Det ojämna livspusslet och att följa sina drömmar

I ett av mina senaste blogginlägg skrev jag om hur svårt jag tycker att det är att hitta rutiner när jag har så att säga ”oändligt” med tid och hur jag måste kämpa med min inre livsnjutare hela tiden. Det är absolut en sanning : jag har en del att jobba med på den fronten. Men ibland måste jag påminna mig själv om att det är en annan sak som kanske i första hand – eller åtminstone i lika hög utsträckning – påverkar min skrivtid, och som är mycket svårare att komma åt eftersom den berör fler än mig själv och dessutom är ett sanktionerat system sedan århundraden tillbaka. Nämligen att ansvaret för hemmet och barnen är väldigt ojämnt fördelat i vår familj (surprise).

Jag sköter all planering av vad vi ska äta, jag gör de flesta inköp, lagar de flesta middagarna, är den som diskar mest, tvättar mest och städar mest. Jag vabbar alltid när barnen är sjuka (och de är sjuka väldigt ofta), jag tar alla utvecklingssamtal på skolan och förskolan, jag går på alla BVC-besök, alla tandläkarbesök, jag hämtar tidigare för att ta med dottern till simskolan och andra fritidsaktiviteter, jag hämtar tidigare när skolan och förskolan har APT, jag är hemma med barnen på alla planeringsdagar och alla lov, jag köper nästan alla deras kläder, jag är den som tar med dem till biblioteket för att låna böcker, och så vidare, och så vidare. Jag är ganska mycket som en helt vanlig mamma, alltså.

Men en skillnad är ju att det mesta av det här gör jag på de ungefärliga fem timmar som jag egentligen ska skriva på varje dag (eftersom jag värdesätter tiden med barnen och jag värdesätter tiden med min sambo, lika bra att jag gör det som måste göras i lugn och ro när jag är själv, så att jag inte tar den tiden från någon annan). I kombination med min livsnjutarmentalitet är det lätt att förstå att det inte alltid blir så mycket skrivet. Det är förstås en både lång och bred diskussion egentligen det här, vad rätt och fel, hur mycket är vi bara offer för samhällsstrukturen och allt det där. Men i slutänden handlar det rent krasst om att väga saker för och emot varandra: tid, pengar, stress, välmående. Och trots att mitt inre gör uppror kommer jag alltid fram till att någon sorts millimeterrättvisa i fråga om ansvar för barn och hus, eller ens en någorlunda jämn fördelning, inte är värd vad den kostar. Inte just nu nu i alla fall. Och då kommer en annan tanke smygande:

Kan vi inte låta barnen vara ett par timmar längre på skola och förskola, så att jag får jobba något som i alla fall kommer i närheten av heltid?

Varför är det en så förbjuden tanke? Varför känns det som att jag begår något slags brott när jag tänker så? Varför är mitt skrivande värt så lite, även i mina egna ögon? Svaret är förstås lika enkelt som sorgligt: jo, för att jag är kvinna. I princip är det därför.

Men jag tänker inte lämna mig själv hängande med den här snaran om halsen. Jag jobbar på att omforma mina tankar, ändra mitt sätt att se på mig själv och min roll i familjen. Jag är värd att få sträva mot mina drömmar, och göra det ordentligt. Jag är så värd det att andra faktiskt kommer behöva anpassa sig till mig och mina behov ibland, istället för att jag bara får följa mina drömmar så länge det inte stör någon annan. Ju mer jag tänker på det, ju mer känner jag att det antagligen är den största gåva jag kan ge till mina barn, på lång sikt. Så jag måste ju göra det, eller hur?

 

8 reaktioner på ”Det ojämna livspusslet och att följa sina drömmar

  1. Viktiga saker att fundera över och jag har väl inga tydliga svar precis. Men även om min livssituation ser lite annorlunda ut så känner jag igen hur oerhört svårt det är att ta plats med just skrivandet. Jag har inga problem med att ta plats om det krävs för mitt vanliga jobb, men om det är skrivandet kämpar jag fortfarande med det. För det är ju bara mitt. Men nu är ju det ditt jobb. Försök tänka så, så kanske det går lite lättare? Kram!

    1. Jag försöker tänka så, att det är ju mitt jobb. Men än så länge fungerar det bara med lektörsuppdragen, och inte med mitt eget skrivande. Och egentligen fungerar det inte ens så superbra med lektörsuppdragen heller – på det sättet att jag ofta gör hemmafrusaker på min arbetstid (se inlägget ovan :P) och lektörsjobb på kvällen, när jag borde vila mig och när min kära sambo har fritid. För jag tänker att det är klart att han måste få ha sin fritid i fred och slippa göra alla husmorssaker på kvällarna – han jobbar ju hela dagarna! Inte så konstigt att jämställdheten i samhället går så långsamt framåt när vi (för jag tror att det inte är bara jag, utan de flesta av oss) tänker så här nedvärderande om allt som rör de klassiska ”kvinnosysslorna”. Blir galen på mig själv. Men jag jobbar på det. Ett första steg är ju att se mönstret, tänker jag.

