När jag satte mig för att skriva en blogguppdatering valde jag mellan två olika teman. Det första hade kunnat heta ungefär: ”Jag vill inte klaga men – jo, förresten, det vill jag verkligen!”, och hade i så fall handlat om hur sjukt jobbigt det är att vara höggravid i den här värmen och hur mycket jag hatar sammandragningar och halsbränna och ryggont och att vara så här allmänt graviditetsfunktionshindrad. Men jag valde det andra temat i stället. Kändes lite mer konstruktivt och är förmodligen av lite mer allmänintresse 🙂
Så alltså: Det här med knepiga karaktärer. Jag har en karaktär i mitt manus som jag inte är så förtjust i. Vi kan kalla hen för X. Och det är inte det att det är något större fel på hen, inte egentligen. Hen har goda och dåliga sidor, är åtminstone bitvis charmerande, hen har ett driv i sin egen story med tydliga mål, en någorlunda tydlig personlig utveckling på de få dagar som historien utspelar sig (en knapp vecka), och existerar i ett tydligt sammanhang med andra karaktärer som jag hoppas ska få fram och fördjupa karaktär X på olika sätt.
Men jag gillar hen inte. Jag är inte ens helt säker på att det handlar om att gilla. Jag bara är så långt ifrån karaktär X som någon kan vara. Tror jag. Och det är ett problem för mig. Jag uppfann X från början nästan enbart som en motvikt till min huvudkaraktär, och även om X numera är helt och hållet integrerad i manuset och – skulle jag säga – relativt oumbärlig, så är hen som person någon jag har väldigt svårt att få till. Huvudkaraktären i mitt manus är (föga förvånande, antar jag) lite av mitt alter ego. Okej, supermycket alter ego. När jag började skriva tog jag helt enkelt mig själv som ungefärlig tjugoåring, kollade igenom ett antal (cirka sju) gamla dagböcker och började skriva. Jag ville göra det enkelt för mig, och det var enkelt. Jag känner mig själv. Jag vet vem jag är. Hepp. Bara att skriva på. Jag har självklart modifierat mitt alter ego något under åren som gått, men det mesta är kvar. Grunden. Och karaktär X är alltså, när det gäller det mesta, min absolut raka motsats. Jag vet inte varför jag fixar det så dåligt. Kanske är det för att jag innerst inne tycker att hen är lite… dryg (Jag är ju, som ni säkert förstår, aldrig dryg…). Det borde ju inte vara ett problem egentligen. Jag har andra karaktärer som på många sätt har mycket värre typer av personligheter, och det går minsann bra. Det är bara något hos just X som inte funkar. Och det gör mig galen.
Hur gör ni andra för att komma nära de där karaktärerna som inte fungerar direkt från början, eller som bara känns lite fel? Har ni sådana alls? Tips? Tricks?
Jag brukar låta mina karaktärer vara som de vill vara. Alltså om jag inte gillar en karaktär, får den vara som den är ändå. För förr eller senare börjar jag komma närmare karaktären och förstå den, även om det tar lite tid ibland 🙂
Jag undrar bara hur man gör just det, kommer närmare och förstår den. Lite tid känns det inte som om jag har längre, efter ungefär tre år med den här karaktären. Jag behöver på något sätt hitta en nyckel in. Du har ingen aning om hur det brukar gå till, när du till slut lyckas? 🙂
För mig löser det sig liksom av sig själv. Men om det inte gör det, kanske du kan skriva ner en massa saker om den här karaktären. Vad är X favoritmusik, vad avskyr X mest, vad gillar X, etc. Alltså allt du kan komma på om X. Då kanske du till slut får den där nyckeln in och förstår X. Jag har läst om författare som gör så innan de börjar skriva själva manuset.
Ja, jag har för mig att Elisabeth George exempelvis gör ganska ingående karaktärsbeskrivningar innan hon sätter igång. Men det är nog ändå inte det som är mitt problem, jag har ganska bra koll på vad karaktären gillar och inte gillar och på vad som har format hen och vad som är hens drivkrafter. Det är något annat som inte fungerar. Jag får mer och mer känslan av att det är karaktärens röst som är problemet – hen har helt enkelt ingen. Så just nu jobbar jag på det: försöker släppa väldigt mycket av den gamla texten och arbeta mig fram till något nytt. Det känns i alla fall som om jag är på väg någonstans 🙂
Åh, svårt det där.. Men håller med Eva-Lisa – man kan låta det vara och till slut kommer man närmare karaktären. Ett sätt kan kanske också vara att skruva till karaktären? Det kanske är det som inte fungerar att karaktären inte är tillräckligt skruvad? Så kunde jag känna med min huvudkaraktär, men då lade jag till ett hett temperament så blev hon genast mer rolig. Och mänsklig.
