Etikettarkiv: Utveckling

Det finns hopp för tidningen Skriva

Jag har läst Skriva ända sedan den kom ut med sitt första nummer. Redan då kändes det tveksamt om jag verkligen tillhörde målgruppen (folk som just börjat skriva, eller folk som kanske just börjat funderat på att börja skriva), och det var snarare känslan av att det ÄNTLIGEN fanns en nördtining för just mig (SÅ underbart!) som gjorde att jag läste den, än att jag tyckte att den var galet bra. Och sedan dess har det egentligen gått ganska mycket utför. Inte med tidningen, förstås, men för min relation till den. Nu för tiden är varje nummer en ganska stor besvikelse och varje gång tänker jag att jag MÅSTE sluta prenumerera för jag blir ju ganska deppig av att läsa den. Men så kan jag liksom ändå inte sluta, för jag skulle så gärna vilja tycka om den.

Häromdagen skrev jag ett par rader på Instagram om hur jag kände det, och det blev en liten diskussion med likasinnade som kändes ganska skön men ändå lite sorglig, för det är en lättnad att inte vara ensam med en känsla (till och med en så harmlös känsla som att vara besviken på en tidning), och samtidigt tråkigt när det känns lite hopplöst. Men så dök Johanna Wiman från tidningen Skriva plötsligt upp i diskussionen och sade att hon läst vad vi skrev med stort intresse och undrade om vi inte kunde skriva henne ett mejl med lite mer ingående förklaringar och tankar runt vad det är vi saknar i tidningen. Jag blev förstås oerhört upplivad och skred omedelbart till verket!

För att försöka sammanfatta:

Jag skrev att jag förstår svårigheten i att ha en så bred målgrupp och försöka tillfredsställa alla läsare, men att de kanske borde lägga lite energi på att nå ut till oss som skrivit lite längre om vi ska vilja fortsätta läsa. I allmänhet saknar jag i tidningen ett djup och en vilja eller förmåga till analys, och det gäller i synnerhet de översatta guiderna som är den matigaste hantverksdelen (”Skapa spänning”, ”Skriv barnbok”, ”Bli utgiven!”). Eftersom de artiklarna är översatta går de ju inte att fördjupa, men jag skulle gärna se att varje nummer hade en liten extra artikel om samma ämne, men mer fördjupande och analyserande, gärna skriven med exempel i svensk litteratur (något som i princip alltid saknas annars). Jag skulle också gärna se lite specifika boktips med olika skrivrelaterade teman (eller möjligen läsrelaterade), exempelvis fem böcker med ett suveränt allvetande perspektiv eller fantastisk gestaltning eller galet bra dialog. Och jag vill inte bara ha tipsen rakt av, jag skulle också vilja veta något om VARFÖR de är så bra, vad är det som gör att just den här författaren lyckas. Till sist skulle jag gärna läsa lite reportage från olika förlag, för att få en bättre inblick i hur de jobbar (typ: hemma-hos-Rabén & Sjögren)

Johanna Wiman svarade att hon var väldigt glad att jag hörde av mig, att de verkligen vill satsa mer på att nå ut till de läsare som skriver på en lite högre nivå, men att det inte är gjort i en handvändning. Hon gillade mina förslag, och särskilt boktipsen trodde hon eventuellt var mer görbart på kortare sikt om jag förstod henne rätt. Men det viktigaste hon sade (som jag ser det i alla fall) var att de är väldigt lyhörda för sina läsares önskemål och att vi gärna får höra av oss om stort och smått som vi tycker att de ska skriva om. Artikelserien om Egenutgivning som Johanna skriver är exempelvis uppkommen helt på grund av att så många läsare hört av sig och frågat om det. Så hör av er! Om ni också känner att tidningen saknar djup, eller för den delen att den saknar något annat, mejla och berätta! Om det är någonting jag verkligen går igång på så är det förbättringspotential och vilja, och tidningen Skriva har båda. Hjälp dem! Det är svårt att göra sina läsare nöjda om läsarna inte berättar vad de vill ha.

