Att hitta rätt ambitionsnivå

Jag sitter just nu med en hemtenta i Litteraturvetenskap, och har gjort det i några dagar. Jag övar mig på den vansinnigt svåra utmaningen: att inte göra mitt bästa.

När Sambon och jag diskuterar vår vardag och min skolgång är vi helt överens om att meningen med den här kursen inte är att jag ska vara en A-student och lära mig så mycket som möjligt om litteratur, egentligen. Meningen är att jag ska få lite utrymme till sådant som är viktigt, till mitt eget skrivande och till familjen. Meningen är att i januari när den här terminen är slut så ska vi som familj vara bättre rustade för våren, mer utvilade, gladare och starkare. Det blir vi ju inte av att jag stressar upp mig och hela tiden anstränger mig till max i skolan samtidigt som jag försöker göra allt annat också.

Det är så svårt, bara. Jag kan liksom inte med att komma oförberedd till seminarier, eller att slarva med hemtentor. SÄRSKILT inte när det är så roligt hela tiden. Jag vill ju verkligen lära mig allt och göra mitt bästa. Men då gäller det att ta sig en ordentlig funderare över vad som är viktigt här i livet. Min prioriteringsordning är solklar:

1. Min hälsa
2. Min familj
3. Mitt skrivande
4. Resten.

Som ni ser finns inte skolan med på de tre första punkterna, men ingår i den fjärde bland allt det som är mindre viktigt. Det här är min fullständigt ärliga prioritering, och ändå ser det i praktiken ut så här istället:

1. Resten
2. Min familj
3. Mitt skrivande
4. Min hälsa

Hallå, liksom. Nu tänker jag att det får vara nog med den här ordningen som jag inte är nöjd med. Min perfektionistiska sida får lägga ner, och helt enkelt böja sig för viktigare saker. Det är ju knappast någon risk att jag inte ska få godkänt på mina kurser bara för att jag inte gör mitt allra, allra bästa hela tiden. Och godkänt är allt jag behöver. Från och med nu tänker jag betrakta VG:n och G+ som totala misslyckanden, medan all tid som jag kan ägna åt motion, familj och manus, är SEGER.

12 reaktioner på ”Att hitta rätt ambitionsnivå

  1. Jag kan föreställa mig att det är en utmaning, att försöka dra ner på förväntningarna och kraven på sig själv när man liksom har perfektionismen i blodomloppet. Det kräver nog lite tid och träning. Men du verkar vara på god väg och har en bra inställning till kursen och hälsan och resten 🙂

    1. Ja, jag tycker nog att jag har en bra inställning, det svåra är bara att det är så svårt att bryta gamla vanor. Trots att jag har tänkt över det här ganska många gånger så är det ändå supermotigt att förändra mitt beteende. Men jag kämpar på, någon gång lär jag mig till slut, om jag bara orkar fortsätta anstränga mig 🙂

  2. Det är ju ändå inte bedömningsgrunder som är avgörande, utan vad du behöver och varför du alltså studerar. Så strunta i duktigheten i det sammanhanget och följ en tanke om vad du vill istället med alla punkter. För tror också att det kan få variera vad man prioriterar. Men målet måste vara att du mår bra med dina val.

  3. Ja, eller hur? Jag TÄNKER så, det gör jag faktiskt. Det svåra är att verkligen GÖRA det. Men nu fokuserar jag på det, på att omsätta tankarna i praktiken.