Det känns som att du är inne på något där, att skruva till karaktären. Rolig och mänsklig är nog lite vad som saknas. Mitt problem är delvis att jag har så bestämda åsikter om mina karaktärer, som att: ”Hen är ju inte rolig. Punkt slut. (Lite som om det vore ett benhårt faktum snarare än något som jag faktiskt hittat på) Och inte så mänsklig heller. Hen är en bortskämd snorunge. Det är det som är hela grejen.”
Men kanske är det så att jag måste försöka jobba på det där med mänskligheten – att hitta det mitt i det där bortskämda och allt det andra som jag egentligen inte är så förtjust i. Det är som om mina egna fördomar hindrar mig att se bakom ytan. Sjukt egentligen, när allt som finns är det som jag själv satt dit.
/Linda
De gånger jag haft en karaktär jag inte riktigt gillat har jag tagit reda på varför och kanske förändrat något, gjort så att det finns ett försonande karaktärsdrag som jag kan uppskatta. Kanske en förmildrande omständighet som gjort karaktären till den är. För jag tror att man också måste tycka om de man inte tycker om. För på nåt plan måste man ju vara alla karaktärer i sin berättelse, inte bara den som är lättast att förstå. Det jag brukar göra för att underlätta det är att kanske köra en liten sidotext som handlar om karaktären, t.ex. skriva om personens lyckligaste barndomsminne eller en händelse i barndomen som förändrade allt. Barndom är tacksamt att utgå ifrån för att få kläm på karaktärer. Men du kanske redan har försökt med det?
Jo, jag har nog försökt en del med barndomen, och det har hjälpt lite tycker jag, mer än något annat. Så det skulle nog varit mitt eget bästa tips också 🙂 Men det är som om det inte räcker, för jag hittar ändå inte in bakom skalet. Nu när jag försöker formulera det lite mer tydligt så tror jag att det beror på att den här karaktären inte är en person som reflekterar så mycket. Jag hamnar liksom alltid utanför och beskriver vad hen gör och säger istället för att se saker inifrån och beskriva vad som händer i hens huvud. Och min känsla är på något sätt att: ”Vad ska jag in i hens huvud och göra, det finns ju ingenting där ändå!” (du förstår vilka fördomar jag har om den här karaktären…) ”Hen tänker ju inte. Hen bara gör! Argh. Jobbig person!” Jag förstår liksom inte hur den här typen av person egentligen fungerar (och , okej, har en känsla av att den typen liksom är lite sämre än min egen typ, fast jag vet att man inte får tänka så), och det gör på något sätt att jag inte kommer vidare. Det är nog inte bara lite hantverkstips som jag behöver, utan kanske lite egen personlig utveckling också 😉
/Linda
Hmmm, det där var en knepig frågeställning som jag önskar att jag kunde svara på. Men vad är det som gör att du upplever karaktären som dryg? Kan det vara så att vissa delar av det som är viktigt för att man ska förstå karaktären ännu inte har beskrivits? Som sagt, jag har ingen aning men det var en tanke som slog mig.
Och klart att du får klaga, förstår att det måste vara hutlöst jobbigt att vara gravid i denna värme. Det är dock övergående både, värmen och graviditeten så det finns något att se fram emot 😉
Stor kram och hoppas att du också får tid/möjlighet att måla som du skrev att du var sugen på.
Kramar Christina
Jag famlar ju själv lite i mörkret här, men på något sätt tror jag inte att det handlar så mycket om vad jag beskriver (lite säkert, men inte i första hand) utan hur jag beskriver. Det blir liksom väldigt platt. Som jag svarade ovan på Mias kommentar; det är som att jag inte kommer nära karaktären för jag kommer inte in i huvudet på hen. Allting känns bara ganska ointressant, och jag tror att det är för att jag inte riktigt känner med/för den här karaktären på riktigt. Jag har som sagt funderat en del på barndomen och tänkt ut lite detaljer som behöver komma med, men det är otroligt svårt att få till det på ett naturligt och snyggt sätt.
Men jag kämpar på, förstås. Både med den här karaktären och värmen och graviditeten. Och du har rätt förstås, det finns ett slut på allting, och tur är väl det (för idag var det 33 grader här och extremt hög luftfuktighet och nu tycker jag verkligen att det räcker) 🙂
Kram!
