Nano på mitt sätt

En del av mig – den delen som är sinnessjukt optimistisk – hoppades att jag på något otroligt, mirakulöst sätt skulle kunna vara med på NaNoWriMo i år också (för den som inte känner till begreppet är det ett amerikanskt initiativ för att få folk att skriva en roman på 30 dagar – närmare bestämt att skriva 50 000 ord i månaden november). Jag vet, det var en fåfäng förhoppning. Jag visste det hela tiden. Men förra året var mitt första Nano och det var så fantastiskt och gav en sådan enorm mersmak att jag bara har velat göra det igen sedan dess. Men även om jag nu är optimist så är jag tack och lov inte galen på riktigt, så jag har inte faktiskt övervägt att vara med.

Men jag bestämde mig för att jag ändå ville dra lite nytta av den allmänna Nano- stämningen och sätta upp någon typ av mål – sporra mig själv att göra lite mer än jag annars skulle ha gjort.

Jag hade cirka tjugo textstycken på uppskattningsvis fyra till sju sidor vardera att skriva för att ha en färdig förstaversion av mitt manus utan uppenbara luckor. Jag har suttit fast på en eller två av de här textstyckena i månader, delvis för att jag har svårt att lösa större problem, och delvis för att jag bara har så svårt att ta mig från en mening och till nästa.

Men med NaNo som symbolisk draghjälp bestämde jag mig för att ge mig själv en dag per stycke, att oavsett hur mycket skrivtid varje dag innehåller – allt från en kvart till tre timmar – så måste jag skriva färdigt mitt stycke på en dag. Blir stycket bara en halv sida bestående av ”och sen gick de dit och ungefär det här hände och den och den personen gör det och det men jag vet inte riktigt hur jag ska lösa det än, och det slutar med att alla äter tårta på den där restaurangen som jag inte har bestämt vilken det är än”, så är det helt okej. Jag måste verkligen lämna stycket när dagen är slut, och fortsätta på nästa.

Det är fantastiskt. Jag har hållit på i kanske en vecka, och det fungerar. På riktigt. Mycket annat som jag kommer på att jag ska göra, brukar inte fungera. Men det här gör det. Och om det fortsätter fungera (och inget oförutsett händer) så kommer jag ha grunden till mitt alldeles första utkast färdigt i slutet av november! Då tänker jag använda december till att fila lite till på det, men sedan får det var klart för läsning. Det kommer inte bli en dag för tidigt.

 

8 reaktioner på ”Nano på mitt sätt

    1. Jo, du har nog rätt. Men det känns lättare för mig när andra gör något liknande, det blir liksom lite mer kraftfullt pepp. Tack för ditt pepp!
      /Linda

  1. Så härligt med flyt! Heja, heja!

    Inget nano för mig i år, men jag gillar verkligen gruppupplevelsen, att föreställa sig tusentals personer som sitter på sina kammare och knattrar på sina tangentbord… Och forumen! Så inspirerande att läsa folks knäppa frågor, även om det finns en risk att man blir fast där för länge. 🙂

    1. Haha, ja det är verkligen lätt att fastna på forumen. Och ja, det är precis det som är grejen, gruppupplevelsen 🙂 Men det får bli ett annat år!

Kommentera