Tiddelipom och att vara alldeles ensam

En sådan här dag går jag runt och mumlar: ”tiddelipom det snöar” för mig själv, mest hela tiden. Det är ett så mysigt och liksom tillfredsställande ord. Som världen är just idag. Snö överallt, centimeter efter centimeter, på träd, buskar, gatlyktor, cyklar, utemöbler. Himlen är vit som ett papper. Och eftersom ”tiddelipom” är lika med Nalle Puh, tänker jag på en av alla kloka saker som den lilla björnen sagt (i mitt huvud är det faktiskt Puh som säger det, och inte alls A.A. Milne).

”Underskatta inte värdet av att göra ingenting, av att bara ströva omkring alldeles ensam, lyssna på allt som man inte kan höra, och bara ha det bra.”

Och jag kan säga att jag aldrig någonsin har underskattat värdet av att göra ingenting, och framförallt inte av att vara alldeles ensam. Herregud. Häromveckan panikringde jag sambon innan han kommit hem från jobbet och sade (med stora bokstäver) att jag skulle bli FULLKOMLIGT VANSINNIG om jag inte fick komma härifrån inom SNARAST MÖJLIGA tidsspann och UTAN att ta med mig ett stort eller litet barn. Det är inte det att jag inte älskar mina barn (det förstår ju vem som helst). Men jag har ett enormt ensamhetsbehov och ett väldigt stort behov av att göra ingenting – två behov som sällan blir tillfredsställda nu för tiden. Så jag åt sushi på vårt närmaste sushiställe och tog en ganska frustrerad promenad i vinterkvällskylan. Inte fullkomligt tillfredsställande, men bättre än inget.

Den här veckan finns det istället en plan. Sambon kommer hem i god tid för att laga middag. Jag lämnar hemmet i lugn och ro och med gott humör och en bok i fickan och skrivdatorn över axeln (alltså, i sin väska). Jag vet inte ens vart jag ska. Jag vet bara att jag ska få en hel lång stund – flera timmar lång – utan någon annan, med tid att göra vad jag vill: ingenting, eller något annat.

”Tiddelipom det snöar.”

”Det snöar.”

 

10 reaktioner på ”Tiddelipom och att vara alldeles ensam

  1. Jag känner så otroligt väl igen mig. Klart att vi älskar våra barn allra mest av allt men vi slutar inte att vara egna individer för det. Precis som du måste jag också få stänga ute omgivningen och får tänka klart mina tankar som behöver löpa runt lite som de vill. Härligt att du har en sådan förstående man som ställer upp och ger dig den tiden. Tusen rosor till honom!

    1. Ja, ibland blir jag så oändligt tacksam att jag lever nu och inte för femtio år sedan. Eller ännu längre tillbaka. Nu tycker jag ändå att det är självklart att jag ska få egen tid om det bara är möjligt att ordna. Det är klart att jag är tacksam mot min sambo – men ärligt talat, han får mycket mer tid hemifrån i eget eller valfritt sällskap än vad jag får, och den tiden ställer jag ju upp och ger honom. Så jag är nog snarare den som borde få rosor när man tänker på det. Och jag är också den av oss som gillar rosor mest 😉

  2. Men o vad fint! Älskar att det finns andra än jag som trivs bra med att vara ensam, men kanske ännu mer med att ”göra ingenting”. Jag är expert på att göra ingenting och det är lite exotiskt att outa det i denna tid då det är högsta status att ha kalendern så fullklottrad att kalendern och dygnets alla timmar inte räcker till.

    ”Titta ut genom fönstret” är en alldeles tillräcklig syssla. (Men man måste ha pengar så det räcker till fiskpinnar också, som min chef uttrycker det. Har han ju sant i.)

    /Anna

    1. Ja, ibland kan jag också känna mig lite ensam med min ensamhet och mitt ingenting 😉 Därför är det skönt att hitta likasinnade!

      Ärligt talat är ett av mina mål att hålla så rent som möjligt i min kalender. Jag blir helstressad om jag lyckas boka in två eller i värsta fall tre saker samma vecka. Lite av det beror ju på år av utmattning och ett tvång att skala av för att överleva. Men ganska mycket har jag nog alltid varit sådan. Lika bra att bejaka.

      Och det är klart, fiskpinnar måste man ju ha.

  3. Låter fin-fint! Jag är i motsatta situation just nu där jag får alldeles för mycket tid själv och därför bara blir rastlös. Men jag försöker njuta – så fort bebisen kommer är ju den där ”egentiden” inte alls lika självklar…

    1. Ja, precis! Njut så mycket du kan, men det är ju lite svårt att göra i förebyggande syfte, så att säga. Såg att du kommit igång med redigeringen – det är ju super! Då blir egentiden både njutbar och fruktbar: den allra bästa kombinationen.

  4. Låter som bra idé att lämna hemmet med bok och skrivdator utan planerad destination. Hoppas att du får några härliga timmar för dig själv. Jag har inga barn men är likadan som du när det gäller ensamhetsbehov – så där förstår jag dig 🙂

    1. Ja, härliga timmar blev det 🙂 Både läst och skrivet och lyssnat på musik.

      Ibland undrar jag lite om inte många författare är ganska mycket ensamvargar. Det innebär ju så otroligt många ensamma timmar att skriva på sitt manus, så jag undrar hur mycket man står ut om man är den sortens person som verkligen måste ha liv och rörelse omkring sig. Men det är klart. Nu för tiden sitter väl folk helt enkelt bara på café och skriver i så fall.

  5. Alltså barn är himla kul och fina och allting, men klart som fasen att man behöver veta att man är något i sig själv också. Då behöver man bort. För att inte bli galen. Och galna mammor är inget vidare faktiskt. Man får vara sjukt nöjd med sig själv över att man klarar av alltihop. Och det blir bättre om man får avlägsna sig ett tag och hinna tänka på annat eller låta bli att tänka också. Själv har jag avlägsnat mig när jag behövt det, för man måste ha kvar sig själv, barnen kommer att flytta ut och om man då inte har sig själv, vad har man då?

    1. Ja, det är nog så. Jag vet inte hur många gånger jag känt just att jag håller på att bli galen. Det är verkligen inget vidare. Jag tror också det, att det är superviktigt att på något plan behålla sig själv och fortsätta ”odla” sig själv. Det finns ju föräldrar som går så mycket upp i föräldrarollen för att de trivs så bra i den att de inte riktigt är något mer än föräldrar. Och jag antar att det är de som får en riktigt kris när barnen flyttar och blir stora.

Lämna ett svar till Skriviver Avbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.