Lugnet i att ha rätt prioriteringar

Efter mitt beslut om att släppa taget om min deadline, har ett lugn infunnit sig som är för min del hittills okänt. Det här lugnet har liksom brett ut sig inuti mig och omkring mig och det påverkar mig på precis alla plan tror jag. Och jag funderar mycket på om lugnet är en konsekvens av beslutet att släppa taget, eller om beslutet att släppa taget tillsammans med lugnet bara är en konsekvens av en mer djupgående, genomgripande och mer osynlig process. Jag lutar åt det senare, men även i det här fallet påverkar mig lugnet på så sätt att jag inte känner mig frustrerad över att jag inte förstår. Det är okej att bara vara, utan att förstå.

Jag skriver inte så mycket alls just nu – fast jag ibland vill skriva, och känner att det skulle bli bra om jag gjorde det; jag läser inte något annat än kurslitteratur – trots att jag har en massa riktigt bra böcker som ligger och bara väntar på mig; jag har en massa blogginlägg som jag skulle vilja skriva nu – helst idag, alla på en gång; och så har jag en massa, massa andra saker som jag vill göra. Men det stressar inte upp mig. Jag tänker att mitt manus finns kvar, när jag får tid att skriva så gör jag det. Mina böcker finns kvar. Och det är okej att inte skriva alla blogginlägg som jag får inspiration till, det är okej att tillfällen att utveckla saker som andra bloggare tagit upp på sina bloggar går mig ur händerna för att jag inte hinner eller orkar skriva det jag vill skriva exakt just nu. Det är verkligen på riktigt okej.

Om ni kommer ihåg ett inlägg jag skrev om min solklara prioriteringsordning av saker i livet som är viktiga? Den såg ut så här:

1. Min hälsa
2. Min familj
3. Mitt skrivande
4. Resten.

Och jag lyckades aldrig leva efter den ordningen, utan snarare levde jag efter den omvända ordningen. Men nu lyckas jag. Det känns så i alla fall. Det går nog alltid att göra det mer eller bättre, men jag känner ändå att jag äntligen har fått ordningen rätt – jag är på väg framåt istället för bakåt och åt sidorna. Ärligt talat vet jag inte riktigt hur det gick till. Men jag är väldigt tacksam.

Lyckad paketkalender i år!

Ni som följt min blogg i exakt ett år eller mer vet att jag när jag var liten brukade få en paketkalender av min mamma varje december, och att jag förra året för första gången gjorde en till Buslusan. Jag har berättat om det – och om den fullkomligt vansinniga perfektionismen och manin som den sortens projekt kan sätta igång i mig – här. Sammanfattningsvis kan sägas att jag förra året ansträngde mig så till den milda grad med projektet att jag nästan fick ännu en utmattningsperiod efter att den var klar.

I år har det gått mycket, mycket bättre på alla plan. Vi förenklade genom att inte köpa tjugofyra enskilda presenter, utan valde istället att köpa en LEGO friends juicebar att fördela på tjugofyra paket. Jag och sambon hjälptes dessutom åt att slå in paketen i år, till skillnad från förra året när jag i princip slog in alla själv (inte för att sambon inte ville hjälpa till, ska tilläggas, utan för att jag helt enkelt fick spel när han slog in paket och det inte blev riktigt lika snyggt som om jag hade gjort det själv – i år har jag mognat något på den fronten), och eftersom jag redan gjort själva upphängningen en gång var det på alla sätt (både mentalt och rent praktiskt) mycket lättare att göra det en gång till. Jag lade ner all överdriven estetisk planering och bekymrade mig (nästan) inte alls över att det inte skulle bli tillräckligt fint. Jag lade ner kanske hälften så lite arbetstimmar i år och definitift mindre än hälften så lite tankemöda.

Ändå blev det bra. Ja, ändå blev det faktiskt ganska fantastiskt. Och helt utan några negativa konsekvenser för sömnen och hälsan. Hur kan det komma sig?

