Etikettarkiv: Utmattning

Lyckad paketkalender i år!

Ni som följt min blogg i exakt ett år eller mer vet att jag när jag var liten brukade få en paketkalender av min mamma varje december, och att jag förra året för första gången gjorde en till Buslusan. Jag har berättat om det – och om den fullkomligt vansinniga perfektionismen och manin som den sortens projekt kan sätta igång i mig – här. Sammanfattningsvis kan sägas att jag förra året ansträngde mig så till den milda grad med projektet att jag nästan fick ännu en utmattningsperiod efter att den var klar.

I år har det gått mycket, mycket bättre på alla plan. Vi förenklade genom att inte köpa tjugofyra enskilda presenter, utan valde istället att köpa en LEGO friends juicebar att fördela på tjugofyra paket. Jag och sambon hjälptes dessutom åt att slå in paketen i år, till skillnad från förra året när jag i princip slog in alla själv (inte för att sambon inte ville hjälpa till, ska tilläggas, utan för att jag helt enkelt fick spel när han slog in paket och det inte blev riktigt lika snyggt som om jag hade gjort det själv – i år har jag mognat något på den fronten), och eftersom jag redan gjort själva upphängningen en gång var det på alla sätt (både mentalt och rent praktiskt) mycket lättare att göra det en gång till. Jag lade ner all överdriven estetisk planering och bekymrade mig (nästan) inte alls över att det inte skulle bli tillräckligt fint. Jag lade ner kanske hälften så lite arbetstimmar i år och definitift mindre än hälften så lite tankemöda.

Ändå blev det bra. Ja, ändå blev det faktiskt ganska fantastiskt. Och helt utan några negativa konsekvenser för sömnen och hälsan. Hur kan det komma sig?

  1. Skillnaden mellan när jag gör något så bra jag kan under vissa begränsade omständigheter och när jag går igång som en galning och tar ut mig totalt i mina ansträngningar för att få till absolut perfektion, är uppenbarligen inte enorm (även om den naturligtvis finns).
  2. Hur jag UPPFATTAR den skillnaden, är något som jag själv kan påverka med mina tankar. Jag kan välja att uppehålla mig vid den skillnaden och föreställa mig hur mycket bättre det skulle blivit om jag gjort mer eller annorlunda, och jag kan väja att inte uppehålla mig vid den skillnaden, utan istället glädjas åt det jag faktiskt åstadkommit och hur bra det trots allt blivit.
  3. Jag har lärt mig sedan förra året att verkligen uppskatta processen på riktigt. Alltså, att inte bara uppskatta processen eftersom den leder till ett underbart (och helst perfekt) resultat, utan att uppskatta processen nästan helt frikopplad från resultatet. Jag har uppskattat att jag och sambon har suttit tillsammans på kvällarna och räknat legobitar och slagit in paket och druckit glögg och tjuvlyssnat på julmusik och pratat om julklappar, känslan av gemenskap och att vara två och att ta det lugnt – DET är vad jag vill ge mina barn. Inte en galet stressad despotisk estet-mamma som gör nästan vad som helst för att få allting på exakt sitt eget sätt.

Så jag ryggdunkar mig själv ordentligt just nu. Jag har faktiskt kommit någonstans, jag har lärt mig, jag har blivit en bättre människa, mamma och partner, i det lilla. Men det lilla är det stora, så brukar jag alltid tänka.

 

Tjusig motion för den andra hjärnhalvan

IMG_20150924_141036

Som sagt, att plugga och skriva manus samtidigt (eller rättare sagt: att OMVÄXLANDE plugga och skriva manus – det är ju omöjligt att verkligen göra samtidigt) är inte som att ligga vid en pool och dricka drinkar direkt. Hur roligt det än är kan det vara ganska tröttande, särskilt för en hjärna som min, som ändå ganska nyligen varit väldigt utmattad, och ännu mer nyligen liksom varit på ordentlig semester (läs: föräldraledig).

