Lite mer skrivtid

På grund av en del logistiska problem är min deadline nu uppskjuten till på torsdag eftermiddag (istället för trettondagen, tisdag). Det känns väldigt skönt. Det har gått obeskrivligt segt och trögt med skrivandet både under julhelgen och mellandagarna och, ja, ända fram tills idag. Men nu är det som att det har lossnat och får jag ett par dagar till på mig så kanske, kanske att jag hinner få till det absolut viktigaste. Inte allt, det är nog tyvärr omöjligt. Men faktum är att jag inte ens har ångest över att lämna bort manuset i det skick det har nu, jag längtar bara så sjukt mycket efter att få släppa iväg det och få tillbaka respons att rikta mig efter. Det är som att jag har skrivit så länge att det inte finns något kvar i mig, och jag är också allmänt slut efter julledigheterna. I min värld är det liksom tvärt om; när det är vardag får jag mest tid för mig själv; när alla är lediga så är det helt enkelt fullt hus och jag har ganska svårt både att få vila och att få skriva.

Jag längtar sååå mycket efter att få se på manuset med nya ögon och förhoppningsvis känna att jag vet vart jag är på väg när jag sätter igång och skriver om och redigerar. Och snart är det dags!

4 reaktioner på ”Lite mer skrivtid

  1. Bra uttryckt det där med att ha skrivit så länge att det inte finns nåt kvar i en. Fattar precis. Man kommer dit och vet att det finns mer att göra men alla idéer man eventuellt skulle komma på själv förkastar man genast, och då, jag just då, ska man skicka bort texten och få någon annans ögon på den. Det är vad jag ska göra idag, skicka iväg texten.

  2. Precis så! Jag undrar så mycket över hur det är när man gjort det flera gånger. När man som du är inne på sitt tredje manus (eller vad vet jag, det skulle ju kunna vara ditt trettiotredje, om inte alla blivit publicerade…), känns det annorlunda? Jag föreställer sig att man kanske kommer känna sig lite mer trygg med hela processen, men det kanske bara är önsketänkande?

    1. Kanske inte 33 manuset. Men fler än tre har jag skrivit. Och alla har jag inte skickat in, vissa vilar och väntar. På att jag ska skicka eller jobba om. Eller glömma dem. Och visst, det är lättare när man har ett förlag. Det är lättare att veta att man ska skicka till dem, att de vill det. Men nej, det är inte alls lättare för att det där förlaget kan ju fortfarande tycka att man inte räcker till. Och dessutom tycker man det själv också allt som oftast, att man inte riktigt räcker till.

  3. Ja, jag kan förstås tänka mig att med ett förlag så blir det nästan mer av allt. Mer trygg eftersom det finns ett förlag som man jobbar mot och någon faktiskt är intresserad av vad man gör, och mer otrygg – ett misslyckande blir ju värre.

    Jag antar att det är den typiska fåfänga förhoppningen man har som aspirerande författare. Att det ska bli lättare sedan helt och hållet. Suck. Men när blir någonting bara enklare? Allting kommer med ett pris 😉

Kommentera