  1. Skillnaden mellan när jag gör något så bra jag kan under vissa begränsade omständigheter och när jag går igång som en galning och tar ut mig totalt i mina ansträngningar för att få till absolut perfektion, är uppenbarligen inte enorm (även om den naturligtvis finns).
  2. Hur jag UPPFATTAR den skillnaden, är något som jag själv kan påverka med mina tankar. Jag kan välja att uppehålla mig vid den skillnaden och föreställa mig hur mycket bättre det skulle blivit om jag gjort mer eller annorlunda, och jag kan väja att inte uppehålla mig vid den skillnaden, utan istället glädjas åt det jag faktiskt åstadkommit och hur bra det trots allt blivit.
  3. Jag har lärt mig sedan förra året att verkligen uppskatta processen på riktigt. Alltså, att inte bara uppskatta processen eftersom den leder till ett underbart (och helst perfekt) resultat, utan att uppskatta processen nästan helt frikopplad från resultatet. Jag har uppskattat att jag och sambon har suttit tillsammans på kvällarna och räknat legobitar och slagit in paket och druckit glögg och tjuvlyssnat på julmusik och pratat om julklappar, känslan av gemenskap och att vara två och att ta det lugnt – DET är vad jag vill ge mina barn. Inte en galet stressad despotisk estet-mamma som gör nästan vad som helst för att få allting på exakt sitt eget sätt.

Så jag ryggdunkar mig själv ordentligt just nu. Jag har faktiskt kommit någonstans, jag har lärt mig, jag har blivit en bättre människa, mamma och partner, i det lilla. Men det lilla är det stora, så brukar jag alltid tänka.

 

Att släppa taget om ett manus

Det är en märklig känsla, det här att släppa taget om ett manus. Det var ju inte alls en medveten process utan snarare som att det skedde helt långsamt och gradvis och utan att jag alls hade en aning om det, och så en dag, bara: kunde jag helt överraskad känna att jag hade släppt, att all den där krampen i hela min varelse var borta, att jag kände mig fri och avslappnad och trygg. Och beslutet att lägga ner min deadline kom EFTER att den här känslan infann sig, som en helt naturlig konsekvens. Helt enkelt eftersom jag i kropp och själ och tanke visste att allt skulle ordna sig, bara inte alls enligt planen som jag haft, men också att DET INTE GJORDE NÅGONTING.

Det konstiga – och härliga – är att känslan som infinner sig nu efter släppet är en känsla av försiktig nyfikenhet. Att jag liksom kan närma mig mitt manus på ett helt annat, mer frisinnat sätt. Jag tänker på det på något som kan bli bra, på något som innehåller potential och utvecklingsmöjligheter, istället för på något som är ofärdigt, haltande och definitivt inte så bra som det borde vara. Nu när jag tagit bort min deadline ur ekvationen så finns det plats för mitt manus (och för mig) att växa och bli så bra som det faktiskt skulle kunna bli, typ: istället för att bara borsta igenom håret och nödtorftigt försöka tvätta bort tandkrämsfläckarna från tröjan, hinner jag både duscha och byta till hela och rena och snygga kläder. Plus lite mascara. Ni förstår.

Det känns helt obeskrivligt skönt.

Litet exempel på redigering

Jag har funderat mycket på det här med att dela med sig av text här på nätet. Jag tycker att det är väldigt roligt att läsa det andra skriver, och jag tycker också om att dela med mig av min egen text, i princip. Men i det här sammanhanget (bloggsammanhanget) har jag tyckt att det känns svårt, trots att jag egentligen velat dela med mig. Jag har liksom inte hittat rätt ingång till det. Det känns på något sätt lite märkligt att bara slänga ut, typ: hej, kolla, det här har jag skrivit idag! – och så SMACK en bit text. Mitt i ingenstans, liksom.

Men idag kom ingången till mig sådär som saker kommer till en ibland, helt självklart och naturligt och utan att det alls var meningen. Jag höll på och redigerade en bit gammal text (kanske tre år gammal eller så), och insåg hur otroligt långt jag kommit med att se vad som kan gömma sig i några rader text och med att hitta fram till mina karaktärers olika röster. Därför tänkte jag helt enkelt dela med mig av den gamla textbiten, och den nya:

Nico står och pratar allvarligt med en mörkhyad man i ljusbrun, broderad skjorta. Bastian stannar en bit bort, tänker att han kanske ska vänta tills de är klara, för mannen ser liksom lite viktig ut och Nico verkar besvärad.

