Större delen av familjen är insjuknad i olika stadier av förkylning, och så även jag själv (för femtioelfte gången – det verkar inte som om vi gör annat än insjuknar i olika sjukor just nu). Alltså blir det inte mycket tid över för mig att göra något skrivrelaterat. Men när jag har tid och ork så gör jag ändå vad jag kan: jag TÄNKER, precis som jag bestämt mig för att göra.
Jag tänker på min värld och mina karaktärer, och jag känner i hela kroppen att det jobb jag gör nu kommer ge utdelning tusenfalt när jag väl sätter igång och skriver. Väldigt många råd jag läst om hur man bäst ska skriva mer och snabbare, grundar sig till stor del på att man som författare måste känna till sin historia och helst ha skrivit ner rätt så detaljerat vad som ska hända i varje scen. Tanken är väl att man då mindre sällan fastnar för att man inte har bestämt vad som ska hända (det funkar förstås vara för de skrivande folk som inte behöver ”skriva sig fram” till sin historia) – och jag tror att det är precis vad jag behöver. Jag blir för det mesta så låst av allt som jag inte vet att jag kan fastna i dagar eller till och med veckor vid små detaljer utan att komma vidare.
Men nu löser jag det ena efter det andra, breddar, fördjupar, berikar och levandegör, stort och smått och överallt. Min värld blir mer och mer levande och mer och mer hel.
Jag dagdrömmer, skulle jag kunna säga. Men jag skulle också kunna säga att jag skriver. För jag vill helst tänka på det så. Om jag tänker så, har jag skrivit kanske en tre, fyra tusen ord de här senaste dagarna – utan att en sätta fingrarna på tangentbordet. Himla praktiskt. Och bra blev det också!