Hjärnan behöver vila när den gör ansträngande saker, och oftare än man tror. Jag har upptäckt att när jag är pigg och utvilad (förmiddag) orkar jag jobba koncentrerat i kanske en timme eller absolut max en och en halv. När jag är trött och seg (eftermiddag) orkar jag jobba kanske en halvtimme koncentrerad tid eller i värsta fall bara en kvart, innan min hjärna vill ha en liten paus. Och det är ju gott och väl, att jag inser min hjärnas begränsningar och behov, och att jag nu för tiden är villig att lyssna på dem, istället för att bara köra över dem som jag förstås gjort tidigare. Men vad gör jag på den där pausen? Hur lätt är det egentligen att pausa från sina tankar mitt i skrivandet, eller mitt i läsandet och analyserandet av en text?

Jag kan säga att förut var det faktiskt väldigt svårt. Min hjärna gick nästan alltid på högvarv, och när jag någon gång bestämde mig för att ta en paus försökte jag ofta med meditation eller lite tillkämpad mindfulness, men ganska ofta blev det mest ett sätt för hjärnan att helt fritt få ta ut svängarna lite. Nu är det annorlunda, för nu har jag kommit på ett VÄRLDSABRA knep:

IMG_20150924_124652

Jag ritar. Jag har hittat en underbar liten målarbok för vuxna som heter Hemliga trädgården (finns i olika storlekar, men min är fickformat). Den tar jag fram när jag behöver pausa, och så färglägger jag en liten stund, gärna med lite musik i öronen. Jag har märkt att det fyller åtminstone två väldigt viktiga syften som en helt vanlig liten paus inte kan göra. Jag får utlopp för mitt behov (mitt faktiskt, helt konkreta, verkliga behov) av att sätta färg på saker. Jag har alltid målat väldigt mycket, men nu för tiden är det ganska knepigt på grund av praktiska orsaker (ett litet barn och bara plats att måla vid köksbordet efter att ateljén blev Buslusans sovrum), så jag har på sista tiden haft som en sorts, nästan VÄRK i kroppen efter att få måla, få använda färger. Så det får jag alltså i mina små pauser.

Men en annan sak, som jag faktiskt tror är nästan ännu viktigare, är att jag vilar den vänstra, logiska hjärnhalvan, den som tänker och analyserar och försöker lösa problem. Istället använder jag den högra, kreativa hjärnhalvan, den som sysslar med fantasi, skapande, intuitiva mönster och helheter. Jag vet inte hur ni gör när ni skriver men jag använder nog nästan alltid min vänstra hjärnhalva, den logiska. Särskilt nu i redigeringsfasen av mitt manus, och hela tiden när det gäller skoluppgifter. Så när jag blir trött och känner att hjärnan bara slutar fungera, så är det ju inte hela hjärnan som slutar fungera, bara den halvan som jag just då använder. Och när jag använder min paus till att faktiskt aktivera den andra halvan av hjärnan, så gör ju det både att min vila fungerar bättre, och att nästan alla typer av mentala ansträngningar får bättre resultat eftersom båda hjärnhalvorna är aktiverade. Det betyder att när jag vilat färdigt är jag inte bara mer utvilad, utan allmänt också uppvärmd för att sätta igång igen på ett helt annat sätt än jag skulle varit om jag tog tio minuter till att kolla facebook eller till att fundera över vad jag tänker handla för middag.

Jag kan verkligen rekommendera min metod att pausa med målarbok! Det kräver inga som helst förkunskaper. Alla kan färglägga färdiga bilder, och det behöver faktiskt inte ens bli fint (det säger jag till mig själv hela tiden för att inte gå in i mitt maniska perfektionistiska tillstånd), det räcker så bra med att bara göra. Bara låta pennan göra färg över pappret. Pröva!

IMG_20150924_153903(1)

Johanna Basford, heter hon som gjort denna underbara lilla målarbok med vykort, och här kan du köpa den. Hon har även gjort större målarböcker, och böcker med andra motiv, kolla in dem!