Den här gamla texten är det kanske inget JÄTTEstort fel på. Den beskriver vad som händer ganska exakt och den antyder en sorts oro, en lätt, lätt antydan bara. Ibland räcker ju det. Men nu när jag satt här och redigerade bestämde jag mig för att Bastians röst (Bastian är perspektivkaraktären) inte alls kommer fram (jag har så att säga gjort ett litet genombrott på det planet nyligen och verkligen hittat fram till hans elvaåriga ton, som jag upplever det), och att det dessutom finns mycket mer att både berätta och gestalta här. Så de tre raderna blev till sju, och texten blev levande på ett helt annat sätt (plus att Nico har bytt namn till Niko eftersom han plötsligt blev ryss istället för italienare, och mannen i skjorta blev vit istället för svart):

Niko står och pratar allvarligt med en blek man i brun, broderad skjorta och Bastian vet vad den skjortan betyder. Det betyder Kians folk, de som styr Tivolitorget och hela stadsdelen. Och det är inte bra, inte bra att prata med en Brunskjorta.
   Bastian känner hur fötterna stannar alldeles av sig själva och han står så nära att Niko ser honom, så nära att han kan höra vad de säger, men så långt bort att han inte stör. Brunskjortan har breda skuldror och någonting i sina rörelser som säger farlig, farlig, i Bastians huvud. Han på minner om en annan, en som Bastian inte alls vill tänka på och han håller hårt i sina popcorn och tittar ner på fötterna samtidigt som han lyssnar, motvilligt, och spänner kroppen helt stilla.

Här upplever jag som sagt att jag får fram Bastian på ett helt annat sätt, hans röst, hans tankar och känslor och sätt att vara. Den lätta oron som antyddes förut blir tydligare, läsaren får mer information som är av vikt direkt, vilket jag tror kan behövas för att samtalet som utspelar sig mellan Niko och Brunskjortan ska få lite mer tyngd i läsarens ögon (istället för att allting förklaras efteråt). Det finns också en antydan till ett hemskt eller obehagligt förflutet, något som helst ska väcka läsarens nyfikenhet inför vad bröderna Bastian och Niko egentligen har varit med om tidigare. På det stora hela är den nya texten helt enkelt mycket bättre, tycker jag.

Självklart kan jag inte förvandla allt text till dubbelt så många rader hela tiden när jag redigerar, då skulle textmassan svälla ut i helt ohanterliga proportioner (vilket den ju nästan redan gjort, i ärlighetens namn). Men jag kan hålla ögonen öppna för just de där små ställena där jag har skyndat förbi eller slarvat över bitar som egentligen innehåller mer information till läsaren, och jag kan se till att hela tiden ha med mig min perspektivkaraktärs röst.

Jag älskar verkligen när text blir bättre.

Att killa en darling

Häromdagen hade jag ett tillfälle när jag var tvungen att göra det där som folk pratar så mycket om: jag tog död på en älskling. Killed a darling, som det heter. Inte en älskad karaktär, alltså, utan en bit text. Det sägs att det är svårt att göra det, men superviktigt, att texten blir bättre av det, så det måste helt enkelt göras trots lidandet det förorsakar.

Jag har aldrig gjort det förut, insåg jag. Jag betraktar min text som ett ganska levande och organiskt material, så jag är ofta inte så fäst vid enstaka meningar och liknande och har helt enkelt inte så mycket darlings. Jag ändrar och skriver om utan särskilt mycket saknad eller ångest. Att ta död på den här lilla älsklingen här om dagen, vållade mig inte heller någon direkt ångest, men det var en intressant liten process.

Jag höll på och redigerade de första sju sidorna i mitt manus (för kanske femte gången), vilka introducerar ett av berättarperspektiven och ett antal karaktärer och konflikter. Och plötsligt insåg jag att ungefär en hel sida (den näst sista sidan) var helt fel. Den sidan introducerar två mindre (riktigt små) karaktärer, ger mycket stämning och viktig miljöbeskrivning, den fördjupar läsarens känsla för perspektivkaraktären och den introducerar också en bihandling som jag i princip inte alls vet vad jag ska göra med. Förut har jag känt att den sidan uppenbarligen måste vara med eftersom den uppenbarligen gör alla de här sakerna, och det uppenbarligen är bra – särskilt när jag lyckas komma på vad jag egentligen ska göra av den där lilla bihandlingen. Men nu var det plötsligt uppenbart att jag hade haft fel. Jag såg plötsligt helheten (de sju sidorna) på ett helt annat sätt. I första hand förstås för att jag just skrivit om helheten så att det viktiga (konflikter, en viss stämning) kommit fram bättre.

