Inte direkt lysande, men en början

Ärligt talat, det finns inte riktigt ett enkelt eller lysande sätt att börja ett blogginlägg som är det första på över ett halvår. Så jag liksom kastar mig ut, bara:

Det har varit ett tufft halvår, rent energimässigt. Det som skulle bli början på mitt skrivår blev istället tidernas vab-vinter. Jag skämtar inte om jag säger att jag själv eller barnen varit sjuka exakt 80 procent av tiden mellan nyår och juni (influensa, tusen förkylningar, bihåleinflammation, magsjuka, mer förkylningar, krupphosta, mer magsjuka) så både ork, tid och lust för skrivande har helt enkelt inte funnits.

Nu är det äntligen annorlunda. Vi är friska, pigga och glada, och den här sommaren har ju varit (är fortfarande) som en stor kopp varm choklad för en frusen själ (lite för varm, förstås, men ändå, vi behövde den), och jag äntligen på topp igen! Det enda problemet med att vara på topp är hur mitt maniska drag triggas och jag direkt vill börja göra precis allting: skriva på mitt manus, rita, måla, lära mig nya låtar på pianot, tapetsera och fixa iordning arbetsrummet, måla om i groventrén, gräva rabatter i trädgården, ta tag i mina lektörsjobb, BÖRJA BLOGGA IGEN. Ja ni fattar. Hur på topp jag än är så har dygnet bara tjugofyra timmar. Alltid samma gamla problem. Men det är dock ett lyxproblem, så jag försöker slappna av och tänka att vad jag än väljer att göra, så kommer jag lite framåt i en riktning dit jag verkligen vill. Hur och när och i vilken ordning saker händer spelar mindre roll. Även den exakta kvaliteten på allting. För det viktigaste är ändå att saker faktiskt blir av, inte att de blir perfekta.

Därav det här blogginlägget, som jag gått och gruvat mig för i månader. Om jag hade försökt tänka ut ett helt lysande inlägg hade det helt enkelt aldrig blivit något. Bättre ett blogginlägg i handen än tio i skogen, tror jag man säger.

Hur har er sommar varit?

 

10 reaktioner på ”Inte direkt lysande, men en början

  1. Tror också att det bara är att kasta sig ut i bloggosfären. Och det gick ju bra. Välkommen tillbaka. Det är alltid så roligt att läsa dina inlägg.
    Hoppas den här sommaren har gett dig och din familj en superimmunitet. Låter urtrist med så många förkylningar och magsjukor.
    Ha ha, kan inte låta bli att le. Kan nästan se dig framför mig när du tittar dig runt på allt du vill göra.

    1. Ja, jag hoppas också på superimmunitet. Och jag tror att vi i bästa fall är över det allra värsta, för barnen börjar äntligen bli så stora att de har skaffat lite immunförsvar, och leker på ett annorlunda sätt med sina kompisar, så att smittorisken minskar lite. Hur som helst, det är härligt att vara tillbaka i bloggosfären – som du kallar den (bra namn!)! 🙂

  2. Men blä, minns våren när barnet fyllde två, då hade vi liknande hemma med all vab. Inte bra för orken. Önskar dig (peppar peppar…) en bättre skrivhöst och att ni nu är immuna mot precis allt.

  3. Så härligt att du är tillbaka. Det gör mig uppriktigt glad, oavsett inläggskvalitet. 🙂

    Jag förstår om det rycker och drar i många riktningar efter en så seg inledning på skrivåret. Men det är ju så där som du säger att så länge man gör någonting över huvud taget blir det ändå en del gjort över tid. Så försöker jag också tänka när jag har svårt att organisera mig.

    Och i den andan lämnar jag bara en kort kommentar nu fastän jag egentligen känner att jag har massor att fråga om och borde skriva en mycket bättre kommentar än vad jag har tid till just nu. 🙂 Vi hörs!

    1. Skrev ett svar på din kommentar som försvann när jag tryckte på ”skicka kommentar”, men den gick ut på ungefär: Jag är också så himla glad att vara tillbaka, jag har smygläst din blogg lite under våren och sommaren (och ett par andra bloggar också), men det känns väldigt bra att vara tillbaka i samtalet igen!

      Men en viktig sak: Jag har försökt kommentera på din blogg ett flertal gånger, utan att mina kommentarer verkar komma fram. Jag vet att det var så tidigare också, men jag kommer inte ihåg om det blev bra och funkade, eller om det var i samband med att jag ändå inte bloggade och kommenterade så mycket, och min tanke om att ta tag i det mer seriöst rann ut i sanden. Du har inte någon kommentar från mig i högen för ”godkännande”?

      1. Suck, inte detta igen. Men tack för att du säger till! 🙂 Jag ändrade en av inställningarna nu och hoppas att det ska funka bättre. Jag kan själv kommentera utan att vara inloggad så jag tror att det är något med WordPress som inte är kompatibelt.

        1. Å, nu funkar det! Tack! Vad skönt 🙂 Och så himla konstigt att de låter det vara så krångligt med WordPress, inte för att jag vet mycket om sådant, men det borde väl gå att fixa i själva programvaran, eller vad det nu heter. Det måste ju vara fler än jag som har samma problem. Hur som helst. TACK!

Kommentera