Välförtjänt, värdefull vila

Okej, alltså, det där (som jag kanske aldrig skrev uttryckligen men som gick att gissa sig till mellan raderna) med att jag kommer hem från mina studier och mitt manusskrivande helt pigg och glad och utvilad och äter middag med familjen glatt konverserande om hur allas dag varit för att sedan diska med ena handen medan jag dammsuger med den andra och nattar båda barnen med en ängels tålamod för att allra sist massera sambons fötter och hälla upp en whiskey till honom där han sitter framför sitt dataspel medan jag plockstädar de sista leksakerna för kvällen – det har bara hänt en gång. Kanske två. Eller, okej. En.

Ärligt talat blir jag väldigt trött av mitt nya, underbara liv. Det är ju inte det att det är jobbigt på riktigt. Alltså, inte som i JOBBIGT. Det är bara så nytt. Jag är ju inte van att vara hemifrån på det här sättet, varken så många timmar på dagen eller så många gånger i veckan. Och jag är inte van att använda hjärnan så länge och så intensivt varje dag (alla ni som varit föräldralediga vet – det är härligt, men det är verkligen inte en intellektuell utmaning). Särskilt på helgerna har jag varit helt slut, både i kropp och själ som man säger, precis som om jag hade börjat värsta nya jobbet. Och jag antar att man kan säga att jag har det. För jag jobbar ju verkligen. Men nu försöker jag säga till mig själv att jag måste skriva in i kalendern att jag ska vila också. Riktigt ordentligt. Hellre att jag vilar på bekostnad av studierna, än att jag studerar på bekostnad av min hälsa.

Skulle önska att jag kunde säga att jag vilar med en god bok, för jag har ju en rejäl hög staplad bredvid sängen som bara väntar på att jag ska ha tid för den. Men jag gör inte det. Jag tar en promenad i regnet och luktar på världen och blir lite blöt om knäna medan jag lyssnar på Ane Brun. Och sedan ligger jag på vår bäddade säng och blundar en lång stund medan sambon hämtar Buslusan på dagis.

Lite bättre grepp

Jag får säga det igen: ursäkta radiotystnaden härifrån.

Det har varit ett par tunga veckor. Inte av någon särskild anledning, egentligen. Bara det där att det inte finns någon lättnad någonstans, inget andrum, ingen plats och ingen tid att fylla på, och att jag har sjunkit så djupt ner i en mental och andlig trötthet att jag har väldigt svårt att ta mig upp. Jag har inte skrivit, inte bloggat, inte promenerat, inte städat, inte mediterat. Inte gjort någonting av allt det som jag vet att jag mår bra av, det som faktiskt är mitt livs grundstenar. Och jag har inte ens varit sjuk. Bara liksom, tappat greppet om mig själv.

Jag hoppas att jag börjar återfinna det lite nu. Greppet. Jag tror det. Att jag sitter här och skriver ett blogginlägg är en mycket god början. Och dricker vin till. Och äter ost. Dessutom har jag varit hos frisören (en ny) och blev nöjdare än jag någonsin varit, tror jag. Man ska inte underskatta den sortens ytliga restaureringar. Ibland kan tillexempel skrivlust komma ganska mycket från nyslingat hår, tro det eller ej.

Hur som helst, här kommer ett löfte: bot och bättring på bloggfronten. Jag ska öva mig på korta inlägg som inte handlar om något särskilt. Lite mindre seriöst, mer dagboksaktigt, tror jag. Mer greppvänligt. Vad sägs om det?

Skrivandets upp och ner

Som ni kan förstå av inlägget inre explosion är jag just nu i en av mina mest kreativa faser. Den där det känns som om jag knappt kan gå utanför dörren/slå på datorn/titta på min bokhylla utan att få en massa tankar som jag skulle vilja skriva ner eller diskutera med någon. Intressant nog är skrivarvännen Liv i den absolut motsatta fasen, som hon skriver om i det här inlägget på sin blogg. Hon kallar det för mellandagar. En träffande benämning.