Utan tvekan kunde jag se hur den här enda sidan förstörde för de sju andra, hur den gjorde ett stort hack i stämningen jag ville få fram och lämna läsaren i när jag byter perspektivkaraktär. Jag kunde dessutom också se att den här eventuella bihandlingen som jag bara hade extremt vaga föreställningar om faktiskt är helt onödig och inte alls behövs, och att hela sidan därför rakt av miste sitt existensberättigande.

Den där sidan skulle ju inte vara en darling, om det inte vore för att de två karaktärerna som introduceras och det de representerar i mitt manus, är något som jag verkligen älskar och som jag upplever som både viktigt och lite unikt för min berättelse. Därför kändes det när jag bestämde mig för att plocka bort den där sidan. Jag tvekade inte. Jag hade ingen ångest. Men det kändes. Och nu är jag mycket nöjd med mig själv, för de sju sidorna är SÅ mycket bättre, och allt det jag uppfattade som viktigt på den där sidan jag plockade bort, det kan jag skriva in eller få med på andra ställen och på andra sätt, eller faktiskt vara utan. Nästan ingenting gör mig så lycklig som just det där: att har rätt ögon för texten, att se vad som verkligen fungerar och vad som inte gör det. Ibland är det så himla svårt. Men när det är lätt, då är det underbart, även om det innebär att killa en darling.

Hur är det för er med era darlings? Lätt eller svårt att ta död på dem? Gör ni det ofta?

Könsrollsmässiga klavertramp

Nu har jag klagat en del över kvinnors och mäns roller i fantasylitteraturen. Så jag tänker att det är dags att berätta lite om hur det går för mig när jag själv skriver män och kvinnor. Sägas bör att jag gett mig in på det ganska svåra konststycket att försöka skapa ett samhälle där det inte existerar förtryck på grund av kön (mer än i undantagsfall i vissa mindre kulturgrupper) och där mäns och kvinnors maktpositioner är i någorlunda balans. Det är så självklart för mig att det är så jag vill göra när jag skriver att jag inte förrän på de allra senaste åren har funderat över hur bra det egentligen går, och hur svårt det faktiskt är.

Jag tänker på mig själv som en ganska medveten person. Jag är självklart feminist, något annat vore helt otänkbart i det samhälle vi lever i. Men jag är hobbyfeminist (som jag brukar kalla det), det vill säga: jag har inga universitetspoäng i genusvetenskap. Jag är inte extremt påläst och jag följer heller inte alltid med i pågående debatter. Men jag reflekterar över kvinnors och mäns roller i samhället, jag diskuterar med mina vänner och jag försöker se min egen text med rätt sorts kritiska glasögon för att kunna åstadkomma något mer jämlikt och balanserat – i jämförelse med många andra fantasyförfattare. Och trots att jag tycker att jag har relativt goda förutsättningar för att klara av det här konststycket, så inser jag att det har haltat ganska länge, i min text. Delvis beror det på att det ju inte är en politisk text jag skriver, det är underhållning, och den riktar sig i första hand till tonårstjejer med varierande läsvana (vilket gör att jag både medvetet och omedvetet förhåller mig till en ganska specifik ”mall” när jag skriver). Men delvis beror det helt enkelt på att jag själv också är sorgligt indoktrinerad av vårt samhälle och av den litteratur jag läser, till den grad att trots att jag försöker skriva ett jämlikt samhälle så gör jag inte alls det, för i de små detaljerna kommer hela tiden obalanser fram. I värsta fall även i de stora detaljerna.