  4. Trist när den där tiden inte räcker till. Jag tycker att du ska schemalägga din tid. Bestäm hur mycket tid studierna får ta. Pluggar du heltid så kanske du ändå måste lägga en del tid på det. Heltid är ju 40 timmar i veckan. Om du sänker kraven så kanske du fixar det på 30 timmar, men att göra något halvdant med vänsterhanden ger bara stress. Och att inbilla sig att man klarar heltid på halva tiden är nog bara att lura sig själv.
    Om du ska förändra din prioriteringslista måste du vara realistisk. Vardag med att ta hand om en familj tar si och så många timmar. Det bara är så när man har barn. Speciellt när barnen är små tar det extra mycket tid. Det måste du bara lägga in i ”schemat”. Det är liksom inte valbart. Sen är det ju lite likadant med studierna. Det låter ju som att studierna är ditt jobb just nu. Du måste nog bestämma dig för hur många timmar studierna får ta. Att läsa litteratur tar ju en hel del tid. Sen kan väl skrivandet få ingå i ”jobbtid”. Vad är egentligen rimligt? Är det rimligt att få till sex timmar skrivtid på helgen medan sambon tar barnen. Sen har du ju resten av helgen till att ägna åt familjen.
    Det är trist att hela tiden försöka slå knut på sig själv för att få till tiden. Man blir bara stressad och ledsen och arg. I alla fall blir jag det.
    Jag har inte skrivit mycket alls i höst och det är klart att det är jättefrustrerande. Men jag måste inse att jag har haft för mycket runt mig just nu och så måste jag hitta ett sätt att schemalägga tiden bättre. När mina barn var små la jag dem alltid halv åtta. Det gav mig alltid två timmar egen tid på kvällarna. Men inte skriv jag så mycket då ändå. Jag använde tiden till rekreation och hälsan. Men det är alltid något man kan jobba för att få till.
    Lycka till.
    Du fixar det.

  5. Ja, jag tror också att jag måste försöka schemalägga min tid bättre. Naturligtvis har jag redan försökt göra det, men det är alltid svårt att hålla sig till scheman – i alla fall för mig. Så jag ska fundera mer på hur jag ska kunna göra det på ett sätt som fungerar.

    Den där frågan om heltid är knepig, tycker jag. Det är ju så otroligt olika från kurs till kurs. Den första delkursen tror jag att jag ägnade kanske tjugo timmar per vecka (eller mindre), och den klarade jag med glans. Den här kursen har jag ägnat kanske trettio timmar per vecka, och jag klarar den fortfarande bra men med eventuellt mindre glans. Och det var just det jag försökte beskriva i mitt inlägg ovan; att jag inte behöver fyrtio timmar för att få godkänt. Och godkänt är allt jag behöver. Jag behöver inte på något sätt samvetsgrant läsa precis all litteratur. Det är inte därför jag går den här kursen. Men ändå så är det svårt att låta bli – TROTS att jag flera gånger bestämt mig för att låta bli. Men det måste ju gå, bara jag anstränger mig tillräckligt 🙂

    Och du har ju så rätt i att familjen tar tid och måste få göra det. Att få till sex timmars skrivtid på helgen känns just nu helt omöjligt, om jag lyckas med två känner jag mig otroligt nöjd, och mer än så fungerar helt enkelt inte utom i undantagsfall. Så skrivtiden ingår som du säger i arbetstiden, och det är därför det känns så viktigt för mig att få ner andelen timmar som jag måste lägga på skolan. Dessutom har jag ju insett hur viktigt det är att lägga aktiv tid på hälsan (i form av motion och vila), och det måste också ingå i arbetstiden utom i undantagsfall.

    TACK för peppet Marie! Jag hoppas verkligen att jag ska klara det 🙂

    1. Jag fick en idé. Testa att börja dagen med en timme skrivtid. Alltså alla dagar du inte ska iväg på någon föreläsning eller så. Lite som att boka in ett möte med dig själv de dagar det går. Lite som att det är restiden till jobbet, lite som vår gemensamma superkreativa vän brukar göra. Lite som att det inte går att boka av. Om det är bokat i förväg kan inte så mycket annat komma i vägen. Liksom…

  6. Ja, jag tror att du har en poäng där. Jag tänker ofta att jag ska göra just så, men istället blir det ganska ofta bloggandet som tar över. Så på sätt och vis kanske det jag behöver mest är stränga regler runt när jag får blogga och inte. Som att jag inte får titta på en endaste liten blogg (min eller andras) innan jag skrivit ett timme på mitt manus. Något åt det hållet skulle nog fungera, tror jag!

Kommentera