Precis som Liv har jag funderat en hel del över det här med kreativitetens (och därmed skrivandets) upp och nedgångar. Det har nog alltid varit uppenbart för mig att min kreativitet kommer i faser. Men på senaste tiden har jag börjat identifiera mönstret lite tydligare. Det har börjat kännas nödvändigt för mig att ha lite bättre koll på hur allt egentligen hänger ihop, för att berg och dal- banan inte ska bli alldeles för jobbig. Och jag behöver (som alltid) helst formulera det i skrift. Annars känns det inte som att jag har tänkt färdigt.

Jag har identifierat tre faser, som kommer efter varandra i ett ständigt fortlöpande mönster. Först vad jag skulle kunna kalla för explosionsfasen, (där jag alltså är just nu) när min hjärna flödar över av inspiration och fullkomligt sprutar ut idéer och uppslag till allt från blogginlägg och noveller till nya romaner, filmmanus eller helt andra projekt. Om jag inte ska bli galen måste jag då ägna en period åt att samla upp allting, få ner tillräckligt mycket på papper för att känna att jag är trygg med att jag inte ska tappa bort någonting, att allt finns kvar även fast jag inte hinner jobba med allting samtidigt, för det hinner jag förstås inte fast jag gärna vill.

Och sedan infinner sig arbetsfasen, en sorts lång nedförsbacke när jag kan använda energin från min explosion till att faktiskt skriva: blogginlägg, dagbok, manustext, annan text, vad det nu är jag håller på med. Det är en underbar fas, men jag brukar ha en del problem med den. Som jag antydde i mitt inlägg om explosionen har jag en tendens att liksom hatta fram och tillbaka mellan olika saker, för att jag gillar att skriva på flera olika saker samtidigt, precis som jag alltid läser flera olika böcker samtidigt, och i allmänhet har en massa olika projekt samtidigt. Det gör tyvärr att jag ofta får mindre gjort än vad jag skulle vilja under de här perioderna. Dessutom har jag ju min maniska sida, som lätt går igång i det här läget – och även om det är härligt, så kan det också vara lite destruktivt.

För det som till sist händer – ju mer maniskt jag gått igång på saker, desto fortare händer det – är att energin tar slut, alltid innan jag hunnit med det jag ville hinna med. Det tänker jag på som utmattningsfasen, även om jag tycker att Livs namn för det är bättre – mellandagar. Det handlar helt enkelt om återhämtning. Energin är slut, både i huvudet och i kroppen, lusten försvinner och jag tror att om jag var det minsta pessimistiskt lagd så skulle nog tvivlen komma här också. För att åter kunna komma i arbetsfört skick måste jag vila. Men det där med att vila är helt enkelt inte något jag är bra på, åtminstone har jag inte varit det under större delen av mitt liv – det är inte förrän nyligen som jag äntligen börjar lära mig lite. Och då har det krävts några års ordentlig utmattning och en hel del ansträngning för att komma till den här punkten.

Som jag skrev i min kommentar till Livs inlägg: jag har börjat försöka tänka på min kreativitet lite som andning: en självklar vågrörelse av in ut, in ut. Det jag menar när jag säger in och ut handlar snarare om aktivitet och passivitet. Att i min aktiva fas – utandningen – tar jag in otroligt mycket information, men jag gör det på ett aktivt sätt: jag läser med pennan i handen och gör understrykningar och har små färgglada flärpar som jag sätter på de viktigaste sidorna, eller så viker jag hundöron, och jag skriver stödanteckningar och planerar och skriver blogginlägg om allting som jag funderar på. Hjärnan går på högvarv. All information bearbetas högintensivt och formas om till något som jag kan uttrycka, diskutera, skriva ned. Efter all den här aktiviteten kommer ganska naturligt den passiva fasen – inandningen. Då tar behovet av att uttrycka allting hela tiden slut, eller mattas av åtminstone. Jag tar gärna in saker i de här perioderna, men inte aktivt. Jag läser inte lika mycket, och om jag gör det så blir det sällan skrivhandböcker eller andra fackböcker eller biografier, utan mycket lättare läsning, ren underhållning. Jag gör mer av ingenting. Och jag tittar på teveserier. Faktum är att det är bara i sådana här perioder som jag tittar på teveserier egentligen. När jag har mina aktiva perioder prioriterar jag alltid bort den sortens underhållning eftersom min tid känns för värdefull för att bara slötitta på saker, och det känns också alltid lite för passivt när jag är i den där känslan av att jag vill lära mig, förstå, formulera och uttrycka.