Här är några av de misstag jag har gjort i min text – och ja, det är pinsamt att behöva erkänna dem, men vad gör jag inte för att eventuellt hjälpa andra skrivande folk och föregå med mitt dåliga exempel:

  • De mest brutala personerna i berättelsen och de med mest makt över andra, var från början undantagslöst män. (Det fanns helt logiska anledningar till det här, och var alltså inte alls bara ett utslag av fördomar från min sida. Mitt stora tankefel låg helt enkelt i att jag trodde att det skulle fungera att göra det valet, trots att jag försöker illustrera ett samhälle med balanserad makt mellan könen. Det fungerar förstås inte alls.)
  • Av en grupp på sex personer (som hotas till sitt liv) med lika många män som kvinnor, var männen från början de som var starkast och som råkade ut för mest brutalt våld, medan kvinnorna var de som vädjade om nåd, och som berättade att de hade barn – som ett sätt att vädja om nåd. (Här fanns absolut ingen logisk anledning till mitt val, utan jag skulle säga att det grundades helt och hållet på mina omedvetna fördomar och på stereotypa könsroller – som tråkigt nog är det jag använder mig av om jag inte lägger lite tid och energi på att fundera över saken.)
  • Jag använde från början perifera kvinnoroller för att anspela på sex – för när jag tycker att jag vill få in en liten fläkt av sex så var det självklart en kvinna som måste stå för den. (Inte heller här fanns en logisk anledning till det valet, utan det också, var en följd av stereotypa könsroller och fördomar.)

Hur gör man för att komma förbi den här sortens klavertramp? I mitt fall har jag bestämt mig för att byta kön på väldigt många av karaktärerna. Inga av huvudkaraktärerna, men en del av deras familjemedlemmar och släktingar, och rätt många perifera karaktärer. Över tio karaktärer har bytt kön, varav ovanstående nämnda personer är några. Det tar mycket tid och energi att göra sådana ändringar i ett manus. Men faktum är att: det blir VÄLDIGT mycket bättre. Mer om den saken i ett annat inlägg.

Att skriva sig igenom besluten – långsamt men ändå rätt

Jag är långsam när jag skriver, inte för att jag alltid skriver så långsamt egentligen, men jag är omständlig. Jag har ett sätt att behöva skriva mig igenom saker, innan jag är klar med dem.

Jag kan titta på en bit text, för att ta ett aktuellt exempel: min jättelånga transportsträcka (som jag nämnde exempelvis här), och tänka: hm, det här är inget vidare, kanske att jag inte ens ska ha med det. Men jag klarar inte att ta bort det direkt. Inte för att det alltid är svårt att ta bort saker direkt, (ibland är det lätt), men när jag inte känner mig säker så kan jag inte bara göra det hur som helst. Det jag gör då är att ta den långa och omständliga skrivvägen: jag skriver om hela biten text som jag tvekar om, så bra som det bara är möjligt, ibland i flera omgångar, och när den är så bra som jag kan få den, DÅ vet jag om den måste bort. Ibland räddar jag saker på det här sättet och får till något som jag är supernöjd med. Ibland slänger jag saker, men då med en känsla av fullkomlig övertygelse om att det aldrig kunde ha funkat. Och det är en skön känsla, jag bär inte med mig någon ånger, eller någon känsla av att jag kanske gjorde fel, tänk om det hade gått att rädda ändå, inget sådant.

Det är som sagt väldigt tidskrävande, men för mig känns det som det enda sättet. Jag har en liten förhoppning om att jag ska bli bättre på att bedöma text som onödig eller nödvändig, oavsett kvalitet på språk och gestaltning – jag har fått för mig att det måste handla en del om erfarenhet. Men nu när jag ännu inte lärt mig gör jag på det omständliga sättet för att vara på den säkra sidan.

Hur gör ni?

Sämst blir bäst och svårast lättast

Jag måste ju berätta lite om min karaktär X, som var den som löste min skrivblockering på retreaten (om man alltså bortser från den roll jag själv och även Liv spelade för den sakens skull). Jag gick från att skriva knappt ett ord på flera timmar och prokrastinering i form av shoppande och fikande, till att skriva helt maniskt och upptäcka att klockan var kvart över åtta och jag inte ens hade funderat över middag. Ganska stort för att vara mig, som annars är som Skalman med mina mat- tider.