Hej! Kul att ha hittat till din blogg! Jag känner igen mig i din personbeskrivning, jag startade min blogg för två år sedan också som en slags deadline. I maj blev jag klar med mitt första manus! Vad gäller frågan om karaktärer har jag många jag inte gillar men jag har aldrig sett det som ett problem, jag har nog tänkt att det är så det ska vara. Om jag blir arg på dem är det liksom en bra sak! 🙂 Hoppas du reder ut din karaktär så att den känns bättre!
Hej och välkommen hit!
Vad kul att du är klar! Grattis 😀 Än så länge är det bara som en overklig hägring för mig, drömmen om att någon gång bli helt klar. Men om man bara jobbar på så måste det ju hända till slut.
Grundproblemet med den här karaktären är att jag inte gillar den, men det är inte det som stör mig, utan snarare konsekvensen: nämligen att allt som jag skriver om den karaktären blir så mycket sämre än det jag skriver om de andra tre karaktärerna. Det finns ju karaktärer som man så att säga ”älskar att hata”, men det här är inte en sådan. Det är en karaktär som bara känns platt och fel och som jag får ångest över, för att jag inte kan beskriv hen på ett sätt som fungerar. Men jag kämpar på. Det är faktiskt ovärderligt att kunna diskutera sådana saker här, för alltid leder det fram till några slags framsteg 🙂
/Linda
Såg nu att du redan löst det här problemet, men kan inte låta bli att skriva lite här ändå. Om inte annat kanske det kan hjälpa någon annan som googlat på problem med karaktärer och snubblat in här.
Jag tror det där undermedvetna spelar en stor roll när man skriver. (Och kanske även när man läser!) Så tycker man att en karaktär är tråkig och bortskämd så skriver man så. (Eller i alla fall upplever man att man skriver så, när man sedan läser det man skrivit. Kanske.) Jag tror också att en nyckel kan vara att hitta något sympatiskt i karaktären, någon liten gnutta som gör att man själv som författare bryr sig – och då undermedvetet skriver så att även en läsare bryr sig.
En annan nyckel, som är mer inriktad mot att hitta rösten hos en karaktär, kan vara att intervjua karaktären. Detta är ett tips jag såg på en annan blogg, ursäkta för att jag sprider det vidare så här och ursäkta för att jag inte ens minns var jag läste det någonstans. Men det var inte en intervju som gick ut på att skriva ner vad karaktären tyckte om ditten och datten, utan låta karaktären svara själv, med sin egen röst, med sitt eget sätt att uttrycka sig. Vissa frågor kanske k snirklar sig runt och inte vill svara på, andra kanske k skrattar bort, svär kring (ah, där får man också veta vilka svordomar k skulle använda och inte använda) och så vidare.
Vad som händer är att det blir ett möte – mellan dig som författare och din karaktär. Alltså avslöjar det hur din karaktär blir i ett möte med någon som dig. Och det visar också hur du reagerar i ett möte med denna karaktär. Kanske du inte ens vågar fråga vissa saker, kanske du själv inte törs vara helt öppenhjärtlig i ett sådant möte. Kanske du till och med får ned din egen avighet mot karaktären på papperet.
Men som sagt, tur att det redan löst sig för dig! Och grattis till bebis! 🙂
Tack för att du skrev ner din kommentar trots att jag redan ”löst problemet”! Sanningen är väl snarare att jag kommit en hel del närmare en lösning, men man är ju så att säga aldrig så färdig som man tror.
Det var ett väldigt bra tips, just det där med att intervjua karaktären och låta den svara med sin egen röst. Jag tror att det skulle ha funkat utmärkt om jag hade försökt det. På sätt och vis tänker jag att det jag har gjort på något sätt liknar den tekniken lite.
Och det där med att hitta något sympatiskt hos karaktären så att man som författare bryr sig. Det är ju delvis det som varit mitt problem, men inte för att min karaktär i sig är så extremt osympatisk – egentligen inte alls -utan bara för att jag som person har så svårt för just den typen av karaktär, även i verkliga livet. Kanske framförallt i verkliga livet. Så min utmaning var att hitta något i karaktären (eller framställa den på ett sätt) som skulle få mig att äntligen gilla den. Och jag tror att jag delvis löste det genom att ge karaktären en mer egen och lite mer reflekterande röst, men också genom att införa lite, lite mer humor. Inte mycket. Inget överdrivet. Men det känns som att även personer i verkliga livet som man har svårt för på en massa sätt, fungerar att förhålla sig till så länge de har lite humor. För mig är det lite av en universalnyckel. Det lättar upp nästan vad som helst.
Tack igen för din kommentar!
Kram!