Och så här går det runt i en oändlig cirkel.

Det jag har börjat inse och nu försöker lära mig, är just att inte pressa mig själv för hårt i den aktiva fasen, eftersom det är då mellandagarna blir till utmattning. Precis som Liv skriver i sitt inlägg är det så att ju mer jag tillåter mig själv att vila och försöker njuta av mellandagarna, ju fortare går de över, och ju bättre mår jag.

 

Hur ser era kreativa processer ut? Går de också i faser, eller är de lite mer balanserade?

Stjärnföda

Jag skulle vilja berätta lite om dikten Stjärnföda som jag delade med mig av häromdagen i min diktutmaning. Kanske inte berätta om dikten i sig, men om vad den betyder för mig.

Jag skrev den för ungefär tio år sedan. Jag hade inga barn, inga katter, ingen kolonilott, inga uteplatser, jag hade inte påbörjat min socionomutbildning, jag bodde i andra hand, jag hade kanske eller kanske inte träffat min sambo – jag lyckas aldrig komma ihåg exakt vilket år det var – men om vi hade träffats så var det fortfarande på stadiet lite förstulna blickar över mattan och kanske lite extra puls under ne-wazan (vi träffades på ju-jutsuträningen). Jag jobbade så lite som bara var möjligt (som vårdbiträde) och ägnade all min tid åt att skriva, rita, måla, sjunga och navelskåda. Allt det som jag gillar bäst.

Det livet är så oerhört långt borta att jag knappt kan komma ihåg att jag har levt det. Det jaget som skrev Stjärnföda är ett jag som jag på så väldigt många sätt förlorat. Åtminstone tillfälligt.

Känslan som Stjärnföda försöker uttrycka representerar för mig något som jag tänker på som min kärna, en sorts grundton eller inre tillstånd som jag tror att jag är född med, och som jag tänker på som mitt absolut mest sanna jag. Faktum är att de flesta år av mitt liv har jag levt med den känslan som en självklar del av min vardag. Jag var en person som såg till att inte ha några möbler i vardagsrummet så att jag kunde dansa där tills jag grät av glädje. Jag var en person som kväll efter kväll kunde skratta mig till sömns, helt ensam i min säng med blåklockslakan. Jag vet att det låter galet (och jag är den första att erkänna för vem som helst att jag faktiskt är galen). Men det var mitt helt vanliga liv. Och jag tyckte verkligen om det.

När jag tittade igenom mina gamla dikter häromdagen och hittade Stjärnföda slogs jag som av en sorts uppenbarelse: Ja just det ja, det är ju det här som är jag! Det var underbart och skrämmande på samma gång. Jag är så långt, så långt ifrån mig själv just nu. Det är inte mycket jag egentligen kan göra åt det i praktiken, tror jag, utom att försöka leva så gott jag kan och ta hand om mig själv, och fortsätta välja så rätt jag kan i så många lägen som möjligt. Men det finns en sak till som jag kan göra, som jag ofta glömmer. Och det är att komma ihåg vem jag egentligen är.

Jag är en person som kan dansa tills jag gråter av glädje och skratta mig till söms. Och en vacker dag kommer jag att göra det igen.