Karaktär X är den karaktär som jag själv haft allra svårast för från början (jag har skrivit om det exempelvis här och här). Jag har haft svårt för att tycka om henne (jag kan härmed avslöja att hon är en hon, för enkelhetens skull), och jag har haft svårt för att skriva fram henne på ett bra sätt. Men när Liv läste hela mitt manus så var karaktär X den som hon upplevde som mest spännande, mest välgestaltad och mest färdig. Och nu när jag satt på mitt hotellrum och kämpade med min huvudkaraktär som jag ju kan utan och innan och inte lyckades klämma fram en vettig mening, så blev det plötsligt som att spruta champagne när jag bytte till karaktär X, som jag alltid haft så svårt för. Hur kan det komma sig, kan man undra?

Mitt spontana svar är att det nog beror på att jag jobbat så medvetet med henne. Även om jag jobbar ”medvetet” med alla mina karaktärer så har jag lagt enormt mycket mer tid och energi på just karaktär X, eftersom jag har känt mig tvungen. Jag har nyligen skrivit om alla hennes stycken i manuset, vilket betyder att just de styckena är cirka fyra, fem år nyare än vissa stycken om de andra karaktärerna. Det är ju inte svårt att tänka sig att det faktiskt gör skillnad, även om de andra styckena är delvis redigerade flera gånger.

Men det finns en annan faktor som jag tror spelar in, och det är karaktärens karaktär, så att säga. Hon har en typisk extrovert personlighet, det vill säga, hon är en ”doer”. Hon håller inte på och tänker och reflekterar så mycket. Hon är inte typen som bara låter saker hända henne. Hon gör upp planer, och sedan ser hon till att få dem att gå i lås, hon är impulsiv och lite våghalsig och dumdristig och ganska charmerande. Jag tror att jag har haft svårt att hitta fram till henne just därför att hon är så extrovert, och jag själv inte är det, men när jag har tagit mig förbi det hindret så tror jag att hon på alla andra sätt är lättare att skriva om – av samma anledning.

Det är en väldigt speciell känsla, när saker och ting vänds upp och ner på det här sättet. De karaktärer som förut var lättast att skriva om och som jag uppfattade som de bästa bitarna, är nu svårast, till och med de sämsta bitarna i mitt manus. Medan den svåraste karaktären som jag nästan skämdes för att låta någon läsa om, är nu den bästa, den mest färdiga och den lättaste.

 

Gestalta eller inte gestalta, det är frågan.

Jag älskar författare som lyckas väl med gestaltning. På många sätt tycker jag att det är nästan hela skillnaden mellan en bra författare och en dålig. Jag kan ärligt säga att det inte alltid varit något jag lyckats med själv, men nu tycker jag att jag äntligen börjar närma mig att förstå vad gestaltning är och hur man får till det, åtminstone ganska ofta.

Men ärligt talat finns det ett problem med gestaltning som jag aldrig trodde att jag skulle hamna i. Det kan ju faktiskt bli för mycket. Det är som att nu när jag till slut fattat det här med att för att läsaren ska tycka att det är kul måste jag låta läsaren vara med och uppleva allting, så låter jag läsaren faktiskt vara med hela tiden (nästan) och det blir som att sugas ner i ett träsk av gestaltning som bara aldrig, aldrig, aldrig tar slut. Nu tänker jag alltså på skillnaden mellan gestaltat berättande och summariskt berättande, bör jag kanske tillägga. Inte på exempelvis att gestalta känslor eller inte. Jag vet inte om ni förstår hur jag menar. Exempelvis har jag ägnat Filurpojkens sovstund idag åt att fundera över en ungefär tio sidor lång interaktion mellan min huvudkaraktär och en bikaraktär, och funderat på hur jag ska kunna korta ner den. Det enda jag kan komma fram till är att låta delar av dialogen berättas mer summariskt. Och jag tycker att det är så svårt. Både att se hur det ska göras, och att verkligen göra det. Det kräver en sorts fingertoppskänsla som jag verkligen inte har ännu. Jag tror att jag börjar närma mig den, men jag är inte riktigt där än.

 

Hur gör ni med summariskt/gestaltande berättande?