Postitlappar is the shit!

Vi tillbringar påskveckan hemma hos svärföräldrarna på Västgötaslätten och eftersom de är så fina och förstående har jag fått husera stora delar av dagen i deras sovrum, tillsammans med mina postitlappar (jag och postitlapparna behövde en större bit golvyta utan barn på). Det har varit mycket lärorikt och roligt.

Mina fyra perspektivkaraktärer fick varsin färg och varje lapp motsvarar (ungefärligt) en scen ur deras perspektiv. Jag numrerade också lapparna på en skala från outhärdligt tråkigt (ett) till maximal spänning (fem).

Jag förstår inte varför jag inte har gjort det här förut. Jag är ju en väldigt visuellt orienterad person och det kan knappast bli mer visuellt än så här (kanske om man ritar kurvor – det tror jag att jag ska försöka med någon annan gång). Jag insåg bland annat att jag har nästan ett drygt kapitel i vilket en av perspektivkaraktärerna inte är med. Hoppsan. Jag insåg också att vissa scener låg i uppenbart fel ordning och att åtminstone en scen gick att ta bort rakt av (önskar verkligen att det vore fler men det verkar inte så). Och vem hade kunnat tro att ett av mina kapitel var hundra sidor långt (alltså, jag har ju väldigt långa kapitel, men hallå…). Ett annat kapitel var bara trettiotre sidor. Båda sidantalen är ju helt okej, men kanske inte i samma bok. I övrigt syns det tydligt att jag är bra på att öka spänningen i slutet av mina kapitel och att åtminstone ett par av dem har femmor i sista scenen – riktiga cliffhanger-slut. Det känns bra tycker jag. I övrigt har jag en allmänt mycket klarare bild av hela manuset och själva flödet och rytmen i det, och jag tror nog att jag måste göra det här igen när jag är i slutskedet av redigeringen.

En annan insikt som blir mer och mer tydlig är risken att manuset slutar på över fyrahundrafemtio sidor oavsett hur mycket jag försöker skära ner på det, för det finns fortfarande så mycket som behöver skrivas till. Men jag gillar tjocka böcker – alltså, om de är bra. Och jag skriver ju i första hand en bok som jag själv vill läsa.

Imorgon ska jag börja fila på en grov redigeringslista.

IMG_20150403_192814

8 reaktioner på ”Postitlappar is the shit!

  1. Så länge varje sida tillför något är väl 450 sidor inte alls för långt, tycker jag. Och inte för tungt heller – böcker på mer än säg 700 sidor borde säljas med någon sorts ställning så att de går att läsa i sängen utan att ge träningsvärk i armarna dagen efter.

    1. Jag håller verkligen med. Exakt det (om en bok går att läsa i sängen eller inte) är vad som avgör om en bok är för tjock eller inte. Jag tycker inte heller att 450 sidor alls är för mycket, snarare tycker jag att det är ganska lagom. Men jag har hört en del om att förlag helst inte vill att just debutanter har så tjocka böcker: att folk som köper något av en helt okänd författare inte vet vad de får, så de vill hellre ha något lite tunnare. Vet inte hur viktigt det är. Vana fantasyläsare ryggar ju aldrig tillbaka för många sidor, inom genren tror jag att 400 sidor är helt normalt sidantal. Och självklart tycker jag själv att alla mina sidor tillför något 🙂 Jag skriver dessutom väldigt luftigt, så texten är kanske mer lättläst och snabbläst än mycket annan text i samma genre.

  2. Haha, jag försökte använda post-its i början av mitt skrivande. Hade dem dock uppsatta på ett stort ark på väggen och efter ett tag började de trilla ner = totalt kaos i storyn. La ner post-it projektet efter det! 🙂 Funderar dock på att testa Scrivener någon gång i framtiden och det ska väl ha en funktion som liknar lapparna om jag förstått rätt.

    1. Haha, nej det kan nog bli väldigt knepigt att använda postits några längre perioder. Jag gjorde det mer som en engångsgrej för att få en bra överblick. Det är ju omöjligt att få en känsla för så många sidor med så många scener och perspektivpersoner på något annat sätt.

      Ja, många älskar ju Scrivener, men jag är helt enkelt för lat för att orka lära mig.

  3. Jag har inte testat post its men däremot stora block med någon form av rutnät… Funkade inte… Numer är det mer linjärt och jag håller mig till en enklare synopsis… Funkar rätt bra 🙂 Och antalet sidor är det ju inget fel på. Själv har jag alltid tyckt att tjockare böcker lockar mer!

    1. Jag antar att det viktigaste är att hitta ett sätt som passar en. Det är nog en fråga om hur pass visuellt orienterad man är, och vilken sorts manus man har. Skönt med fler personer som resonerar som jag själv gör: ju mer bok, desto bättre bok! 😉

  4. Jag jobbar också med färger. Mitt synopsis är ett excelark där både årstider och antal tecken/kapitel finns med! Jättebra och snabböverskådligt!

  5. Ja, jag är så superdålig på excel, men egentligen verkar det ju vara helt lysande just för att göra ett manus överskådligt. Kanske måste lära mig. Men visst är det bra med färg? Det blir så väldigt lätt att snabbt se olika saker när man använder färg. Och så är det fint 🙂

Lämna ett svar till Skriviver Avbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.