Tröttheten

Häromdagen när jag avsatte ”lek-tid” för att skriva mig ur en liten blockering hade jag fantastiska förutsättningar. Och poängteras bör, att det har jag i princip aldrig nu för tiden. Men i lördags hade jag det. Buslusan och sambon var på barnkalas och förväntades vara borta i ungefär tre timmar. Filurpojken somnade tio minuter innan de gick hemifrån och hade sovit så dåligt på natten att jag kände mig säker på att han både behövde och skulle klara en tretimmarslur. Jag såg till att mata katterna så mycket att de skulle somna helt proppmätta utan att behöva tjugo minuters gos var för att hålla sig lugna. Jag hade städat soffan och soffbordet, som en liten lugn och ordnad ö mitt i vårt jullovskaos. Jag hade kokat te. Och tänt ljus. Det var i princip snöstorm ute (kanske mitt absoluta älsklingsväder): med en underbar vit himmel och en snöklädd syrenhäck som fond slog jag mig ner i soffan för att äntligen njuta av en fullkomligt kravlös skrivstund. En stund bara för mig.

I två timmar satt jag och stirrade på julgranen (den är jättefin). Och smuttade ibland på mitt te.

Inte ens under de absolut mest ultimata förutsättningar hade jag någon lust att leka. Eller skriva. Jag var för trött och jag är fortfarande för trött. Jag hatar att det är så. Jag hatar det faktiskt med varje liten por och cell i min kropp. Varenda liten molekyl. Om det är något jag är sjukt trött på, så är det att vara trött.

För ungefär två och ett halvt år sedan när jag blev utmattad upplevde jag en trötthet som var obeskrivlig (även om jag självklart har försökt beskriva den, vilken sorts författaraspirant vore jag annars) och som jag hoppas att jag aldrig någonsin ska behöva uppleva igen. Därför ringer det alltid lite varningsklockor när jag är trött på det här sättet. När jag inte ens orkar göra det som är roligt. Så idag bestämmer jag mig för att släppa kraven på att jag ska behöva skriva ett enda ord till innan jag lämnar mitt manus till testläsning. Jag kan lämna över det exakt som det ser ut idag, om det skulle vara så. Det är inte så färdigt som jag skulle vilja, men det är läsbart. Jag ger mig själv möjligheten att skriva mer om jag vill, och om jag orkar. Men inga krav.

Mani i december

När jag var liten fick jag och min tvillingbror en paketkalender av vår mamma varje år i december. Det var som en dröm. Ett paket varje dag ända fram till jul. Det behöver inte vara något speciellt i paketen, det är själva känslan, överraskningen, stämningen, som räknas. Ända sedan dess har jag längtat efter att få göra en paketkalender till mitt eget barn, för att få föra vidare den glädjen, spänningen och känslan av julmagi. I år är premiären. Min dotter är fyra år – en perfekt ålder. Men hur underbart det än har varit att göra den, så kom den till priset av två sömnlösa nätter, huvudvärk, allmänt mos i huvudet och en enorm trötthet så här i efterhand. Det är bara att erkänna det: jag har ett maniskt drag. Och ett perfektionistiskt. De passar inte så bra ihop. Faktum är att de dragen bidragit stort till att göra mig sjuk.

För dryga två år sedan blev jag utmattad, riktigt ordentligt utmattad, och har sedan dess i långsam takt återhämtat mig. Idag skulle jag säga att jag är ganska frisk, men på många sätt inte densamma som jag var innan. Utmattning förändrar. Jag är mycket långsammare, mer stresskänslig, i allmänhet lite skörare. Kanske kommer jag en dag att känna att jag är absolut och oåterkalleligt återhämtad och exakt mig själv igen, kanske inte. Oavsett hur det blir i framtiden måste jag i nuet leva med mig själv precis som jag är. Och även om det till vardags går ganska bra så finns det lägen när det blir smärtsamt tydligt att jag inte är densamma som jag varit och att det inte går att fortsätta leva på samma sätt som jag alltid gjort. Ett av de lägena visade sig vara: ”när jag gör en paketkalender till min dotter.”

