Etikettarkiv: Världsbygge

Jag tänker alltså skriver jag

Större delen av familjen är insjuknad i olika stadier av förkylning, och så även jag själv (för femtioelfte gången – det verkar inte som om vi gör annat än insjuknar i olika sjukor just nu). Alltså blir det inte mycket tid över för mig att göra något skrivrelaterat. Men när jag har tid och ork så gör jag ändå vad jag kan: jag TÄNKER, precis som jag bestämt mig för att göra.

Jag tänker på min värld och mina karaktärer, och jag känner i hela kroppen att det jobb jag gör nu kommer ge utdelning tusenfalt när jag väl sätter igång och skriver. Väldigt många råd jag läst om hur man bäst ska skriva mer och snabbare, grundar sig till stor del på att man som författare måste känna till sin historia och helst ha skrivit ner rätt så detaljerat vad som ska hända i varje scen. Tanken är väl att man då mindre sällan fastnar för att man inte har bestämt vad som ska hända (det funkar förstås vara för de skrivande folk som inte behöver ”skriva sig fram” till sin historia) – och jag tror att det är precis vad jag behöver. Jag blir för det mesta så låst av allt som jag inte vet att jag kan fastna i dagar eller till och med veckor vid små detaljer utan att komma vidare.

Men nu löser jag det ena efter det andra, breddar, fördjupar, berikar och levandegör, stort och smått och överallt. Min värld blir mer och mer levande och mer och mer hel.

Jag dagdrömmer, skulle jag kunna säga. Men jag skulle också kunna säga att jag skriver. För jag vill helst tänka på det så. Om jag tänker så, har jag skrivit kanske en tre, fyra tusen ord de här senaste dagarna – utan att en sätta fingrarna på tangentbordet. Himla praktiskt. Och bra blev det också!

Världsbygge

Jag lyssnar alltid på Fantastisk podd eftersom jag tycker att den (förstås) är fantastisk: en podd för fantastiknördar på svenska – det kan ju omöjligt bli bättre! Det senaste avsnittet lyssnade jag på med särskild behållning. Det handlar om världen som karaktär. Jättespännande. Som vanligt känns det som att de bara hinner skrapa på ytan och att de just har kommit igång när programmet är slut. Men jag ska inte klaga. Underbart är kort, som det heter.

Jag tror att det är Susanna Nissinen som säger att hon inte börjar med världsbygget utan med karaktärerna och själva berättelsen, och halvvägs in i skrivandet märker hon att det tar stopp för att hon inte känner till världen, och då måste hon gå tillbaka och sitta och klura och spåna och skriva om en del. Krångligt, säger hon. Men ändå ganska härligt, säger jag.

För precis så är det för mig också. I början var min värld (som egentligen snarare är en stad) som en formlös, grå massa runt min karaktär och mig (hade ju bara en enda POV från början). Delar av världsbygget har jag verkligen fått kämpa mig fram till: slitit mitt hår, gått många, långa promenader med skrivmusik och knappt lyckats pressa fram något ändå. Men ibland har det varit som om både människor, byggnader och företeelser i staden liksom framträtt av sig själva, klivit ut ur skuggorna och velat bli skrivna om. En magisk upplevelse. Men jag har långt kvar. Jag är nu där att jag en gång för alla måste bestämma mig för vad min stad faktiskt är för ställe egentligen, vad finns där, vad finns inte – hur fungerar allting. När det blir dags att påbörja den stora omskrivningen behöver jag veta lite mer. Vara säker på åtminstone det mesta. Så det är en av de saker som jag tänker ägna de närmsta månaderna åt. Att världsbygga.