. Vilket egentligen inte säger så mycket eftersom jag sällan eller aldrig har tvivlat allvarligt förut, men jag var tvungen att ta en lååång promenad för att shoppa kläder och hudvård och köpa en latte och en cheescake med vit choklad och lyssna på Writing Excuses i lurarna, och sedan ligga på hotellsängen och prata i telefon med min egen privata skrivakut (läs: Liv), innan det äntligen släppte. För tack och lov så gjorde det ändå det.

Jag har bara kommit i närheten av den här typen av tvivel en gång förut, och det var när jag var på sluttampen av mitt första utkast. Men då var det tvivel i form av att jag inte hade en aning om ifall det jag skrev faktiskt fungerade. Känslan av att inte veta, inte kunna se min egen text och bara famla i mörker. Den här gången var det mer som att jag lyckats slå på lyset och såg min egen text i ett väldigt exakt och inte så smickrande ljus, och min slutsats var ungefär: Herregud, det här är inte tillräckligt bra, det kommer aldrig bli tillräckligt bra, och vem, VEM, skulle någonsin vilja läsa det här? En massa följdfrågor uppenbarade sig, som exempelvis: Varför har jag valt just den här berättelsen när det hade varit smartare (och kanske mer säljande) att välja en annan berättelse? Varför har jag valt att berätta min berättelse just så här, när det hade varit smartare (och kanske mer säljande) att göra på något annat sätt? Och så vidare. Och en annan av de frågor som besvärade mig var förstås: varför, VARFÖR, var jag tvungen att få den här attacken av tvivel just exakt nu, när jag hade ett helt dygn av skrivande på mig, något jag inte haft på över ett år.

Svaret på den sista frågan är förstås – tänker jag – att när ens vardag består av skrivstunder på mellan tio minuter och en timme (med möjligt avbrott när som helst och ibland med avbrott på flera dagar utan skrivande), så är det svårt att hinna med de stora och långa tankarna, de som berör helheten. Alltså inte så kontigt att det kom precis när jag hade ett dygn på mig helt i fred med min dator. Snarare ganska naturligt.

Angående tvivel av den här sorten har jag kommit fram till att de alltid har två sidor. Dels så är det aldrig riktigt så illa som man tror, det finns ett element av överdrift och helt enkelt känslomässighet i den här sortens tvivel, som förmodligen bäst övervinns med skrivpepp från vänner och allmän optimism och envishet. Den delen är jag ärligt talat ganska bra på eftersom jag är född optimist, jag måste bara få lite tid på mig att liksom glida ner på botten i mitt hål och sedan upp igen – vilket i mitt fall går ganska fort. Men det finns en annan sida av den här sortens tvivel också, nämligen den att det för det mesta finns korn av sanning i tvivlen. Precis som jag tror att det ofta ligger någon slags sanning bakom negativ kritik från testläsare (bara kanske inte alltid den sanning som de själva tror), så ligger det ofta någon slags sanning bakom ens egen känsla av att något inte är tillräckligt bra (bara kanske inte alltid den sanning man själv tror).

Varför kom de här tvivlen just nu? Som jag sade för att jag hade tid på mig att tvivla, men också för att jag precis höll på att skriva den absolut tråkigaste och sämst gestaltade biten i hela mitt manus – i princip en jättelång transportsträcka som jag bestämt mig för att jag måste ha med nästan till vilket pris som helst. Jag har lyft den här transportsträckan jättemycket under min senaste redigering, men det går liksom inte att komma ifrån att det fortfarande är en transportsträcka, och det faktum att jag valt att låta min huvudkaraktärs perspektiv starta väldigt långsamt gör inte saken bättre i det här fallet. Men det jag kom fram till var att jag har valt att göra så här för att jag vill det, för att det passar mig, och för att jag själv tycker om böcker som börjar på det sättet, oavsett vad den stora massan av läsare där ute tycker, och oavsett vad ett förlag skulle kunna tycka. Givetvis fanns även en del andra funderingar där i min tvivelsattack, men jag får nog återkomma till dem senare, så att det inte tar en vecka att läsa det här inlägget.

Och rent praktiskt, hur kom jag vidare där på mitt hotellrum mitt i skrivkrampen och tvivlen? Jo, jag öppnade en halvflaska vin från minibaren och böt perspektivkaraktär och skrev på något helt annat. Det fungerade hur bra som helst!