Sagovännerna och ett lite annorlunda skrivande

I helgen var jag och träffade två mycket goda vänner som jag sällan träffar eftersom vi bor i tre olika städer med ganska många mil emellan. Maria från Skrivkällaren och Louise, som jag känt i över tjugo år sedan vi gick på gymnasiet tillsammans. Vi försöker ses en eller ett par gånger om året, och förutom att vi då äter gott och pratar om livet och ägnar oss åt allmän kärleksbombning, så gör vi alltid en annan sak också. Vi skriver en saga.

Det är inte vilken saga som helst vi skriver. Det är en saga där vi skriver ett ord var i taget, utan att diskutera sinsemellan vad det är vi skriver och vad det ska bli av det, och där vi släpper lös fantasin på ett sätt som jag nog helt ärligt kan säga att jag inte gör någon annan gång. Där förvandlas min inre kritiker som vanligtvis är en riktigt sur bitch med röntgenblick till en rynkig gammal tant som bakar bullar medan hon mysande sneglar på vad vi gör. Hennes kommentarer låter ungefär så här: ”Jaha, det började lite poetsikt men nu håller det på att urarta till humoristiskt ordbajseri precis som vanligt, ja, ja, det var väl inte mer än väntat, och nu bytte ni tempus igen, håhå jaja, ja det är väl kreativitetens pris antar jag…”, och så vidare. Det är på alla sätt underbart. Särskilt för mig som åtminstone i skrivande sammanhang lider av att vara slav under perfektionismens bojor, är det en sådan befrielse. Vi brukar läsa sagan högt för varandra några gånger medan vi håller på (för det är inte alltid lätt att ha koll på helheten när man bara skriver ett ord i taget och inte får sitta och tänka och fnula för länge innan man skriver det där ordet), och ofta skrattar vi så att vi gråter. Även om vi aldrig sagt det rent ut så verkar vi spontant alltid ha målet att det ska bli så roligt och tokigt och spejsat som möjligt, vi tar ut svängarna till max. Resultatet blir en sorts renande upplevelse, tycker jag. Som att doppa ner sig själv i kreativitetens och skrattets brunn, och komma upp förfriskad, definitivt lite onykter.

Så tack mina fina vänner för en underbar helg! Och till er som aldrig prövat en saga skriven med ett ord var: gör det.

12 reaktioner på ”Sagovännerna och ett lite annorlunda skrivande

    1. Ja, det är Louises barn som döpt oss till ”Sagovännerna”, och jag tycker att det är ett så passande namn 🙂 Ska fråga sagovännerna om det är okej att bjuda på smakprov!

    1. Ja, jag är väldigt glad för den traditionen. Jag tror att den ursprungligen är inspirerad av en teaterimprovisationsövning vi gjorde på gymnasiet. Hur som helst en otroligt rolig grej att göra 🙂

  1. Tack själv, det var verkligen underbart att ses! Och att det blev en saga som vanligt, trots barnen som for runt.

    Angående smakprov: helt okej för mig, men för att verkligen uppskatta våra sagor måste man nog ha varit med och skrivit dem. 🙂

  2. Ja, jag är faktiskt lite imponerad av att vi lyckades den här gången 🙂 Men det sitter nog lite i ryggmärgen efter alla år, tror du inte det?

    Jo, du har ju väldigt rätt i att det kan vara svårt att uppskatta våra sagor om man inte varit med. Det är ju för en gångs skull själva processen som är viktigast, och inte resultatet. Får se om jag vågar bjuda på ett smakprov eller inte.

  3. Inte alls tidsödande faktiskt 🙂 Vi skriver väldigt korta små sagor, kanske på sin höjd en A4-sida, men knappt det. Och det är klart att det tar tid när man bara får skriva ett ord var, men inte så mycket tid att det stör. Man kan ju smutta på ett glas vin och lite choklad under tiden 😉

Kommentera