Så här går det till: Jag börjar med en plan över hur paketen ska hänga (de ska hänga fritt på kanten av en hylla i dotterns rum) och då tar jag hänsyn till ett antal olika variabler, som; att paket som öppnas dagarna efter varandra inte hänger tillsammans utan med ett visst avstånd, att det måste se fint och välbalanserat ut i kalendern även efter att halva december har gått så paketen måste spridas ut jämt men liksom i två omgångar, paket som är små får inte hänga för många nära varandra, och inte heller paket som är stora, eller paket som innehåller liknande saker. Dessutom tillkommer paketens höjd i förhållande till varandra och sedan förstås hela estetiken med val av papper och snören. Det är då jag äntligen plockar fram min kartong med femton olika julklappspapper och kassen med cirka tjugo, trettio olika julklappssnören (allt förstås helt skilt från vanliga presentpapper och presentsnören, som har egna kartonger och kassar…) och sätter igång med den biten som är den roliga: att slå in paketen. Det tar väldigt lång tid för mig, med två eller tre olika sorts snören som jag ofta klipper i smala remsor, och så alla klistermärken – och blir jag inte nöjd så öppnar jag bara paketet och börjar om igen. Jag skulle kunna fortsätta beskrivningen med vilka problem som uppstår när man ska välja papper och snören och hålla ordning på vilket paket det egentligen är som ska hänga bredvid vilket och se till så att inget paket som öppnas innan eller efter men hänger någon annan stans har likadant papper, men jag hoppas att ni förstår min poäng:

Jag KAN helt enkelt inte göra något halvdant eller bara helt okej. Om det inte blir helt perfekt och precis exakt som jag vill så är det liksom ingen idé. Och för mig innebär det att ha total kontroll på hela processen. Det är helt galet. För tror ni att min fyraåriga dotter (som ändå är föremålet för all min ansträngning) bryr sig om alla detaljer, eller ens ser dem? Nej, självklart inte. Naturligtvis tycker hon att hennes paketkalender är fantastisk – och det är den, ärligt talat – men hon har ingenting att jämföra med. Jag hade kunnat slå in alla paket i samma papper och lagt dem i en skokartong. Hon hade blivit överlycklig. Och jag vet det, jag vet det verkligen, men jag kan ändå inte låta bli.

Den här sortens maniskt kreativa projekt resulterar ofta i sömnlösa nätter – för att jag alltid stannar uppe jättesent eftersom jag inte kan sluta, och för att jag sedan inte kan somna på flera timmar eftersom jag är så uppe i varv. Nu för tiden får jag tyvärr också tillbaka en massa olika symptom på stress. Men det är också väldigt roligt – och framförallt är det JAG. Det är så jag gör saker, alltid har gjort. Jag överdriver, och jag går ”all in”. Men nu är det ju så att jag har varit utmattad ganska länge. Och jag har verkligen ingen lust att göra om den här långa resan, inte ens som en liten snabbvisit. Jag vill inte vara utmattad ens en sekund till i mitt liv, och betyder det att jag måste ändra på väldigt grundläggande saker i min personlighet – ja, då får jag göra det. Jag måste förenkla.

Så därför har jag suttit tillsammans med min sambo och diskuterat vad som är viktigt så här innan jul. I vanliga fall brukar jag gå loss på millioner julklappar, flera lussebullsbak, pepparkakor, pepparkakshus (självklart ritar jag det själv och bygger själv och jag leker gärna kemist och krossar olikfärgade karameller som jag smälter i olika färgblandningar för att få regnbågsfärgade glasrutor till mina fönster…), hembakat bröd, hemgjorda chokladbiskvier, minst sju sorters eget julgodis med mera, med mera. Men nu när jag tänkte efter hur jag vill ha det i december är det två saker som verkligen känns viktiga. Att baka ett pepparkakshus med dottern (men kanske utan karamellfönster). Att få ligga på min bäddade säng i mitt välstädade sovrum och skriva på mitt manus i lugn och ro och äta chokladpraliner medan jag luktar på hyacinterna i fönstret. Allt annat kan jag egentligen hoppa över.

Och ni som orkat läsa ända till slutet av det här massiva inlägget. Hur gör ni för att orka/hinna/prioritera under den här fantastiska men erkänt mycket stressiga månaden?