  2. Tvåsamheten är så svår, särskilt när man blir fler i familjen. Av en slump har jag under dagen haft ett veritabelt psykbryt av samma anledning; ser ingen möjlighet till skriv innan oktober (mannen är fritidspolitiker, valår = en riktig bi-ch, tycker jag) och blir snart galen.
    Måste vara supersvårt att hålla ifrån sig allt ansvar och hemmajobb ”när man ändå är hemma” hela dagarna. Har exakt noll goda råd att komma med, är själv rätt värdelös på att prioritera mig själv (är i detta nu ”ändå hemma” och nattar således barn istället för att sitta vid datorn).
    Kram på dig!

    1. Å, det låter hårt med en fritidspolitiker i familjen. Förstår verkligen om du får psykbryt på det 🙁 Ja, just det där att alltid vara ”ändå hemma” är en värdelös grej. Ibland tänker jag att jag ska försöka sitta på biblioteket eller ett café och skriva (just för att komma bort från hemma-ansvaret), men eftersom jag är en så högkänslig introvert person så kan jag bara inte vara bland folk när jag skriver, jag måste få vara hemma i min lugna trygga och mysiga miljö, annars kan jag inte koncentrera mig.

      Jag tror inte att jag heller kommer kunna skriva särskilt mycket förrän i oktober, närmare bestämt mitten eller slutet av oktober, men av den lite roligare anledningen; att jag har lektörsjobb som kommer ta ungefär den tid jag har fram till dess. Men sedan ska jag försöka fokusera mer på mitt eget skrivande, kanske till och med att jag kör NaNoWriMo i år. Vi får se om jag vågar, och orkar!

      Kram till dig med! Kämpa på!

  3. Eftersom jag inte har barn är mitt livspussel av typen “färgglada djur med knoppar” i jämförelse med ditt tusenbitars. Men jag kan ändå känna igen mig i hur jag har kategoriserat skrivandet som oviktigt fastän det betyder så mycket för mig. Jag skulle t.ex. aldrig använda ord som “självisk” eller “lat” när min sambo vill slappna av och läsa tidningen i en timme, men ändå kan jag tänka så om mig själv när jag sätter mig och skriver. Det är så konstigt! Jag har verkligen ingen anledning att tänka så men det sker liksom i bakgrunden utan att jag märker det. Det måste vara otroligt mycket svårare att kämpa emot de tankarna när det också finns barn med i bilden.

    1. Ja, det är nog en hel del svårare när det finns barn, på många sätt, förstås. Men ändå tänker jag att den största svårigheten ligger i just det där att nedvärdera sitt skrivande och hela tiden sätta andras behov före sina egna. Ibland till och med andras inbillade behov. Just nu har jag börjat tänka att det enda sättet att verkligen förändras är att helt omprogramera mitt tänkande. Jag tänker i och för sig aldrig att jag är lat när jag skriver, men kanske självisk, att jag sätter mina behov framför andras. Men jag BEHÖVER ju göra det. Så tänker jag nu. För att jag ska må bra är jag tvungen att fylla på mig själv med allt det som jag behöver för att må bra. Och jag har ju bestämt mig för att jag ska skriva, jag har ett helt skrivår! Ändå har det varit nästan omöjligt fram till nu. Så nu nu jobbar jag med affirmationer och planering och lite öppnare diskussioner med min sambo om hur vi ska fördela arbetsuppgifter här hemma. Det är en början i alla fall 😉

  4. Även jag som inte har barn tycker det är svårt att få ihop det. Fast i det senare (typ sista året) får jag inte direkt dåligt samvete över det jag inte gör hemma utan snarare för att jag hellre tar en lugn egenstund än väljer att vara social. Egenstunden kan innehålla yoga, allt som handlar om skrivande (läsa, redigera, kommentera bloggar, skriva inlägg, läsa recex) eller så vill jag bara glo på tv. ? Att följa sina drömmar innebär att pusslandet tar stryk på olika sätt. Bitarna faller på plats lite senare bara. Jag tycker du gör helt rätt som följer dina drömmar. Det ger nästan helt säkert ett bättre resultat än om du inte gör det och t.ex blir bitter. Eller något åt det hållet.

  5. Känner verkligen igen mig i dina tankar kring skrivande och att låta det ta plats samtidigt som man tar på sig den jäkla projektledarrollen i familjen och roddar det mesta vad gäller barn och vardag. Känns ganska nedslående tycker jag, och ibland tänker jag att jag får väl vänta med att satsa på skrivandet tills barnen har blivit större och mer självgående. Men samtidigt är inte det ett rimligt alternativ. Det är så lätt att tänka att så länge man inte tjänar pengar på att skriva så är det inte befogat att ägna x antal timmar om dagen åt det. Men lägger man inte ner tillräckligt med tid så blir det ju svårt att så småningom förhoppningsvis kunna ha det som inkomstkälla.
    Lite av ett moment 22.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.